September dimman  ligger tjockt på morgonen. September trötta barn är mötet  tidigt på morgonen, sen är de borta hela dagen. Möter dem en stund på kvällen igen.  Vart tar alla år tillsammans med barnen, vägen?  Allt vi skulle göra, allt vi inte gjorde, allt känns så långt borta. Rädsla, lite oro in för framtiden.

Vad finns det framför mig?

Känner att den period som snart är historia, är en period som även den klarades ut. Visst hade jag vetat tidigare, så hade jag  gjort annorlunda, då mina barn började skolan.  Men  då viste jag inte  på riktigt, då bara jag anade. Dessutom  trodde jag att det var min dumhet som syntes, inte mitt funktionshinder. Idag är jag kilovis klokare, kilovis med klokheter vilar i mig och mina tankar.

Kanske just allt som varit förr, är till för att klokheten skall visa sig, i  framtiden i mig.

Vissa dagar gör historian ont, idag är en sådan historie- dag. Idag gör mina tankar om förr ont. Ändå trotts nutiden där jag har facit lite  i handen, så gör tankarna ont.  Är det ADHD tankar som gör ont? Är det samvetstankar som kommer fram, så här på morgonen?

Sonen är nästan vuxen, hans stig har ändå trotts slingrigheten visat på att vi ändå, trotts alla krokar, ändå tagit oss ända hit! Ända hit är vi idag, visst han hoppade av i somras bytte inriktning från data nörd till målare. Vilket är det han vill bli nu.  Det är ju bättre att komma på det nu, än när han är som jag var 25, ut-flyttad och på väg till vuxen utan karta.

Vid 27 år fick jag min son, pluggade för fulla muggar för att till sist. Skilja mig, inte orka ännu en gång att nå ända fram, med mina studier. Vara ensamstående mamma, gravid igen, för att ännu en gång vara ensamstående mamma, till sedan två barn.

Vi har varandra, jag vet att mina barn om det skulle gälla, om de verkligen skulle behöva. Så vet jag att jag tryggt kan vila mig, i att de  skulle vända sig till mig. Det är och har aldrig varit något som är för farligt eller för dumt för att mamma inte skall kunna lyssna. Det säger mig att jag är och har varit en bra mamma, en mig som duger.  Även om gympapåsar, matsäckar varit sånt som ibland blivit gjort i panik.  Idag känner jag trygghet, i att det inte handlade om lathet i mamman, i mig utan om min oförmåga att hantera mitt funktionshinder  som fanns i mina tillgångarna. Nej, Nej åter igen är det Nej!  Det är inte en ursäkt men just då, saknade jag strattegierna för att få ordning på just sådana saker. För mig just då, var det andra saker som fanns för mina ögon.

Dessa tankar möter nog vi alla,  mammor om vi vågar möta vår sorg, men skillnaden mellan mig och  andra utan ADHD.  Är att mitt samvete gnager av ältande tankar ibland. Ältande tankar om  gympa-påsar,  missade tider,  glömda mössor och annat som når fram till mig. Här skulle min KBT Terapeut säga: stoppa,  acceptera,  observera och lämna

Varför skriver jag alla dessa ord? Vad är det som gör att orden bor här idag. Mina frågor kommer inte att ha svar idag, kanske finns det inga svar. Allt behöver inte ha svar och just dessa svar är  inte viktiga i viktig-heter.  Viktigheten sitter mera i att se orden framför mig, se och få dem ur mig.  Min vän som  hade Flap innan mig,  förlöste en trumma i helgen, jag förlöser orden från mig.  Ännu ett inlägg har blivit till, ännu ett inlägg med massor av ord, har blivit till. Idag tillsammans med National teatern.

// malix

Share and Enjoy:

]]> http://www.malix.se/2010/09/adhd-och-altande-sorgtankar/feed/ 0 http://www.malix.se/2010/09/ur-play-bildnuingsbyran/#utm_source=ca-feed-pub-72600530&utm_medium=ca-afdo-pub-72600530&utm_campaign=feed http://www.malix.se/2010/09/ur-play-bildnuingsbyran/#comments Sun, 05 Sep 2010 07:51:53 +0000 malixse http://www.malix.se/?p=2541 Läs mer →]]>

sitter och lyssnar på UR Play bildningsbyrån psykisk hälsa Normalt att vara sjuk. Jag missade det i onsdag när det sändes, men  vilken tur att vi även här har kommit framåt  att man  inte behöver spela in eller passa radiotider som sånt som man vill lyssna på.   Inrerum.

Lev idag just nu och njut av att nu är alltid nu.

idag firas sonens 18 årsdag. Nu var ju det i onsdags som sonen fyllde 18  redan halv sju i  onsdagsmorse, satt vi och åt av smörgåstårta som  han ville ha. På kvällen firades det av honom med kompisar genom att dricka öl på  krogen.  Min son är  ganska lik sin mamma, för i onsdags då han och kompisarna skulle gå på krogen så var hans och alla kompisarnas mobiler utan batterier. Tycker det kom riktigt lägligt att mobilerna slutade fungera, just då kl  20.00  på onsdagskvällen.  Där till alla mobiler, märk även att han tog sig tid att ringa upp, för att säga det innan mobilerna dog av ström-lösheter.  Som mamma till min 18-åriga son  på  just 18 årsdagen,  kan jag tänka mig att tro på det, just då. Jag bjuder  på det.  Har svårt att tänka mig att det är så, att för en herrans massa årsen var jag en liten nybliven första gångs förälder, till en son, som idag är 18 år och 3 dagar.  Tänk vad mycket den  stackaren har fått stå ut med, tänk att inte en endaste gång kan jag nu  minnas att jag någonsin har  varit arg på denna lille pojke.  I honom finns det inte ett uns av ondhet, i hans  mammas ögon är han en genom god urgullig  nästan vuxen ung man som  just börjar  ge sig ut i vuxenlivet snart men ännu under sin mammas vingars beskydd. //

Lev idag  idag  tänker  vi att grilla i det fina vädret!

en resa till Stockholm där jag träffade min  vän Jenny.  Jenny hade  frågat mig om jag ville följa med på lunch i riksdagshuset.

Igår var en riktigt spännande dag, en dag då jag riktigt kände hur mina fötter steg in på ett golv, där maktens män och kvinnor  vandrat många steg. Det var även här jag upptäckte vart alla postkontoren tagit vägen. Eller i alla fall två av dem.  I riksdagshuset blev vi  bjudna på lunch av Mikael Damberg. Han hade bjudit in människor ifrån en FB grupp som heter vi som kräver mindre skolklasser.  Anders Nystedt som även har bloggen Andersblogg, Jenny mer om henne ser ni här: VillaVital och jag var på denna lunch.

När jag satt där, lyssnade på samtalet om skolan och de andras önskningar om hur skolan skall se ut.  Blev jag konfunderad av hur kunde det bli så här? Vad är det som gör att alla dessa fina avsikter, denna lust, till att få en skola som är till för alla, en skola där  lärarna ser varje elev mera än 2 minuter/ lektion. Hur, vad är det som gör att det blev så fel?

Det kan ju inte vara så att allt är Björklunds fel!?! Så inskränkt är inte ens jag, men hur, vad är det som gör att det blev så fel?

Var ligger problemet?

Vems är problemet?

Självklart är det vårt ”allas” problem, inte är det så att  Björklund och hans gäng, inte har samma avsikter som vi hade igår.  Självklart ser jag att även de blå herrarna har målet om en bra skola för sina ögon.

Ligger det hos oss föräldrar?  Är det så att det är hos oss problemet ligger?  Är det vi  som vill att ungarna inte ens skall klara av målen i grundskolan?  Är det ungarna själva som inte vill på grund av hopplöshetstron om framtiden?

Är det  Lärarna som inte vill, är det deras okunskap som gör att  ungarna inte kan lära sig läsa.

Jag tror att skolan är vårt problem, vårt som innefattar oss ALLA. Min uppgift som förälder är att motivera, inspirera, samarbeta med och ställa krav på skolan och på mina barn.

Skolans problem, för varje barn som går ut grundskolan utan att klara målen i skolan, är  ett misslyckande  för läraren, för skolan. Läraren har ju inte gjort ett fullgott arbete.

Kommunens problem. Själv bor jag i en kommun, där skolan ligger långt ner i prioriteringslistorna.  Vilket även visat sig i olika mätningar då  F-landa ligger långt ner på listor, över bra skolor.

Staten, även här  ligger problemet, vi kan inte längre rycka på axlarna, det går inte,  vi får inte längre göra det.

För  bakom varje del, av vårt problem. Där vi vuxna  inte klarat av att visa den unge, att du är värd att ha en bra och trygg skola. Du  som barn, är värdefull.

Du som barn är så värdefull att du inte ens  skall få komma i närheten av känslan, att du misslyckas i skolan.  Bakom varje barn,  som misslyckats i skolan. Bakom är fel ord, I varje del av barnet som vi vuxna låtit misslyckats i skolan, i det barnets minsta celler är det något som vi grusats sönder.

Här har barnet förlorat det viktigaste, vilket borde varit en självklarhet för varje barn.  Du duger känslan. Den känslan av att du duger! Är det vi med berått mord,  stulit och skänlat. De barn som går ut i vuxenlivet med ofullständiga betyg, Har många år av misslyckande i självkänslobyggande.   Här är det aldrig den enskildas problem, utan här  är det vi.  Vi i ett solidariskt samband, tillsammans, vi alla  som har ett ansvar.  Vi måste sluta leta fel, vems fel,  för det är ett problem som vi alla äger.

Just detta lärde jag mig igår av klokheterna Mikael, Anders och Jenny. I dag  är jag tacksam för att jag fick till mig den klokheten.

Självklart fick även ”Herr riksdagsledamot” med sig min bok ”Jag föredrar att kalla mig impulsiv”.

Jag tänker prata om mitt ambassadörskap.  Eftersom jag har den formen av skap, i mitt uppdrag så är det självklart för mig att jag inte skäms för någon del av mig. Där till absolut inte för min lilla tillgångsgen. Igår fick jag känslan av det var så, att det var just det jag skulle göra.  På något sätt blir detta svårt att skriva då jag skriver om någon som har lite av makt i mitt liv. Denna människa skulle kunna bli sur ,grinig  och jag vet inte vad. För det jag skriver. Men det är så viktigt för mig att skriva om det, faktiskt mycket viktigare än dennes makt.  Det är så att det handlar om Attityder, fördomar och  okunskaper vill jag mena.

Det handlade om att jag inte skulle prata så mycket om adhd, och en liknelse gjordes om  en liten lever, här ser jag en skillnad en liten lever kan man opperera, det går inte att opperera bort adhd, om jag hade  sett sämre hade jag kunnat be någon att hjälpa mig läsa, eller om jag  var utan funktioner i mina ben och satt i rullstol så hade jag kunnat  be om hjälp för att ta mig upp för en tröskel eller  vad det nu kan vara,  inte någon hade tyckte att det var något konstigt med det.

Men MEN  med stora bokstäver, Här blir det konstigt snurrigt och  jag blir rent av lite arg, frustrerad och känner viktigheten i det hela.  När jag har adhd så syns inte det, för det är en osynlig funktionstillgång som för med sig lite mindre bra tillgångar.   Det syns inte på mig,  det står inte adhd i pannan på mig, inte heller behöver jag  några stora  hjälpmedel som gör att man skulle kunna se att jag  har dessa  tillgångar.  ADHD i mig gör att jag byter fokus, tappar koncentrationen och att mitt arbetsminne är lika med  1, det slutar liksom där.  1 sak kan jag hålla i minnet om det är så att det är en bra dag. Ibland glömmer jag saker redan innan jag tänkt klart dom, det gör att  människor ibland blir irreterade på mig för jag säger saker som inte har med saken att göra, jag avbryter och en massa andra ouppfostrade saker till.

Makt människan,  den som har lite makt i mitt liv  berättade igår att vi hade en sak att ta upp.  Det var att jag skulle vara tyst om att jag har ADHD,  för mig blir det  kaos på tvären och mitt emellan och lite där till!  För  i situationen handlar det om att förändra attityder i det stora och det lilla,  detta sammanhang är det lilla.  Skulle jag inte  våga gå ut med det, inte prata om det, dölja de som  finns lite grann av inom mig så kränker jag inte bara mig utan mina barn, min familj, människor med andra  funktionshinderstillgångar,  Det är inte så att jag skall skämmas på mig! Det är inte så att mina barn skall  dölja och gömma vissa saker, för att  omvälden har bestämt sig för att leva i okunskaper!!! Nej skriker hela jag, Nej,  jag bryr mig inte,  om  ifall någon  som väljer att leva i okunskap  och bo i sina fördomar väljer att se mig som en mindre värd eller mindre vetande bara för att jag har ADHD. Nej för då handlar det inte om mig, längre utan om den som har just dessa tankar.

Jag är så trött på att vi skall Skämmas,dölja samt ge föda åt dessa fördomar. Vi finns och jag är inte mera eller mindre människa än  någon annan bara för att jag har adhd, men jag behöver för att må bra, en omgivning och ett bemötande, där man ser mig där man hjälper mig när jag behöver hjälp. Mina oförmågor är osynliga det gör inte att de inte finns. Det gör lika ont i mig  då ni vill att jag skall skärpa mig och ta mig i kragen. Som om ni sa till en synskadad att han minsann kan läsa om han bara skärper sig och bestämmer sig för att använda ögonen!

Nu var det inte så att  maktpositionsmänniskan i mitt liv  sa att jag skulle skärpa mig, men denne  ville att jag skulle sluta med att berätta, om att jag har adhd.   Och de se ni, det lär jag inte  följa det rådet, för det handlar  om mera, än bara mig. Då handlar det om att jag  väljer att föda fördomar, som att människor med Psykisk-Ohälsa är mindre värda. Just här finns det viktigheter, just här är en av viktigtheterna i (H)järnkoll.  Jag, inte heller någon annan är mindre värda eller mindre vetande, för att vi känt på vad psykisk hälsa är. Vi har bara kommit längre, i vår personliga utveckling, vi vågar reagera på saker som vi inte klarar ut.

En av fyra vill inte arbeta med mig, det handlar om Okunskap

ett nytt inlägg skall till försökte redan i morse, då var jag för nervös. Hade ett möte med min chef och F-kassan. Visste ju inte vad som sker på sådana möten men det gick bra. Ena biten av mig är rädd för att den inte orkar med att arbeta som vanligt, den andra biten av mig blir att WOOOOHOOOO kul, spännande vi skapar ett skrivarrum ger ut en tidning så som de gör på Inre-rum i GBG. tankar i  kilometersträckor med en gång och nästan så att jag  är på väg att ringa upp min chef för att berätta om mina planer.  Här sansade min man mig, här fick jag till mig verklighetstankarna igen.

Jag är inte där jag skall arbetspröva, inte mera än så och bara lite grann.

En delen av mig är rädd vill inte förstöra det pigga i mig som varit här lite grann. Vill inte ramla in i sömnlösheten igen.

Den andra delen av mig vill ge sig ut på nya vägar nya mål…

Kanske handlar det bara om att jag skall våga tänka tanken…

Ibland är jag inne i ADHD flyt, eller är det avsaknaden av ADHD? Nej,  det är ADHD flyt!  Synd bara att dessa flyt inte är  lika ofta, som innan min Lilla Concerta.   Men egentligen tror jag det är bra.  Igår var jag alltså inne i flytet, till min makes förtret kanske. Tvätt högen med kläder nere i gillestugan var inte nådig vill jag skriva.  Nu tänker ni kanske ja ja en sådan där liten hög efter vecko tvätten.  Nääää !!! inte en sådan där liten  plutt tvätt, utan  här pratar  vi tvätthög ala ADHD gånger 2 gånger mig.  Vill ha min göra saker hela tiden, tillbaka vissa dagar.  Fast det är klart, det var ju det jag hade  igår. Fick gjort en massa saker som jag låtit vänta på sig, i månader. Rensa papper som jag så heligt lovade mig själv  då jag sist rensade  högarna, att jag skulle göra med en gång, blev återigen gjort igår först. En hel stor papperspåse blev full med papper återigen, fast det var ju mindre nu än sist.  Återigen har jag koll på mina pärmar och högvisheten med papper.  Gillar sådana dagar när ADHD liksom spritter till i kroppen. Det blir så mycket gjort. Det negativa i det är att man dör, efteråt  när tröttheten slår till.  Helt nästan,  det blir liksom en  ljusknapp. En gäspning, är som att släcka ljuset, då släpar jag mig till toa för att borsta tänderna, en gäspning till och  ljuset är inte avstängt utan lampan är sönder, då ligger jag  redan i sängen och sover på två röda…….

Men  idag vaknade jag till vid 5:45, tog på kläder, satte på lite kaffe och gick ut en lång promenad med våran lilla hund.  Nu ligger Flappis som han heter och sover i sin lilla säng  utslagen med benen upp i luften…..

Även idag är det klarhetsluft ute. Mina andetag gav mig kraft av luften som  smakar höst. Det finns så många vackra  olika gröna nyanser ute just nu.  På något sätt känner jag mig lite piggare nu, än jag gjort på länge.  Är jag utanför  min depression nu kanske? Är det så att den är på nedåt sången nu? Är det så att jag  ska bli mig igen?  Mig, smakar på ordet känner hopp! Är det så att jag i mig är på väg tillbaka nu i den  jag egentligen är? Nej det blev fel för jag är ju även den som jag  nu varit så länge. Ska i stället ställa frågan  så som att:  Är det så att jag nu  hittat tillbaka till den kraft som vanligtvis finns i mig. Den mig som jag tycker så mycket om, den mig som jag alltid vill vara? Kan det vara så att jag  kanske är på väg tillbaka till att slippa mörkers tankarna nu?  YES! Ännu en seger blir till jag är på väg in i framtiden till livet igen.

igår var jag i Göteborg,  min underbara kvinna som hjälper mig att se,  var en jag träffade. Hon hjälpte mig att se och hitta strategier, för dagar där möten bara är fullbokade.  Fick strategi, för att slippa vänta in tiden. Just tiden är en svårighet för mig, i min ADHD. Jag blir stressad av att ha två möten på samma dag, även om mötena inte är på nära varandra i tid, så blir jag stressa. Vet liksom inte vad jag skall göra på mellan tiden. Vågar  inte  börja med saker, för tänk om jag glömmer av tiden.  Igår gjorde vi ett schema över dagen,  då dessa möten skall till.

Att bara titta på dagen, gjorde att jag blev avslappnad. Tänk vad enkla saker som hjälper!  Tänk om det var så att livet, redan hade sett ut så för mig. Misstänker att vi är många som skulle haft min  KBT terapeuts, kunskaper redan som små, då hade vi sluppit alla klankningar, som vi ger oss själva. Då hade jag sluppit träna in så mycket stress, i vissa situationer.  Då hade jag sluppit att ramla in i deprimering, slagit mig, lägga ner en massa tid på att träna mig  i tid.

Jag och min Kbt treapeuft skall föreläsa på Ågrenska i september.  Kolla in den här annonsen:

är inne i bloggläsar period just nu. En bloggare som jag  ofta läser är Tankarilösvikt, hon e fantastisk skribent,  har så många klokheter som jag vill ta del av.  Idag var det ett sånt där höjdar inlägg, som jag bara måste läsa. Har redan läst det två gånger, den andra gången blev jag gladare än första.  Mitt humör fick sig ett uppsving  av hennes inlägg, jag ser även att det inte  bara är jag som har en neråt dagar, varpå jag  måste kämpa mig upp igen. Här är det självkänslan som arbetas med. Vet inte hur andra löser det, men själv måste jag riktigt kämpa ibland med att se min duglighet. Även om jag vet teoretiskt att jag duger, så  finns den där  otrevligheten  ibland i mig. De dagar behöver jag liksom  kämpa mera för att bli glad, känna och må bra. Idag var det Vickeys inlägg, som fick mig uppåt. Kanske är det så att jag blir lite extra glad, eftersom jag känner igen mig så mycket i det hon skriver, Är det så att du inte har ADHD,  kanske du inte  ser känslan som bor i hennes ord.

Idag är en ny dag.  En blå himmelsdag, luften är riktigt höstlik, härligt  klar luft.  Daggen behöver solen, efter det tror jag solen till och med, kan värma mig en stund.

Vilka kloka ord jag hittade på denna sidan, var finns alla dessa klokheter till lärare och andra vuxna som möter våra barn?

Just dessa som behövs, tänk om vi stället för  att trycka ner misslyckanden i halsen. Visst känns det igen:  Varför gjorde du så, hur kunde du göra så där, titta vad du har ställt till med, mm.

Det är ju så enkelt i hettans stund att vräka ut sig.  Men tänk om jag istället för säga så väntade  en liten stund tänkte  två sekunder till.  Jag som är så impulsiv behöver säkerligen vända om och tänka i minuter istället. Det gör ju inget att sansa sig, att inte reagera med  blixtar. Skulle det vara så att jag ändå gör det, så är det ju inte heller så att allt är försent och förbi. Utan det går ju att be om ursäkt, vända om och berätta att tanken inte fanns med mig, jag reagerade fel. Jag borde istället vara intresserad av, hur du tänkte då du gjorde så vad va det du ville att det skulle bli…….

Kvinnan på bloggen som har klokheterna verkar så innerlig verkar vara en lärare som har  den lärande rollen som sitt kall. Ni vet det där som var mera förr.

Idag är det en ny dag nya vindar flyger och far,  inte många kvar nu snart vet vi.

Om min farmor måste välja vem som ska laga mat, men jag tror nog det är viktigare för Farmor att veta om det kommer någon från hemtjänsten över huvudtaget.

När min mormor var vid livet  lagade hemtjänsten och mormor mat tillsammans för det  gjorde att min  mormor kände sig självständig.  Idag kommer  maten i Pkt till min farmor.