Lars Ohlys humörstappning får mitt hjärta att ……

skämmas över min oförmåga, att inte tappa humöret som denne kloka man. Hade det varit så att jag då jag tappar humöret, hade varit en uns i närheten av hans förmåga, så hade jag varit tacksam.

Om nu aftonbladets reporter menar att Lars  på filmsnutten tappar humöret, så blir jag mörkrädd!  Rädd över tanken på hur svårt hans/Hennes barn, måste ha med att veta när mamma/pappa är arga. När  menar de  allvar?  Det hade i alla fall inte jag vetat om jag varit barn i den familjen.

Hade det varit så jag hade reagerat som arg, då hade jag  förstått  Björklund. Björklund  tror ju  att barnen i skolan är ouppfostrade. Tror att jag hade behövet stöd både som förälder hemma och  i skolan,  om det som Ohly reagerar med, är ilska. Kanske är det  just därför jag inte är Reporter eller politiker. Eftersom min ilska syns, hörs och den får mig att krypa in i mig själv, för att den visa något i mig, som jag är mindre stolt över.

Det var bra att de visade hela snutten som Ohly hade önskan om, för den  visar att Ohly har en  stor förmåga  till självbehärskning, till reporterns besvikelse.

September dimman  ligger tjockt på morgonen. September trötta barn är mötet  tidigt på morgonen, sen är de borta hela dagen. Möter dem en stund på kvällen igen.  Vart tar alla år tillsammans med barnen, vägen?  Allt vi skulle göra, allt vi inte gjorde, allt känns så långt borta. Rädsla, lite oro in för framtiden.

Vad finns det framför mig?

Känner att den period som snart är historia, är en period som även den klarades ut. Visst hade jag vetat tidigare, så hade jag  gjort annorlunda, då mina barn började skolan.  Men  då viste jag inte  på riktigt, då bara jag anade. Dessutom  trodde jag att det var min dumhet som syntes, inte mitt funktionshinder. Idag är jag kilovis klokare, kilovis med klokheter vilar i mig och mina tankar.

Kanske just allt som varit förr, är till för att klokheten skall visa sig, i  framtiden i mig.

Vissa dagar gör historian ont, idag är en sådan historie- dag. Idag gör mina tankar om förr ont. Ändå trotts nutiden där jag har facit lite  i handen, så gör tankarna ont.  Är det ADHD tankar som gör ont? Är det samvetstankar som kommer fram, så här på morgonen?

Sonen är nästan vuxen, hans stig har ändå trotts slingrigheten visat på att vi ändå, trotts alla krokar, ändå tagit oss ända hit! Ända hit är vi idag, visst han hoppade av i somras bytte inriktning från data nörd till målare. Vilket är det han vill bli nu.  Det är ju bättre att komma på det nu, än när han är som jag var 25, ut-flyttad och på väg till vuxen utan karta.

Vid 27 år fick jag min son, pluggade för fulla muggar för att till sist. Skilja mig, inte orka ännu en gång att nå ända fram, med mina studier. Vara ensamstående mamma, gravid igen, för att ännu en gång vara ensamstående mamma, till sedan två barn.

Vi har varandra, jag vet att mina barn om det skulle gälla, om de verkligen skulle behöva. Så vet jag att jag tryggt kan vila mig, i att de  skulle vända sig till mig. Det är och har aldrig varit något som är för farligt eller för dumt för att mamma inte skall kunna lyssna. Det säger mig att jag är och har varit en bra mamma, en mig som duger.  Även om gympapåsar, matsäckar varit sånt som ibland blivit gjort i panik.  Idag känner jag trygghet, i att det inte handlade om lathet i mamman, i mig utan om min oförmåga att hantera mitt funktionshinder  som fanns i mina tillgångarna. Nej, Nej åter igen är det Nej!  Det är inte en ursäkt men just då, saknade jag strattegierna för att få ordning på just sådana saker. För mig just då, var det andra saker som fanns för mina ögon.

Dessa tankar möter nog vi alla,  mammor om vi vågar möta vår sorg, men skillnaden mellan mig och  andra utan ADHD.  Är att mitt samvete gnager av ältande tankar ibland. Ältande tankar om  gympa-påsar,  missade tider,  glömda mössor och annat som når fram till mig. Här skulle min KBT Terapeut säga: stoppa,  acceptera,  observera och lämna

Varför skriver jag alla dessa ord? Vad är det som gör att orden bor här idag. Mina frågor kommer inte att ha svar idag, kanske finns det inga svar. Allt behöver inte ha svar och just dessa svar är  inte viktiga i viktig-heter.  Viktigheten sitter mera i att se orden framför mig, se och få dem ur mig.  Min vän som  hade Flap innan mig,  förlöste en trumma i helgen, jag förlöser orden från mig.  Ännu ett inlägg har blivit till, ännu ett inlägg med massor av ord, har blivit till. Idag tillsammans med National teatern.

// malix

Share and Enjoy:

]]> http://www.malix.se/2010/09/adhd-och-altande-sorgtankar/feed/ 0 http://www.malix.se/2010/09/2498/#utm_source=ca-feed-pub-72600530&utm_medium=ca-afdo-pub-72600530&utm_campaign=feed http://www.malix.se/2010/09/2498/#comments Fri, 03 Sep 2010 07:04:52 +0000 malixse http://www.malix.se/?p=2498 Läs mer →]]>

en resa till Stockholm där jag träffade min  vän Jenny.  Jenny hade  frågat mig om jag ville följa med på lunch i riksdagshuset.

Igår var en riktigt spännande dag, en dag då jag riktigt kände hur mina fötter steg in på ett golv, där maktens män och kvinnor  vandrat många steg. Det var även här jag upptäckte vart alla postkontoren tagit vägen. Eller i alla fall två av dem.  I riksdagshuset blev vi  bjudna på lunch av Mikael Damberg. Han hade bjudit in människor ifrån en FB grupp som heter vi som kräver mindre skolklasser.  Anders Nystedt som även har bloggen Andersblogg, Jenny mer om henne ser ni här: VillaVital och jag var på denna lunch.

När jag satt där, lyssnade på samtalet om skolan och de andras önskningar om hur skolan skall se ut.  Blev jag konfunderad av hur kunde det bli så här? Vad är det som gör att alla dessa fina avsikter, denna lust, till att få en skola som är till för alla, en skola där  lärarna ser varje elev mera än 2 minuter/ lektion. Hur, vad är det som gör att det blev så fel?

Det kan ju inte vara så att allt är Björklunds fel!?! Så inskränkt är inte ens jag, men hur, vad är det som gör att det blev så fel?

Var ligger problemet?

Vems är problemet?

Självklart är det vårt ”allas” problem, inte är det så att  Björklund och hans gäng, inte har samma avsikter som vi hade igår.  Självklart ser jag att även de blå herrarna har målet om en bra skola för sina ögon.

Ligger det hos oss föräldrar?  Är det så att det är hos oss problemet ligger?  Är det vi  som vill att ungarna inte ens skall klara av målen i grundskolan?  Är det ungarna själva som inte vill på grund av hopplöshetstron om framtiden?

Är det  Lärarna som inte vill, är det deras okunskap som gör att  ungarna inte kan lära sig läsa.

Jag tror att skolan är vårt problem, vårt som innefattar oss ALLA. Min uppgift som förälder är att motivera, inspirera, samarbeta med och ställa krav på skolan och på mina barn.

Skolans problem, för varje barn som går ut grundskolan utan att klara målen i skolan, är  ett misslyckande  för läraren, för skolan. Läraren har ju inte gjort ett fullgott arbete.

Kommunens problem. Själv bor jag i en kommun, där skolan ligger långt ner i prioriteringslistorna.  Vilket även visat sig i olika mätningar då  F-landa ligger långt ner på listor, över bra skolor.

Staten, även här  ligger problemet, vi kan inte längre rycka på axlarna, det går inte,  vi får inte längre göra det.

För  bakom varje del, av vårt problem. Där vi vuxna  inte klarat av att visa den unge, att du är värd att ha en bra och trygg skola. Du  som barn, är värdefull.

Du som barn är så värdefull att du inte ens  skall få komma i närheten av känslan, att du misslyckas i skolan.  Bakom varje barn,  som misslyckats i skolan. Bakom är fel ord, I varje del av barnet som vi vuxna låtit misslyckats i skolan, i det barnets minsta celler är det något som vi grusats sönder.

Här har barnet förlorat det viktigaste, vilket borde varit en självklarhet för varje barn.  Du duger känslan. Den känslan av att du duger! Är det vi med berått mord,  stulit och skänlat. De barn som går ut i vuxenlivet med ofullständiga betyg, Har många år av misslyckande i självkänslobyggande.   Här är det aldrig den enskildas problem, utan här  är det vi.  Vi i ett solidariskt samband, tillsammans, vi alla  som har ett ansvar.  Vi måste sluta leta fel, vems fel,  för det är ett problem som vi alla äger.

Just detta lärde jag mig igår av klokheterna Mikael, Anders och Jenny. I dag  är jag tacksam för att jag fick till mig den klokheten.

Självklart fick även ”Herr riksdagsledamot” med sig min bok ”Jag föredrar att kalla mig impulsiv”.

Jag tänker prata om mitt ambassadörskap.  Eftersom jag har den formen av skap, i mitt uppdrag så är det självklart för mig att jag inte skäms för någon del av mig. Där till absolut inte för min lilla tillgångsgen. Igår fick jag känslan av det var så, att det var just det jag skulle göra.  På något sätt blir detta svårt att skriva då jag skriver om någon som har lite av makt i mitt liv. Denna människa skulle kunna bli sur ,grinig  och jag vet inte vad. För det jag skriver. Men det är så viktigt för mig att skriva om det, faktiskt mycket viktigare än dennes makt.  Det är så att det handlar om Attityder, fördomar och  okunskaper vill jag mena.

Det handlade om att jag inte skulle prata så mycket om adhd, och en liknelse gjordes om  en liten lever, här ser jag en skillnad en liten lever kan man opperera, det går inte att opperera bort adhd, om jag hade  sett sämre hade jag kunnat be någon att hjälpa mig läsa, eller om jag  var utan funktioner i mina ben och satt i rullstol så hade jag kunnat  be om hjälp för att ta mig upp för en tröskel eller  vad det nu kan vara,  inte någon hade tyckte att det var något konstigt med det.

Men MEN  med stora bokstäver, Här blir det konstigt snurrigt och  jag blir rent av lite arg, frustrerad och känner viktigheten i det hela.  När jag har adhd så syns inte det, för det är en osynlig funktionstillgång som för med sig lite mindre bra tillgångar.   Det syns inte på mig,  det står inte adhd i pannan på mig, inte heller behöver jag  några stora  hjälpmedel som gör att man skulle kunna se att jag  har dessa  tillgångar.  ADHD i mig gör att jag byter fokus, tappar koncentrationen och att mitt arbetsminne är lika med  1, det slutar liksom där.  1 sak kan jag hålla i minnet om det är så att det är en bra dag. Ibland glömmer jag saker redan innan jag tänkt klart dom, det gör att  människor ibland blir irreterade på mig för jag säger saker som inte har med saken att göra, jag avbryter och en massa andra ouppfostrade saker till.

Makt människan,  den som har lite makt i mitt liv  berättade igår att vi hade en sak att ta upp.  Det var att jag skulle vara tyst om att jag har ADHD,  för mig blir det  kaos på tvären och mitt emellan och lite där till!  För  i situationen handlar det om att förändra attityder i det stora och det lilla,  detta sammanhang är det lilla.  Skulle jag inte  våga gå ut med det, inte prata om det, dölja de som  finns lite grann av inom mig så kränker jag inte bara mig utan mina barn, min familj, människor med andra  funktionshinderstillgångar,  Det är inte så att jag skall skämmas på mig! Det är inte så att mina barn skall  dölja och gömma vissa saker, för att  omvälden har bestämt sig för att leva i okunskaper!!! Nej skriker hela jag, Nej,  jag bryr mig inte,  om  ifall någon  som väljer att leva i okunskap  och bo i sina fördomar väljer att se mig som en mindre värd eller mindre vetande bara för att jag har ADHD. Nej för då handlar det inte om mig, längre utan om den som har just dessa tankar.

Jag är så trött på att vi skall Skämmas,dölja samt ge föda åt dessa fördomar. Vi finns och jag är inte mera eller mindre människa än  någon annan bara för att jag har adhd, men jag behöver för att må bra, en omgivning och ett bemötande, där man ser mig där man hjälper mig när jag behöver hjälp. Mina oförmågor är osynliga det gör inte att de inte finns. Det gör lika ont i mig  då ni vill att jag skall skärpa mig och ta mig i kragen. Som om ni sa till en synskadad att han minsann kan läsa om han bara skärper sig och bestämmer sig för att använda ögonen!

Nu var det inte så att  maktpositionsmänniskan i mitt liv  sa att jag skulle skärpa mig, men denne  ville att jag skulle sluta med att berätta, om att jag har adhd.   Och de se ni, det lär jag inte  följa det rådet, för det handlar  om mera, än bara mig. Då handlar det om att jag  väljer att föda fördomar, som att människor med Psykisk-Ohälsa är mindre värda. Just här finns det viktigheter, just här är en av viktigtheterna i (H)järnkoll.  Jag, inte heller någon annan är mindre värda eller mindre vetande, för att vi känt på vad psykisk hälsa är. Vi har bara kommit längre, i vår personliga utveckling, vi vågar reagera på saker som vi inte klarar ut.

En av fyra vill inte arbeta med mig, det handlar om Okunskap

ett nytt inlägg skall till försökte redan i morse, då var jag för nervös. Hade ett möte med min chef och F-kassan. Visste ju inte vad som sker på sådana möten men det gick bra. Ena biten av mig är rädd för att den inte orkar med att arbeta som vanligt, den andra biten av mig blir att WOOOOHOOOO kul, spännande vi skapar ett skrivarrum ger ut en tidning så som de gör på Inre-rum i GBG. tankar i  kilometersträckor med en gång och nästan så att jag  är på väg att ringa upp min chef för att berätta om mina planer.  Här sansade min man mig, här fick jag till mig verklighetstankarna igen.

Jag är inte där jag skall arbetspröva, inte mera än så och bara lite grann.

En delen av mig är rädd vill inte förstöra det pigga i mig som varit här lite grann. Vill inte ramla in i sömnlösheten igen.

Den andra delen av mig vill ge sig ut på nya vägar nya mål…

Kanske handlar det bara om att jag skall våga tänka tanken…

Ibland är jag inne i ADHD flyt, eller är det avsaknaden av ADHD? Nej,  det är ADHD flyt!  Synd bara att dessa flyt inte är  lika ofta, som innan min Lilla Concerta.   Men egentligen tror jag det är bra.  Igår var jag alltså inne i flytet, till min makes förtret kanske. Tvätt högen med kläder nere i gillestugan var inte nådig vill jag skriva.  Nu tänker ni kanske ja ja en sådan där liten hög efter vecko tvätten.  Nääää !!! inte en sådan där liten  plutt tvätt, utan  här pratar  vi tvätthög ala ADHD gånger 2 gånger mig.  Vill ha min göra saker hela tiden, tillbaka vissa dagar.  Fast det är klart, det var ju det jag hade  igår. Fick gjort en massa saker som jag låtit vänta på sig, i månader. Rensa papper som jag så heligt lovade mig själv  då jag sist rensade  högarna, att jag skulle göra med en gång, blev återigen gjort igår först. En hel stor papperspåse blev full med papper återigen, fast det var ju mindre nu än sist.  Återigen har jag koll på mina pärmar och högvisheten med papper.  Gillar sådana dagar när ADHD liksom spritter till i kroppen. Det blir så mycket gjort. Det negativa i det är att man dör, efteråt  när tröttheten slår till.  Helt nästan,  det blir liksom en  ljusknapp. En gäspning, är som att släcka ljuset, då släpar jag mig till toa för att borsta tänderna, en gäspning till och  ljuset är inte avstängt utan lampan är sönder, då ligger jag  redan i sängen och sover på två röda…….

Men  idag vaknade jag till vid 5:45, tog på kläder, satte på lite kaffe och gick ut en lång promenad med våran lilla hund.  Nu ligger Flappis som han heter och sover i sin lilla säng  utslagen med benen upp i luften…..

Även idag är det klarhetsluft ute. Mina andetag gav mig kraft av luften som  smakar höst. Det finns så många vackra  olika gröna nyanser ute just nu.  På något sätt känner jag mig lite piggare nu, än jag gjort på länge.  Är jag utanför  min depression nu kanske? Är det så att den är på nedåt sången nu? Är det så att jag  ska bli mig igen?  Mig, smakar på ordet känner hopp! Är det så att jag i mig är på väg tillbaka nu i den  jag egentligen är? Nej det blev fel för jag är ju även den som jag  nu varit så länge. Ska i stället ställa frågan  så som att:  Är det så att jag nu  hittat tillbaka till den kraft som vanligtvis finns i mig. Den mig som jag tycker så mycket om, den mig som jag alltid vill vara? Kan det vara så att jag  kanske är på väg tillbaka till att slippa mörkers tankarna nu?  YES! Ännu en seger blir till jag är på väg in i framtiden till livet igen.

är inne i bloggläsar period just nu. En bloggare som jag  ofta läser är Tankarilösvikt, hon e fantastisk skribent,  har så många klokheter som jag vill ta del av.  Idag var det ett sånt där höjdar inlägg, som jag bara måste läsa. Har redan läst det två gånger, den andra gången blev jag gladare än första.  Mitt humör fick sig ett uppsving  av hennes inlägg, jag ser även att det inte  bara är jag som har en neråt dagar, varpå jag  måste kämpa mig upp igen. Här är det självkänslan som arbetas med. Vet inte hur andra löser det, men själv måste jag riktigt kämpa ibland med att se min duglighet. Även om jag vet teoretiskt att jag duger, så  finns den där  otrevligheten  ibland i mig. De dagar behöver jag liksom  kämpa mera för att bli glad, känna och må bra. Idag var det Vickeys inlägg, som fick mig uppåt. Kanske är det så att jag blir lite extra glad, eftersom jag känner igen mig så mycket i det hon skriver, Är det så att du inte har ADHD,  kanske du inte  ser känslan som bor i hennes ord.

Idag är en ny dag.  En blå himmelsdag, luften är riktigt höstlik, härligt  klar luft.  Daggen behöver solen, efter det tror jag solen till och med, kan värma mig en stund.

Jag funderar på vilken klass som skulle varit till för mig  om jag nu  varit i skolåldern. Vilken klass finns för mig  Herr Björklund. Var  och i vilken del skall jag stuvas in kommer det finnas elit klasser för mig som inte kan sitta still. Jag kan vara en djäkel på att prata, avbryta då mina tankar  kommer i raketfart. Ha en massa frågor på sånt som jag inte förstår.  Ibland kan det hända att jag har  geniala ideér och lösningar på vissa saker,  men dagen efter kanske jag inte ens orkar andas utan att somna.  Fokus hos mig kan vara  på semester vissa dagar,  min  impulsivitet och motivation finns bara för vissa saker.

Herr Björklund!

Kommer det finnas en elitklass för mig, eller var  någonstans får jag bo. Är det så  att ni vill att man i skolan där jag passar, skall bli proffsig på att bli min diagnos.  Som det är nu är min diagnos en tillgång, det skulle den kanske inte vara i  er skola utan mera ett hinder.  Jag är duktig på att skriva historier och rita,  var är min elit klass där man inte behöver sitta still hela tiden.   I min elit klass hade det varit bra om  vi var färre elever och hade tydliga ramar  och massor av struktur  där fyrkantigheterna syns men  är tillåtande och  byggda av respekt.

Herr Björklund,  Respekt för mig  är inte  något som  kommer från rädlsa eller makt! Var finns din respekt  hur eller var bor  och föddes den?  Tillåtande och accepterande.  Jag vill inte bo i ditt samhälle herr björklund, Min mamma och pappa hade fått bo i skolan om det blev som du ville, Nej herre björkande lund inte alls vill inte bo i ditt samhälle,  vilken tur att jag  har rösträtt  jag hoppas  bara flera med mig  tänker med hjärtat i sin röstsituation.

Inte är det så att vi redan som små små barn skall ställas utanför samhället!  har vi då inte gått tillbaka  väldans långt tillbaka i tiden?

Gör jag någon skillnad, är en fråga som vaknade i mig, då jag läste en blog av Kristina Alexanderson.  Om lärarens ansvar att se och bekräfta…. frågan gav mig flera frågor.  Frågor som vi alla borde funderar på som vuxen.  Varje Lärare i skolan som möter elever. Varje behandlingsassistent, socialtjänsteman, polis, arbetsförmedling, vuxna över huvudtaget, borde ställa sig frågan:

Gör jag någon skillnad i mötet med människor?

Kan ju  till och med flytta det vidare till alla vi möter.  Vilken inverkan och vilken skillnad kan jag göra i mötet med en annan människa? Vilken sida av mig tar min mötande medmänniska med sig och gör till sin sanning?

Då jag  jobbade som behandlings assistent skulle jag velat  ta med mig den frågan varje dag.  Nu jobbar jag  inte längre i branschen, men ser viktigtheten i just de orden.  Vilken skillnad gör jag  just i detta möte.  Här skulle jag vilja göra skillnad genom bekräftelse,  att se och att lyssna. Vet om att jag då gjorde det men idag ser jag tyngden i skillnaden om den hade bott hos mig då. Skillnad.  Vilken skillnad gör mitt möte.

Jag får flytta det till  vilken skillnad kommer jag att göra som  Attitydambassadör?  Vilken skillnad skulle jag kunna göra i kampanjen  (H)järnkoll?

Tänk att   kan jag ta med mig  den kloka kvinnans ord, Skillnad,  kan jag göra någon skillnad?  Oj, det gav mig ansvar, det gav mig känslor om hur otroligt viktigt uppdrag vi  ambassadörer har.  Vi gör skillnad. Vi har  möjlighet att göra skillnad  och ge kunskap om psykisk hälsa  genom våra egna berättelser.

Genom ordet skillnad. Har vi  möjlighet att påverka.

Vi…….Måste fråga oss själva, på vilket sätt, vill… Jag…göra skillnad?

Idag skall jag smaka på ordet skillnad!

//©µ malix

En lång promenad med dotter och Flap. Idag tränade vi på att gå förbi kor, utan att skälla. Det funkade idag, vår alfa hane  förstår så mycket, han  har så mycket klokhet inom sig. Just nu skänker jag  min vän från Skåne, en tacksamhetstanke för hon  gav oss förtroendet att få lära känna denna vackra klokhet.  Nu ligger han på vår altan och vilar sig, väntar på lite flugor, oturligt nog  getingar som han kan jaga.

Det vackra vädret säger mig att det går att lapa sol idag.  Min dotter och jag ska smyga oss ut, så att solen stannar kvar.

En vän som jag var hos igår, berättade för mig om vad som ska läggas kraft på. Kraften skall läggas på  helt andra saker, än vad jag gör idag.  Det handlar tydligen  bara om att jag skall våga släppa taget, flyta med i flödet.   På något sätt är jag rädd, vet inte om jag kan simma i det. Jag är en bra simmare men då handlar det om i det synliga livet. Flödet här handlar det ju mera om min övertygelse att våga  ge sig hän åt det som är livet för mig.

Hoppla vad flummigt det blev nu. Skakar lite på huvudet, kommer tillbaka till verkligheten här, som är ett hus, lån bil kostnader och  annat. Det betalas liksom inte genom flöden och i att vara där jag ska vara,  för då skulle jag suttit här och skrivit  dagarna i ända tills jag hittade en annan verksamhet av skapande.

Känner att mina skrivar-fingrar vill skriva idag. Orden ploppar upp hur som helst, karuseller av ordramsor blir skapade i tanken.  Ska nog pränta ner dem på ett papper , kanske ute vid stranden.  Oj ett skrivar-block skall jag skaffa skrivtanke block  som jag alltid har med mig.

Nej  nu skall det ut i det sista av sommaren, Gessle i högtalarna, Keeping the desk very clean.  Gessle är sommar för mig, kärlek.

Hotell Tylösand i alla fall en av dörrarna  kan det bli mera Gessle?

Havet det riktiga havet som det skall vara sand och sanddyner,  så långt ögat når. Vågor som bestämmer hur mycket vatten som skall täcka  kroppen,  från knän till  axlar ibland.