Då för några år sedan, när det var mera yrt här hemma. När explosionen mera var en vana än ovana.  Idag är explosioner mera ovanliga inom dessa väggar. Förr la jag skulden på mig, dåligheter i mig, gjorde att jag tog på mig skulden om  krigshärden som var här hemma. Skuld är aldrig bra. Men skuld är något som vi som har  till och o-tillgångar inom NPF ofta känner. Tror inte det är så att alla lägger skuld på oss men, vi är ofta i situationer där vi är en del i det som sker som är mindre bra. Ofta eller i alla fall ibland är det så att vi får stå med hundhuvudet om att det är vårt fel.

Även  misstänker jag att vissa av oss är mera känsliga och tar åt oss skuld och skam som egentligen inte är vår. Känsligheten, dålig självkänsla  och historiska episoder gör att vi liksom suger i oss dåliga vibbar och vi villigt tar på oss “ Mitt – fel – känslor “. Även då vi inte ska göra det när det inte handlar om oss. 

Åter till det jag tänkt skriva om idag som liksom även idag  kom på villovägar.  Explosionerna som idag är mera ovanliga i vår familj.  Hur blev dom ovanliga? Vad är det som vi förändrat här hemma för att vara utan  Explosioner.

Inser att det är många olika saker som gjort att krigen inte är lika många i dag.

• Jag har blivit äldre, allt är inte lika viktigt.
• Jag vet om att jag har ADHD.
• Jag har mera självinsikt.
• Äter medicin och är mindre krävande av mig själv i min roll som mamma.
• Barnen har blivit större, även de har mera insikter, de har lärt sig att ta ansvar fått rutiner som mera automatiserats.
• Vi har alla fått insikter och vet konsekvenserna om vad och varför.
• Rutiner har blivit vanor som är bra för oss.
• Jag tror att vår familj har blivit äldre, fått in mera självinsikt i hur vi vill att det ska vara. 
• Men inte att för glömma så är ju självklart vår medicin en del i det som är bra. Den gör ju att vissa av oss saktar in och blir mera i takt med livet själv.

Idag  gick jag och vovven i mina vilande tankar om tacksamhet. Egentligen är det kanske självklarheter för vanliga människor utan våra små egenheter. Men för mig blev det stort.

Vår familj har saktat in, fått rutiner. Självklart hörs och syns vi, men inte lika mycket idag i våra svårigheter. Utan idag är vi mera en familj som bor i sina tillgångar, det är allt som oftast som vi bor i våra tillgångar idag.  Känner att vi liksom låtit o-tillgångarna bli synliga, gjort dom till våra tillgångar. Provat på att lära oss att leva vårt liv. Istället för att leva ett liv som andra människor förväntar sig att vi ska leva.  Just det sista här, i  just det, bor det tacksamhet, vi är liksom de människor som vi  är ämnade att vara och just det gör oss vackra!

Tack, för denna klokhetsmorgon, när jag fick vandra i varma kärlekstankar tillsammans med mig själv och vår lilla Vovve. Så flyttade det in värme där ute i alla minus grader.

Andra kanske tänker att men hallå, det är ju så självklart vad har ni åstadkommit? En lugn morgon?  För oss har det inte varit nått självklart innan. Men idag är vi en familj som tillsammans kan sitta och äta frukost i lugn och ro. Sitta tillsammans och små prata om ditt och datt utan att vi kryper ner i skyttegravar. Inga bomber som skjuts, utan en trevlighets stund, så att dagen blir bra.

^{Snart kommer vi återigen kunna beskåda de små vackra vitsipporna som bjuder på vår,värme, och fågelkvitterier.}

Lev idag, imorgon är till för att levas i morgon!!!!!

Hela dagen har jag vilat mig i tacksamhetstankar och blir alldeles varm i kroppen av tanken på denna vänliga själ. 

Kanske är det en händelse som andra tänker att ja och varför så glad. Eller kanske tänker någon  ja men va då spelar roll.

Men för mig är händelsen stor. Varför? Jo, för att jag själv är handikappad i just läs och skrivsituationer.  I och för sig så har jag ju sedan länge haft förmånen, att ha  olika program så gör mig o-handikappad.  Men en talbok, då är det minsann på riktigt! Inte en så att jag bett någon göra det, och inte är det så att jag tjänar en massa pengar på det.

Men hela grejen.  Är stor någon har tyckt att min bok är så viktig, att denna någon sett eller hört sig för. Om den kan bli inläst av tal-bok och punktskriftsbiblioteket.  För mig är det stort  till och med vackert. Nu kan även människor som är som jag själv, läsa  eller i alla fall lyssna till boken. Någon kan ha den i bilen och lyssna eller på datorn. Jag blir  tårögd av tanken.

Vill någon läsa eller lyssna på min bok så går det att göra  genom att kontakta www.tpb.se Men jag tror det är så att du måste ha någon form av handling som visar på din funktionsnedsättning.  Tänk att människor  som är som mig,  vi som ibland inte orkar eller  har ro i kroppen, vi kan ha den i lurar i öronen och istället lyssna på min bok som heter “Jag föredrar att kalla mig impulsiv”. köper du den från denna sida så får du ett signerat ex. Men självklart finns den även på liten upplaga som vanligt.

De tio oskrivna reglerna ger mig en större förståelse för människor med asperger.  Ger mig insikter om hur vissa stunder kan undvikas. Reglerna visar på storheterna i att undvika bråk.  Efter som boken är skriven till människor som har olika till och O-tillgångar inom autismspektrat så är det regler de kan ta till sig,  i olika sociala sammanhang.

Enkla levnads regler.

• 1. Regler är inte absoluta. Utan de är beroende på situation och av individen.
• 2. I det stora perspektivet är allt inte lika viktigt.
• 3. Alla människor gör fel. Det behöver inte förstöra din dag.
• 4. Att vara ärlig är en helt annan sak än att vara diplomatisk
• 5. Att vara artig är lämpligt i alla situationer.
• 6. Alla som är trevliga mot en är nödvändigtvis inte ens kompisar.
• 7. Människor beter sig annorlunda privat än de gör offentligt.
• 8. Lär dig att förstå när du får människor att tappa intresset.
• 9. “Att passa in” handlar ofta om att se ut  och låta som att  man passar in.
• 10. Människor  har ansvar för sitt eget beteende.

Vissa av reglerna är svårigheter jag själv ibland brottas med. Regel nummer  6 är en regel som jag borde träna på allt som oftast. Skrivas med stora bokstäver och den borde glimma förbi mig när jag är i sådana situationer.  Till och med så att kanske den borde omskrivas i regel nummer ett, men då borde regel nummer 1 skrivas så att det blir mera absolut. Ändå har jag inte asperger utan ADHD. Regel nummer 4 även den en regel som jag  enligt vissa borde träna mig i allt som ofta.  till viss del kan jag hålla med. Men jag tänker även att diplomatiska människor utan ärlighetsnormen borde träna lite mera på att vara mera ärliga så att jag mindre  ofta slipper gissa mig till.

Man säger ofta att människor med ADHD uppfinner hjulet igen. Min son frångår denna företeelse, för han uppfinner inte hjulet en gång till. Han ser till att använda det hjul som finns, men, på många olika sätt. Som vanliga människor,  utan våra tillgångar, inte ens hade haft tanken på att använda det till.

Facebook lär ju även de ha en massa oskrivna osynlighetslagar, som vi bara förväntas att kunna. Lisa har en del tips där

Mitt värde och min uppfattning om mig är det som syns i mina handlingar. Det värde jag sätter på mig själv är det du ser genom mina val.

Så går tankar inom mig just nu. Detta kanske för att jag idag sitter och tänker på någon som betytt mycket för mig. Men betydde alldeles för lite för sig själv.

Igår fick jag ett brev där jag skulle svara på frågor om jag ville veta när vederbörande hade permission, frigiven och sånt. Alltså säger det mig att jag är ett brottsoffer. Offer på riktigt. Allvar finns i situationen men inte det som jag ska skriva om idag. För det handlar om synen på sig själv.

Det är det som är syftet idag.

Vi leker inte med tanken men vi tar någon som helst.

Den här lille vem som helst växer upp i ett hem där de vuxna liksom har nog med sitt egna. Kanske har föräldrarna blivit föräldrar långt innan de själva var mogna till att vara föräldrar. Det lilla barnet har fullt upp med att få uppmärksamhet, har fullt upp med att ta hand om mamma som kanske har både missbruksproblem och andra svårigheter.

Det som vi vanliga utan dessa svårigheter ser som självklarheter är inte självklarheter för vare sig den lille kille eller tjej. Hans eller hennes vardag är kanske det helt normalt att mamma ligger på soffan eller försvinner ut. Mamma och pappa kanske bjuder hem andra människor och sprutor knark kanske är vardagsmat. Mat kanske till och med inte tillhör vardagen utan är en mera sofistikerad högtid. Kanske är det mera vardagsmat att mamma och pappa är som odjur, kanske är det så att den lille får lära sig att kvinnor är nått man ska hålla kort.

Kanske får den lille killen tidigt lära sig hur bitchen skall hållas.

Här skulle jag kunna skriva i dagar och år om tråkigheter som skulle gjort att vi inte orkat läsa. Så detta får bli historiken, bakgrunden i det egna värde.

Den lille killen, tjejen växer upp. Vandrar mellan socialtjänstens olika i stunden studier och teorier. Hvb,  ungdomshem, hemmaplanslösningar, hemma hos lösningar, Ta hand om barnen, låta dynamiken i familjen växa / låta bli. Tar man barnen så kommer mamma inte att klara sig/ tar man inte barnen så kommer priset bli högre. Ja fan you name it.

Historien formar oss, och vår egna uppfattning om oss själva och vårt värde.

Den trasiga historian tar slut den unge går in i vuxenlivet med en början i fängelse. Under historiska tiden träffar den unge olika vuxna som på något sätt varit ställföreträdande skuggor mellan varven. Efter fängelset så gör den nu unga vuxna olika val om att göra tvärt om emot vad föräldrar och andra gjort. Han hon liksom vill skriva sin egna historia och leva det vanliga vardagslivet som han/hon bara innan nosat på.

Likt Petters låt Det går bra nu så flyter livet på en stund.

Men inom den unge så bor svartheter och tvivel tankar dyker upp poppar upp som popcorn.

Men tänk om jag lärt mig jag kan bara prova lite se om det funkar.

Fan va tråkigt det är.

Hjälp så här bra får det inte vara.

Det kan inte vara så här i evigheter.

Hjälp jag är inte värd alla dessa braheter.

Hon/ han är nog bara snäll för.

Han hon kommer sluta älska mig när hon Han väl upptäcker vem jag är.

Men inte kan jag jag är ju en vanlig knarkare.

Jag är inte värd.

Bla bla bla ….. osv.

Han hon provar lite, den familj som han hon skapat gungar lite men håller ett halv år går utan proverier. Sen dyker tanken upp igen. Men det gick ju så bra förra gången, jag kanske lärt mig jag kanske, kanske kan göra det lite snyggt.

Den gången gungar familjen mera, den gungar och gungar. Han knarkar hon tjatar ställer krav blir slagen det är så bitchen ska tas. Det är så man uppfostrar dom.

Hon flyr, men flyter hem igen blir mer misshandlad.

I vår historiska individ flyttar den asgamla sanningen in för gott. Det var ju det här han hon väntat på sen hon han blev ren och valde att leva det vanliga livet. Hon han är ju inte mera än en gammal knarkare. Det är ju mera hemvant att befinna sig i de vanliga kretsarna och dessutom kan och vet han hon om vilka spelreglerna är. Dessutom så kanske bitchen i dessa kretsar mera vet om sitt värde. Det var ju det här han hon visste, hela tiden hon var ju inte värd mera än att leva i dessa kretsar. Sen en ny fängelse vistelse och kanske en ny renhet och nyagamla tankar om att leva det vanliga livet.

En ny chans en ny erfarenhet av en nygammal situation. Men jag vågar inte hoppas längre för jag sitter här och inser att jag gett upp hoppet.

Vissa människor har historian ristats in så djup att de inte vågar tro på att alla alla i vårt land har en möjlighet att välja att leva. Vissa vågar inte gå utanför för sina ramar. Utan tror på lögnen att de är inte värda mera än det dom får.

Men kräver man inte mera av sig själv, så får man inte heller nått av det man drömmer om.

Ser jag inte att jag är värd att leva ett liv utan misshandel, missbruk och fängelsesemestrar, så orkar jag inte ens med att önska mer. Skulle jag mot förmodan få chansen till att leva ett bättre liv än det jag skrev innan så är chansen väldigt stor att jag ser till att det ändå går åt fanders. För den sanning som jag själv tror på är den som jag kommer att se till bli en verklighet.

Det säger mig att vi får se till att skapa oss en sanning och uppfattning om oss, att vi är värda allt gott, att vi är värda allt som är bra för oss. Det säger mig att vi alla vuxna har ett stort ansvar, att plantera frön i alla barn vi möter. Så att de får uppfattningar om sig själva att de är värdefulla och så underbart bra och dugliga.

Nu var det inte riktigt det jag skulle skriva om för jag hade tänkt mig att skriva om min riktiga vän, hon som finns på riktigt.  I somras tog vi en lunch i vårt lilla samhälle, igår shoppade vi loss.  En resa som vi planerat sen i augusti tror jag.  Min make har skrattat åt mig. Samtidigt som han har sagt att det måste kännas bra att träffa någon som helt förstår hur det är att vara socialt osocial.  Jag behöver ju luft i mina dagar, veckor, månader och år. Gör jag något så vill jag göra det fullt ut vara där i stunden och vara bara för det. När det är så då krävs det planeringar. Därför har vi redan börjat planera våran vår träff nu. Nu ska det väl bli lite lättare för kalendern har mera tomrum nu, än den haft under hösten. Så nu kommer det säkerligen bli lättare att få till en liten vårshopping.  Jag lär mig så mycket av denna kvinna genom att bara lyssna på  vad hon säger. Det magiska ordet planering blir ett ord som bli tydlig gjort.

Nu är det ju inte så att vi bara umgås  någon gång om året eller i halvåret utan vi brevväxlar allt som oftast.  Vi gillar båda två att skriva, minst en ibland två tre gånger i veckan mailar vi varandra. Då är det inte små FB meddelanden utan ganska många rader.  Där vi talar om tankar, attityder, Funktionsnedsättningar men mest pratar vi om vardagliga saker som händer. Ofta får hon läsa om mina frustrationer och ofta får jag vid sådana tillfällen ta del av hennes klokheter. 

47 år  är är jag snart på riktigt, äntligen helt ärligt äntligen! Börjar jag få dela vänskap på ett för mig  mera härligt sätt.  Visst självklart har jag vänner men, idag har jag även vänner som jag mera kan känna igen mig i.  Såg ni det sista programmet med så ska det låta Wiehe och Laleh?  Scenen när Mikael förklarade en artist tjurighet och genialitet som ibland kan bli svårt.  Att just Wiehe och Laleh fann vänskap är för mig inte konstigt. Det är ju speglar av varandra även om de är olika konstnärssjälar så är de liksom födda på samma planet.

En påminnelse om den snart ljusare årstiden

Det liksom vilar samförstånd på ett konstigt enkelt sätt.

Just så är det med vissa kvinnliga vänner som jag träffat idag och då är det just i de sammanhang där vi befinner oss inom NPF. 

Idag är jag så  Tacksam, för att jag kunnat uppleva, fått förmånen att uppleva det.  I vissa sammanhang har jag förmånen, att slippa skärpa till mig.  Och i de sammanhang är det helt okey, att bara vara mig. Just i de sammanhang är vi alla där , de storheter som vi egentligen alla är. 

Det skulle jag vilja att alla människor får  förmånen att vara i.

Snart är det den stundande Julen igen,  låt oss tända ljus i samförstånd och låt oss alla får vara de storheter vi är.

Lev idag just nu så är det några dagar kvar om någon behöver mera tid till julstök.

Själv stökar jag inte så mycket, vilar mera!

Idag är det en thåströmsdag, en konstighetsdag där det är ovanlighets-thåströmar även om det inte är så konstigt för det känns ändå igen.  Thåström är thåström hur det än blir.

Nu är jag ledig ett tag, semester kallas det men den semester som jag skulle behöva finns inte. För det känns som jag skulle behöva semester från mig själv ett tag. We are happy here sjunger thåström. Nä happy va fan är det? Just nu bor den happyheten någon helt annanstans. Morgonrocken är ett skydd för framtiden och morgonrocksjaget är skulle vilja att det var hela dagen. Men tror grannar behöver skonas då hunden behöver ut senare.

Nej ska sluta skrivandet för idag  ser jag är inget som är positivt, behöver leta efter positiva energier så jag behöver nog rymma fältet leta efter nya omgivningar.

Eller så kurar jag ner mig i källaren vid min dator och skriver idag.

Och, börjar man inte en mening med, men, just nu gör jag det ändå. Och det är i de ögonblicken som jag gillar mest.  Då det liksom är mera tillåtet att vara som jag är.

En läsare av min bok “Jag föredrar att kalla mig ”  var modig och ringde upp mig.  Tänk att det finns sådana modig-heter och tänk att jag lär mig så mycket av just sådana samtal.

Så roligt att  människor gillar min bok.  Så roligt att människor som läser min bok  berättar att just det…. eller just det som du skriver om där …………

Just sådana samtal är så spännande.  Men  idag inser jag att jag nog nu måste ta mig i kragen och oxå läsa min bok så här i tryckt form.  Just det är lite svårt, för det är som att se eller höra sig själv på band eller se sig på tv. 

Men nu har jag bestämt mig för att jag ska läsa, jag ska, jag ska jag ska läsa min egna bok. För att liksom uppdatera vad jag egentligen skrev i den. Eftersom jag skriver så mycket så vet jag  just nu inte  vad som står eller inte står. 

Lev idag just nu så är det Torsdag här och det är Städning för oss på vår gata i stan. ………

Hur som helst, här satt jag och kände mig ledsen för att jag fick inte  med allt jag skulle fått med. Men ska jag vara det? Kan jag verkligen kräva det av mig själv? Kan jag kräva att  jag skulle få med allt som jag brukar säga när jag är ute och pratar,  det tar en  till en och en halv timma  i vanliga fall. I går  skulle det högst ta en halv timma. Jag är inte inte rättvis emot mig själv om jag kräver det av mig. För jag skulle inte kräva det av någon annan.

Nej som jag sa till de som lyssnade igår, så Skriver jag och dom historia som  i och för sig är nyhetshistoria men som är en mall som de sedermera kan ta med sig till sina kolleger vidare ut.  I våra händer har vi en liten flicka som vi ska bära fram till framtiden till en framtid där hon ska få hopp och en tilltro till sig och sitt vuxenliv. 

Nej min insatts igår får jag vara nöjd med. Jag skulle vilja fått  med tusen saker till, men, tiden var som skrivets innan knapp och på en knapp tid får jag bara med en knapps ord.

Lev idag det gör att du påverkar framtiden. Den framtids som är din…….

Jag till och med kände tårar som rann ner för min kind. Tårar som visade sig av pilarna som stack till när hon pratade om kvinnor. Hur vi ännu idag är navet i familjen.  Men det var inte det som gjorde ont. Det vet jag ju liksom redan innan.

Det som gjorde ont är att hon antagligen innan igår, flertalet gånger pratat om det långt, långt innan.  Kunskapen liksom finns långt innan igår.  Och inte handlar det om navet inte om att vi kvinnor liksom gör marktjänsten och håller i alla trådar.  Utan det onda som gav mig tårar är att när hon pratade om svårigheterna som många med ADHD har. De svårigheter i att hålla garderober uppdaterade, minnas alla dessa Utvecklingssamtal, tandläkare tider, läkartider, födelsedagar läxor som jag och min familj kapitulerat över sedan många år. Rädslan som bor inom mig om hur framtiderna ska bli för mig, mina barn.

Kommer min styrka att finnas kvar, kommer jag att hålla ända fram? Kommer det komma en dag när jag kan stå och se ut över landskapet av historia och känna att Yes! vi fixade det. Vi står här och vi rev stormarna. Men det viktigaste av allt Kommer jag  att slippa se en dålig urusel Självkänsla i mina barn som vuxna? Kommer de att känna att de duger i alla lägen? Precis som dom är.

Jag vill till och med sträcka mig längre än så. Utanför mina cirklar. Kommer Barn som växer upp idag slippa springa i kapp sin egen värdighet.

Ja, Svennys ord gjorde ont.  Jag misstänker att då hon läser min bok, som hon fick med sig igår. Kommer att säga att jo den kvinna som skrivit denna bok vet hur det är att vara navet i familjen och ibland inte reda ut den konst som det är att vara en duglig, klok  och Tid passande strukturerad framförhållen mamma.  

För just det är mina svårigheter,  just det är det som gör ont, när jag tänker att barn växer upp och kommer att uppleva samma svårigheter med sina barn.  De kommer också uppleva den rädsla, som bor inom mig i min mamma roll. Där jag i åratal kämpat med att mina barn ska få behålla sin heder,  få en uns möjlighet att bygga upp en liten, liten allt så viktigt sak som just är livsnödvändig.  Vilket är sin syn på sig själva att dom duger precis som dom är.

Så att inte dom gör som jag gjorde.  Jag som la allt kraft på att låtsas vara så klok, normal och allt vad det innebar.  För det är just det som är svårt att liksom stå ut med att inte passa in i den normala mera alldagliga normen.  Jag är ju liksom mera specialtstöpt i en annan liten form.

Som man idag säger mig att det kallas ADHD. 

Oj oj inte fick ni veta så mycket om Svenny Kopps kunskaper här, utan endast min erfarenhet av detta magiska ögonblick.

Annika pratade Om flickor och hur svårigheter och flickors egna ord beskriver sin adhd.  Hon har ju träffat många av oss. Jag har fått förmånen att under lång tid ta del av hennes kunskap.  Jag har oxå förmånen att ta del av hennes föreläsningar inte alla men en del. I vissa av dom får jag ju berätta om mina egna erfarenheter. Men mest får jag hjälpa henne med Datorn för jag har liksom mera koll på den än henne. 

Om det nu skulle vara så att min make eller min son skulle komma förbi och läsa här så hade dom skrattat och himlat med ögonen.  Sagt nått om att en blind leder en blind för deras uppfattning om mina datorkunskaper är att jag vet var på- knappen är,  av-knappen är den som är när jag ligger och tittar i taket.

Ojdå, det blir ett långt inlägg idag. Men måste få in lite om Johanna Björk.  Som för mig känns som tydligheternas tydligheter även om hon ibland glömmer av att säga att man ska räkna till fem inne i sitt eget huvud.  Min pappa berättade en gång om hur han lurade vuxna genom att titta dom mitt på näsan istället för att titta dom i ögonen. När min farmor berättar om den historien så lyser hela hennes ansikte av min fars klurighet.

Johanna tog även upp Uthållighetstiden.  5 minuter,  Avledningseffekter i kaos.  Men det viktiga med en fråga och mindre ord i samma fråga istället för att ställa en till om svar uteblir. 

Jag är nog inte så bra att återge, men rekommenderar er alla att någon gång ta er tid att lyssna på alla dessa tre duktigheter där liksom förståelse, acceptans och kunskap är de tre pelare som bara finns där som de är.

Men jag ska börja från början, för redan i onsdags kväll blev det fantastiska till. I onsdag jobbade jag med föredraget som jag skulle hålla, kände oro i magen.  Självklart ska du stå och prata inför människor så tror jag det ska till lite oro för att det ska bli bra. Men för att göra det säkra för det osäkra så tänkte jag att jag tar till alla medel för att det ska bli så bra som möjligt.

Visualiseringseffekter gör mina dagar till lite bättre dagar när jag tar till de medel. Det var just det jag gjorde för visualisering var det jag gjorde. Satte mig och skrev ner allt på ett papper som jag läste en gång innan jag somnade samtidigt som att  bra bilder flimrade förbi som en film framför mig.  En läsning och fokusering till innan jag åkte iväg i går morse.  

Självklart så  är det helt normalt att vara lite orolig när Jag ska stå framför en massa okända människor och prata om min funktionsnedsättning.  För mig är det i alla fall normalt.  Innan vi började så var fjärilarna i magen i krig med varandra och självklart för att likosm  dra ut p det så väntade vi en extra stund då vissa inte hade hunnit dit. Oro det gör att jag blir lite bättre tror jag. Igår var jag en av mina bättre dagar. Igår fyller mig idag med att jo jag dög allt till igår.  Det funkade allt.  Nu surfar jag lite runt på gårdagens minnen. Böcker sålde jag.

Idag har jag fått ta kontakt med förlaget så att de trycker upp mera.  Bara några få finns där just nu och mina här hemma är på upphällning ja till och med så att de tog slut.  

Boken

Jag föredrar att kalla mig impulsiv som den heter.

Som ett brev på posten kom i dag alla mina saker som jag beställt till företaget. Lite olika självkänslo- boster saker  ligger framför mig, visar mig att det här har jag verkligen gjort. Saker som liksom blev klart, samt ännu är aktuella. En T-shirt med en bild  av min bok ligger framför mig. Den ska jag rama in och hänga här vid mitt kreativitetshörn. 

Tankarna seglar förbi om hur det var den där kvällen, när jag kom hem till min make och sa att:  Jo, förresten så ska jag skriva en bok. Varpå maken som är van vid mina påhitt sa: Ja jo visst gör du det…….. han hade en liten speciellt himlande blick som sa att ja, ja, staflit bor i källaren penslarna ihop torkade mm. Han är ju  lite van vid mina små påbörjingsprojekt…….

Tänka er att igår kom det fram två kvinnor till mig och frågade om jag sålde mina tavlor.  Jag har ju liksom inte ens tänkt tanken och hmm….. Jo, det gör jag väl  blev mitt svar….. Och det är ju självklart skulle bli hedrad om det var så att någon av mina tavlor skulle bo hos någon helt annan tänk så det kan bli ……

Thåström får lite plats här just nu.  Känner hur det nästan bor elektricitet i luften…..

mina nya visitkort,inte så brokiga som de andra.