Tänker skriva lite idag, har redan druckit två koppar kaffe. kollat in lite morgon tv, familjen sover ännu. Utanför mitt fönster visar det sig bli en solig och fin dag.  I förrgår hittade jag tillbaka till en ny gammal trevlighetssysselsättning igen säkerligen är det tio år sen jag spelade det sist och lite ringrostighet behöver slipas av.

Backgammon är spelet. Nu kan även min son spela det.  En grekisk kille lärde mig det då jag hade mitt gatukök på Rymdtorget. Grejen med Backgammon är att har man väl börjat spela det så är det svårt att sluta spela. Tyvärr vann min son lite mera än mig fast det är klart vissa drag var ju drag som jag visade honom så jag spelade emot mig själv ibland.

Idag ska jag njuta av att andas och eventuellt vinna lite .

backgammon

Framför mig ligger biljetterna, till kvällens föreställning. Men i mig är det oro, snön, jag själv, och ångest. Klarar jag av att köra, klarar jag av att stå med en massa människor på en liten yta?

Konstigt, jag har aldrig känt så innan, jag har aldrig haft tankar innan att inte gå på konserter, i kväll är det till och med Thåström. Thåström som jag och min son sett framemot så länge. Jag sitter här och funderar på om jag ska ställa in, ge min biljett till någon annan.  Thåström som är min poet, och jag funderar på att ge bort min biljett.

Hur illa är det egentligen ställt?

Snö i massor säger mig att det blir svårt att köra, jag själv, en massa människor…. Hjälp, massor av basilusker, svett, Kräksjuka, allmänna toaletter Hjälp jag kan behöva gå på en allmän toalett!

Hm… Här finns en biljett över, en biljett som redan är betald. Den är min till den planerade kvällen som jag och min son skulle tillbringa tillsammans.  Eftermiddagen skulle tillbringas på kinesresturang innan, och jag känner att jag kanske inte kommer att delta.

Här finns tydligen en biljett över.

Sånt är livet ibland köper man en biljett som inte kommer att användas. Idag har det hänt mig….. Jag som skulle ge min bok till Herr Thåström själv. Det lär inte hända.

No tags

undrar varför?? Ännu en morgon i tidig otta, kvart över fyra i morse trodde jag det var dags för kaffet. Då jag tittade på klockan, gick jag till sängen igen.  Kunde inte somna om, låg och tänkte på marmonias texter på skrivpuffen.  Tänkte så intensivt på det att jag i tanken skrev den mest fantastiska marmonias text i fantasin. Ett tåg i somalia.  Nu så här när jag tänker på det, kanske det var så att jag egentligen somnade och drömde att jag just satt och skrev.

Vid frukost bordet idag blev det sura miner. Sonen vaknade inte av sig själv, utan av att jag ropade på honom, dottern satt vid frukost bordet när han kom upp. Tyvärr så hade hon på sig en t-tröja som tydligen var hans.

Sonen har börjat träna på gym, något hos honom är förändrat. Efter dessa byggtimmar.  Hans humör, och hans kropp. Idag är han stolt över sina muskler, men vill gärna utöva musklerna på sin syster. Testostoronet i kroppen börjar visa sig, hans ögon nästan svartnar.  Nu skapar detta lite oroliga tankar i mig, och frenetisk börjar jag tänka tankar och leta tecken. Tyvärr vet jag  inte riktigt vilka tecken jag ska leta efter.  Hur jag ska forska fram de som jag letar efter eller är det bara så att det är humöret som får sig ett spel, för att han inte vaknade själv?

Han har inte varit sådan innan att han bröstar upp sig, han är stolt över sina muskler och att han  faktiskt har kommit igång.  Det kan jag förstå, och jag har berättat för honom att jag tycker att han är duktig. Men nu börjar jag känna oro, trots att det kanske är en del av hans utveckling, föräldrar och små syskon ska ju vara ett irriterande moment i vissa stadier.

Idag  tror jag att jag ska ge mig ut till skrivpuffen igen. Har inte haft någon kraft till det innan men idag ska jag i alla fall läsa lite marmonia texter.

allmänt, Barn, skriva, skrivpuff, vackert

snön faller igen. Snödrivorna blir större och större. Våren känns långt borta. Är ju inte så konstigt för vi är ännu i Januari.  Ett långt jobb pass till, sen kommer jag vara ledig igen. Igår var broder och hans gravida fru här. Nu är det inte så långt kvar för henne. Om bara några veckor kommer jag bli faster. Då lär broder besöken bli mindre ofta, vilket är synd, för de är inte så ofta nu heller. Dessutom lär det bli mera koll på förkylningar och sånt, vill ju inte smitta ner  underverket  som snart kommer att födas.

Broder och svägerska kommer att komma in i föräldra rollen, de största händelserna i deras liv kommer vara babyns rapar, hur bajset är. Man blir inskränkt som första gångs förälder, samtalsämnena kommer att handla om babyns framsteg.

Inte utan att jag saknar det, små barn små bekymmer, säger man. Fast jag kan inte säga att det är så stora bekymmer nu.  Tänker att det handlar om samspel.

Just nu, barnen börjar bli stora, jag äldre och snart kommer de största barnen flytta. Inte om en vecka eller så, men den dagen kommer närmare och närmare. En vacker dag som jag misstänker kommer att kännas som en regnig dag, kommer de att berätta att nu, nu ska de flytta. Hur kommer det att kännas? Var, när och hur kommer det att gå till, Vilken sorts mamma kommer jag då bli?  Kommer jag springa ner dörrarna för mina barn?

Det finns många frågor, som förhoppningsvis inte får svar än på länge. Men vem vet, snart står vi kanske där jag och min make, på tröskeln till ett helt annorlunda liv.  Ännu är barnen här, det gäller att ta hand om nu.  Just nu kan jag ännu njuta av att barnen är hemma.

allmänt, Barn, framtiden, lycka

gick in på Attention sidan såg en vacker text, en text som alla rektorer borde läsa och ha som ledstjärna. Samtidig som jag på nyhetsmorgon fick till mig att skolans pengar mest går till det administrativa. Jag som trodde att det var eleverna, våra barn som min skatt gick till. Visst självklart förstår jag att det skall till en del kontorister, kanslister, och annat löst folk. Men i min värld gick skolpengarna mest till eleverna, tänk om man tog bort en liten del av kontorsdelen, la över den uppgiften på någon av de övriga sen la dessa pengar på den där lilla killen eller tjejen, som inte presterade så bra, om man istället satte in en liten ex resurs till Kalle som hade så förjordat svårt att sitta still. Inte var det så att han skulle tränas i att sitta still, det hade varit dumt eftersom det inte hade hjälpt honom. Tänk i stället om de undersökte till grunden hur de kunde göra istället för att få Kalle motiverad, eller Lisa mera trygg och mera öppen, så att hon vågade prata.

Nu är jag ingen utbildad skolmänniska, mera än 9 års erfarenhet av att gå i skolan och misslyckas.  Tänk om en liten del av pengarna som de sparade på mindre pappersarbete kunde läggas på att utbilda människor i skolans värld inom Neuropsykiatiska funktioner. Det hade varit en dröm, tänka alla Lisor och Kalleer som hade gått ut skolan med betyg, med självkänsla med erfarenheter från skolan av att lyckas, växa och bli stora vuxna med självkänslan om att de duger som de är. Jag inbillar mig att vi hade vunnit massor på det, sjukvården hade tjänat på det, skolan, socialtjänsten, arbetsmarknaden hade haft en massa människor som provade lite, testade igen, vågade prova på saker, outtröttliga människor som ibland inte tänkte på det, Nej jag tänkte inte på det det fanns inte just då,  Just de orden  har ibland vart fördelar för mig själv, inte alltid men ibland så tänkte jag inte på det, men det blev bra ändå resultatet blev bra…….

Lev idag är mitt motto för dagen idag om någon timma skall jag vara klar för en resa till GBG.

adhd, arbete, skolan, underverk vi är.

Vet inte vart tiden tar vägen, tid, vad gör jag av min tid? Känner att dagar går, tiden tickar, men jag hinner liksom inte med de mest vardagliga i mitt liv just nu. Jag har ens inte mycket att göra! Ändå försvinner tiden, morgon blir eftermiddag, eftermiddag föder natten var på en ny morgon. Eftermiddagen gick åt här hemma till svärmorsbesök och intressanta diskussioner med hennes livskamrat. Den mannen har många åsikter kloka tankar och så många ord. Ofta pratar han om saker han har upplevt och berättar ingående om hur saker funkar. Efter sådana besök är jag oftast trött, och massvis mycket klokare. Han kan så mycket, förklarar och det känns riktigt som att han suttit och klurat på det i massor.
Jag får kunskaper, klokheter i kilovis av honom. Varje gång de åker här ifrån känner jag hur tankar har flyttat in i mig. Oftast funderar jag efteråt på vårt samtal. Tiden i kväll har just flutit på av samtalen idag.
Tidigt i morgon bitti kommer vi åka iväg till Vbg, lillkillen ska på aktivitetsdag. Han skall även införskaffa sig en bärbar dvd spelare, som han kan ha när vi åker bil. Lillkillen och lillkillen, nja, han är ju nu 13 år så där jätte liten är han ju inte……

allmänt, tid

Goda råd är inga befallningar.

Så stod det i min almanacka i dag, goda råd är inga befallningar. Nej det är ju inte det skulle det vara befallningar så är det ju inte råd, utan uppmaningar om att utföra uppgifter, råd är inget som kan krävas utan mera som en mjuk klapp på kinden.  Råd är inget jag behöver följa, om jag inte vill.

Mötet igår var lärorikt men jobbigt. Resan hem var tokigt lång, när jag kom hem var det en stunds vila. Kvällen gick åt till att hålla mig vaken tills jag kunde känna att det var okey att sova.

Idag väckte dottern mig vid halv sex, hon skulle åka på cup idag. Redan klockan sex skulle de iväg. två väskor packade med saker och en matsäck skulle med. Kylan ute gjorde att jag piggnade till, kaffet när jag kom hem gav mig en riktigt tidigt morgon, innan kvällen idag lär jag sova middag.

Ska även ge mig på att göra min första momsredovisning men behöver ett samtal till skattemyndigheterna innan för att klura ut vad det är som jag skall skriva i. Tittade eller har tittat på papperna i omgångar, blir yr i huvudet av dem men har tänkt mig lära mig, kan ju inte vara så svårt om jag verkligen försöker. Det lär bli den stora uppgiften idag.

No tags

Min ambition att stryka tvätt, redan igår var det en sak att prioritera. Men inte blev det så istället blev det tavelmålning och skriva lite.  Sitter fortfarande i morgonrocken, men frukosten är intagen.  En kraftsamling skall till och kläder skall tas på. Det vackra vädret ger mig vårkänslor, fast marken är täckt av massor av snö. När barnen var små, brukade vi sådana här dagar gå ut i skogen.  Grilla korv och samla saker vi hittade. Då inbillade jag mig att jag gjorde det för mina barn, visst gjorde jag det. Men just idag, just nu, känner jag saknaden av den lilla skogspromenaden och våra äventyr. Det säger mig att jag gjorde dessa även för min egen skull.  Idag är det meningslöst att planera ett sådant upptåg, ingen av barnen skulle följa med.

Det är förkallt skulle svaret vara, jag har inte tid, eller nej jag ska …..

Kanske är det tiden jag saknar, tiden, då jag och barnen gjorde saker tillsammans. Tiden då vi tillsammans tittade på bollibompa, läste sagor som jag gjort under dagen.  Ännu idag finns det små heliga stunder här hemma, då jag  och barnen dricker tea, eller då jag och barnen tittar på någon film eller sånt. Men dessa stunder är inte lika många, idag har de inte lika stort behov, av att göra saker tillsammans. De är upptagna med annat.

Nu är det inte så att jag klagar på det, nej det är tidens gång. Mina barn börjar bli vuxna, startar egna liv,hittar egna intressen.

Men stunderna från historian gör sig påminda, gör ont i hjärtat ibland.Min lilla kille inte är liten, inte blir världen vacker och ljus igen, som då när  han var bedrövad och ledsen och satt i mitt knä.

Idag går han istället in på sitt rum funderar en stund, kommer kanske och pratar dricker lite tea.  Jag ser att han  har förmågan att klura och lösa själv.

Han tar ansvar och ger sig svar utifrån sig. Genast just nu i stunden känner jag enorm tacksamhet. Kanske är det just de stunderna som jag just nu saknar, som gjort att han idag klarar livets kantigheter och hittar lösningar.

Stunderna som nu är saknad kanske är just grunden till att han är en sådan självständig person, nästan en vuxen man.

sagor, saknad, självständighet, skogspromenader, vuxenliv

Då är det jobb igen. Kaffet är snart upp drucket och snart ska jag packa ihop mina saker för arbetsdagar igen, Idag börjar vi tidigt redan vid 10. Möte i några timmar, sen igång med arbete med en gång.

Igår var vi i Göteborg. Läkarbesök på BNK, Jag hade tagit hand om tidsbokningen, skrivit den i min digitala kalender, ändå blev det fel, en timma fel. Jag hade skrivit en timma fel i kalendern, så besöket blev bara en halvtimma. Skäms man då, jo trotts att jag är så väl medveten om alla dessa missöden som blivit under mina år så lyckas jag ändå inte få till det.

Trotts att jag nästan dagligen kämpar med tider som ska bli till så blir det fel. Igår tag jag ett beslut om att tider är något som människor runt omkring mig ska få ta till ansvarsområden. Min make ska få ta ett större ansvar över min tid, över alla inbokningar, för mig räcker det att veta dagen. Man gör det man är bra på, att ha koll på klockan och läkartider är inte min grej ser jag återigen.

Nu är det dax att ändra, Maken får bli inbokare av familjeangelägenheter. Han har mera koll. Fast vi kom en hel timma försent så tror jag att besöket blev bra, mera effektiv tid. För vi sa det som var viktigt.

Bad även särskilt om att Annika Bengtner ska vara den som hjälper oss i skolan, en klokare mera inkännande person finns inte, Jag känner sådan tillit till henne, hon kan så mycket och vill så väl.

Jag hoppas verkligen att vi kan få henne att berätta för skolan. Jag träffade henne för i våras, redan första gången kände jag att detta är en kvinna som förstår, som ser och vet vad det handlar om. Med hennes hjälp blir det inte fel, aldrig fel.

Annika Bengtner, Tider, tillit

Pustar ut, Jul firande och trixande tar på krafterna.  Igår  var vi som jag redan nämnt hos svärmor och åt mat. Det var trevligt, efter maten var det en bilresa till Scandic Hotell i Backa. Där badade vi i poolen och en lite bastutimma. Efter bastun spelade vi ett spel som lillkillen fick i julklapp.  Att vi tog in på hotell handlade om att vi även i dag skulle  vara nere i GBG, barnen skulle fira jul med sina andra släktingar. Snön och den långa vägen gjorde att vi tog in på hotell.  Idag när vi närmade oss hem  redan innan Ljungskile kom vi på att vi nog borde stannat kvar en natt till.  50 km/ timmen var det tryggaste att köra även om vissa  klarade sig bättre i 100. Fast jag vet ju inte om de kom hem vilket vi gjorde. Tyvärr ska vi ner till gbg även på måndag, lär få börja tidigt för att komma i tid.  Nu ska jag bara njuta av att vara hemma. Jul tea i muggen har jag,  tea är en julklapp från  min te drickande vän.

Tack vännen det smakar ljuvligt!

God fortsättning, lev nu just nu

jul, poolen, scandic hotell, tea