idag firas sonens 18 årsdag. Nu var ju det i onsdags som sonen fyllde 18  redan halv sju i  onsdagsmorse, satt vi och åt av smörgåstårta som  han ville ha. På kvällen firades det av honom med kompisar genom att dricka öl på  krogen.  Min son är  ganska lik sin mamma, för i onsdags då han och kompisarna skulle gå på krogen så var hans och alla kompisarnas mobiler utan batterier. Tycker det kom riktigt lägligt att mobilerna slutade fungera, just då kl  20.00  på onsdagskvällen.  Där till alla mobiler, märk även att han tog sig tid att ringa upp, för att säga det innan mobilerna dog av ström-lösheter.  Som mamma till min 18-åriga son  på  just 18 årsdagen,  kan jag tänka mig att tro på det, just då. Jag bjuder  på det.  Har svårt att tänka mig att det är så, att för en herrans massa årsen var jag en liten nybliven första gångs förälder, till en son, som idag är 18 år och 3 dagar.  Tänk vad mycket den  stackaren har fått stå ut med, tänk att inte en endaste gång kan jag nu  minnas att jag någonsin har  varit arg på denna lille pojke.  I honom finns det inte ett uns av ondhet, i hans  mammas ögon är han en genom god urgullig  nästan vuxen ung man som  just börjar  ge sig ut i vuxenlivet snart men ännu under sin mammas vingars beskydd. //

Lev idag  idag  tänker  vi att grilla i det fina vädret!

en resa till Stockholm där jag träffade min  vän Jenny.  Jenny hade  frågat mig om jag ville följa med på lunch i riksdagshuset.

Igår var en riktigt spännande dag, en dag då jag riktigt kände hur mina fötter steg in på ett golv, där maktens män och kvinnor  vandrat många steg. Det var även här jag upptäckte vart alla postkontoren tagit vägen. Eller i alla fall två av dem.  I riksdagshuset blev vi  bjudna på lunch av Mikael Damberg. Han hade bjudit in människor ifrån en FB grupp som heter vi som kräver mindre skolklasser.  Anders Nystedt som även har bloggen Andersblogg, Jenny mer om henne ser ni här: VillaVital och jag var på denna lunch.

När jag satt där, lyssnade på samtalet om skolan och de andras önskningar om hur skolan skall se ut.  Blev jag konfunderad av hur kunde det bli så här? Vad är det som gör att alla dessa fina avsikter, denna lust, till att få en skola som är till för alla, en skola där  lärarna ser varje elev mera än 2 minuter/ lektion. Hur, vad är det som gör att det blev så fel?

Det kan ju inte vara så att allt är Björklunds fel!?! Så inskränkt är inte ens jag, men hur, vad är det som gör att det blev så fel?

Var ligger problemet?

Vems är problemet?

Självklart är det vårt ”allas” problem, inte är det så att  Björklund och hans gäng, inte har samma avsikter som vi hade igår.  Självklart ser jag att även de blå herrarna har målet om en bra skola för sina ögon.

Ligger det hos oss föräldrar?  Är det så att det är hos oss problemet ligger?  Är det vi  som vill att ungarna inte ens skall klara av målen i grundskolan?  Är det ungarna själva som inte vill på grund av hopplöshetstron om framtiden?

Är det  Lärarna som inte vill, är det deras okunskap som gör att  ungarna inte kan lära sig läsa.

Jag tror att skolan är vårt problem, vårt som innefattar oss ALLA. Min uppgift som förälder är att motivera, inspirera, samarbeta med och ställa krav på skolan och på mina barn.

Skolans problem, för varje barn som går ut grundskolan utan att klara målen i skolan, är  ett misslyckande  för läraren, för skolan. Läraren har ju inte gjort ett fullgott arbete.

Kommunens problem. Själv bor jag i en kommun, där skolan ligger långt ner i prioriteringslistorna.  Vilket även visat sig i olika mätningar då  F-landa ligger långt ner på listor, över bra skolor.

Staten, även här  ligger problemet, vi kan inte längre rycka på axlarna, det går inte,  vi får inte längre göra det.

För  bakom varje del, av vårt problem. Där vi vuxna  inte klarat av att visa den unge, att du är värd att ha en bra och trygg skola. Du  som barn, är värdefull.

Du som barn är så värdefull att du inte ens  skall få komma i närheten av känslan, att du misslyckas i skolan.  Bakom varje barn,  som misslyckats i skolan. Bakom är fel ord, I varje del av barnet som vi vuxna låtit misslyckats i skolan, i det barnets minsta celler är det något som vi grusats sönder.

Här har barnet förlorat det viktigaste, vilket borde varit en självklarhet för varje barn.  Du duger känslan. Den känslan av att du duger! Är det vi med berått mord,  stulit och skänlat. De barn som går ut i vuxenlivet med ofullständiga betyg, Har många år av misslyckande i självkänslobyggande.   Här är det aldrig den enskildas problem, utan här  är det vi.  Vi i ett solidariskt samband, tillsammans, vi alla  som har ett ansvar.  Vi måste sluta leta fel, vems fel,  för det är ett problem som vi alla äger.

Just detta lärde jag mig igår av klokheterna Mikael, Anders och Jenny. I dag  är jag tacksam för att jag fick till mig den klokheten.

Självklart fick även ”Herr riksdagsledamot” med sig min bok ”Jag föredrar att kalla mig impulsiv”.

Jag tänker prata om mitt ambassadörskap.  Eftersom jag har den formen av skap, i mitt uppdrag så är det självklart för mig att jag inte skäms för någon del av mig. Där till absolut inte för min lilla tillgångsgen. Igår fick jag känslan av det var så, att det var just det jag skulle göra.  På något sätt blir detta svårt att skriva då jag skriver om någon som har lite av makt i mitt liv. Denna människa skulle kunna bli sur ,grinig  och jag vet inte vad. För det jag skriver. Men det är så viktigt för mig att skriva om det, faktiskt mycket viktigare än dennes makt.  Det är så att det handlar om Attityder, fördomar och  okunskaper vill jag mena.

Det handlade om att jag inte skulle prata så mycket om adhd, och en liknelse gjordes om  en liten lever, här ser jag en skillnad en liten lever kan man opperera, det går inte att opperera bort adhd, om jag hade  sett sämre hade jag kunnat be någon att hjälpa mig läsa, eller om jag  var utan funktioner i mina ben och satt i rullstol så hade jag kunnat  be om hjälp för att ta mig upp för en tröskel eller  vad det nu kan vara,  inte någon hade tyckte att det var något konstigt med det.

Men MEN  med stora bokstäver, Här blir det konstigt snurrigt och  jag blir rent av lite arg, frustrerad och känner viktigheten i det hela.  När jag har adhd så syns inte det, för det är en osynlig funktionstillgång som för med sig lite mindre bra tillgångar.   Det syns inte på mig,  det står inte adhd i pannan på mig, inte heller behöver jag  några stora  hjälpmedel som gör att man skulle kunna se att jag  har dessa  tillgångar.  ADHD i mig gör att jag byter fokus, tappar koncentrationen och att mitt arbetsminne är lika med  1, det slutar liksom där.  1 sak kan jag hålla i minnet om det är så att det är en bra dag. Ibland glömmer jag saker redan innan jag tänkt klart dom, det gör att  människor ibland blir irreterade på mig för jag säger saker som inte har med saken att göra, jag avbryter och en massa andra ouppfostrade saker till.

Makt människan,  den som har lite makt i mitt liv  berättade igår att vi hade en sak att ta upp.  Det var att jag skulle vara tyst om att jag har ADHD,  för mig blir det  kaos på tvären och mitt emellan och lite där till!  För  i situationen handlar det om att förändra attityder i det stora och det lilla,  detta sammanhang är det lilla.  Skulle jag inte  våga gå ut med det, inte prata om det, dölja de som  finns lite grann av inom mig så kränker jag inte bara mig utan mina barn, min familj, människor med andra  funktionshinderstillgångar,  Det är inte så att jag skall skämmas på mig! Det är inte så att mina barn skall  dölja och gömma vissa saker, för att  omvälden har bestämt sig för att leva i okunskaper!!! Nej skriker hela jag, Nej,  jag bryr mig inte,  om  ifall någon  som väljer att leva i okunskap  och bo i sina fördomar väljer att se mig som en mindre värd eller mindre vetande bara för att jag har ADHD. Nej för då handlar det inte om mig, längre utan om den som har just dessa tankar.

Jag är så trött på att vi skall Skämmas,dölja samt ge föda åt dessa fördomar. Vi finns och jag är inte mera eller mindre människa än  någon annan bara för att jag har adhd, men jag behöver för att må bra, en omgivning och ett bemötande, där man ser mig där man hjälper mig när jag behöver hjälp. Mina oförmågor är osynliga det gör inte att de inte finns. Det gör lika ont i mig  då ni vill att jag skall skärpa mig och ta mig i kragen. Som om ni sa till en synskadad att han minsann kan läsa om han bara skärper sig och bestämmer sig för att använda ögonen!

Nu var det inte så att  maktpositionsmänniskan i mitt liv  sa att jag skulle skärpa mig, men denne  ville att jag skulle sluta med att berätta, om att jag har adhd.   Och de se ni, det lär jag inte  följa det rådet, för det handlar  om mera, än bara mig. Då handlar det om att jag  väljer att föda fördomar, som att människor med Psykisk-Ohälsa är mindre värda. Just här finns det viktigheter, just här är en av viktigtheterna i (H)järnkoll.  Jag, inte heller någon annan är mindre värda eller mindre vetande, för att vi känt på vad psykisk hälsa är. Vi har bara kommit längre, i vår personliga utveckling, vi vågar reagera på saker som vi inte klarar ut.

En av fyra vill inte arbeta med mig, det handlar om Okunskap

Vilka kloka ord jag hittade på denna sidan, var finns alla dessa klokheter till lärare och andra vuxna som möter våra barn?

Just dessa som behövs, tänk om vi stället för  att trycka ner misslyckanden i halsen. Visst känns det igen:  Varför gjorde du så, hur kunde du göra så där, titta vad du har ställt till med, mm.

Det är ju så enkelt i hettans stund att vräka ut sig.  Men tänk om jag istället för säga så väntade  en liten stund tänkte  två sekunder till.  Jag som är så impulsiv behöver säkerligen vända om och tänka i minuter istället. Det gör ju inget att sansa sig, att inte reagera med  blixtar. Skulle det vara så att jag ändå gör det, så är det ju inte heller så att allt är försent och förbi. Utan det går ju att be om ursäkt, vända om och berätta att tanken inte fanns med mig, jag reagerade fel. Jag borde istället vara intresserad av, hur du tänkte då du gjorde så vad va det du ville att det skulle bli…….

Kvinnan på bloggen som har klokheterna verkar så innerlig verkar vara en lärare som har  den lärande rollen som sitt kall. Ni vet det där som var mera förr.

Idag är det en ny dag nya vindar flyger och far,  inte många kvar nu snart vet vi.

Om min farmor måste välja vem som ska laga mat, men jag tror nog det är viktigare för Farmor att veta om det kommer någon från hemtjänsten över huvudtaget.

När min mormor var vid livet  lagade hemtjänsten och mormor mat tillsammans för det  gjorde att min  mormor kände sig självständig.  Idag kommer  maten i Pkt till min farmor.

Jag fortsätter i samma anda.  Är det, detta ”Samma anda” som är ADHD just nu? Jag tror inte det, utan det har med tidsandan just nu, att göra. Det är inte många dagar kvar nu, det är inte många dagar kvar, tills vi återigen vet hur Sverige skall styras.

Om ett kort tag, vet vi om vi kommer att ha en regering som kommer att påverka, istället för att göra  åverkan. Kommer det att finnas mera tid. än 4 minuter om dagen, till barnen som har samma tillgångar som jag har? Kommer det att finnas utrymme, till att ta reda på om dessa barn är stökiga, för stökandets skull, eller om de febrilt  egentligen försöker visa på alla sätt som går, att de inte har förstått.

Eller kommer det, om jag är lite  yvig, impulsiv och har lite svårt med fokusering, fortsättas att erbjudas hemundervisning, eller är det så  mina föräldrar är tvungna att sitta med i klassrummet, för att jag istället skall fokusera på sådant som gör att jag absolut inte lär mig. (sitta och låtsas att jag är fokuserad,att jag Förstår mm).

Jag har blivit erbjuden en möjlighet,  av en vän vid namn Jenny Ström.  Att få vara med och delta i en lunch, med en av riksdagens ledamöter i utbildningsfrågor.

Aj, inser viktigheten, inser att jag inte får  fram mitt budskap,  om jag är frustrerad eller förbannad.  Aj inser att jag måste lära mig att prioritera, P-R-I-O-R-I-T-E-R-A!

Hjälp!

Hur gör jag det?

Nej, tror att jag  måste göra som jag alltid gör, se människan och inte titeln, se mötet för vad det är.  Kommer jag sedan  på någon klokhet eller  bra fråga, så är det ju bra. Prestationsångest är aldrig bra för mig, så det blir bäst om jag bara landar och är tacksam över att få vara med och delta.  Skänker en tacksamhet till henne just nu. Tack vännen för att du tänkte på mig, ser viktigheten i lunchen. Ser min chans till att kanske kunna få fram saker som är viktiga för mig, så att andra skall slippa få  samma upplevelser,  som jag och mina barn fått från skolan.

Barnen är vår  framtid, även dessa barn som är lite lika mig  och har liknande tillgångar som jag. Det är vi, som kommer på de mest spännande upptäkter, det är vi som vågar prova, inte en,  utan  kanske tio gånger, om det funkar. Och tänka dig,  även om det inte funkade,  de nio första gångerna, så tror det eller ej,  den tionde gången, då  funkar det.

Ibland!

Det är då vi går framåt!

Nu Kommenterade min make detta inlägg genom orden:

Jag tror att man måste ha dessa tillgångar eller i alla fall leva bland dessa för att förstå att det är så att det funkar. Den sista meningen skall nog  skrivas kursiverad och stil  som är : I vissa fall…..

Lite sommar finns det kvar…..

Den 23 augusti börjar skolan här i kommunen.  Redan nu blev det kaos,  Kaoset blev då till av att skolan inte gjort det som de skulle inte heller har de gjort det som de  borde gjort.

Istället struntade dom i det. En skola står tom, den skall lägga ner för det finns så lite barn i denna kommun.

Igår ringer  den nya läraren till oss, Hon pratar med min make. Vilket var tur, för  av hans ord, brann det i upp  i mitt huvud.  Samtalet slutade med att vi skulle höra av oss, så snart som möjligt.

” Skolan skulle höra av sig under sommarlovet, så att vi hade en chans att förbereda våran  kille på hur skolan skulle se ut  då han började.”

Igår  som sagt ringer skolan,  i och för sig på sommarlovets tredje sista dag. Så 3 hela dagar har vi  att förbereda vår kille om hur skolan kommer att se ut, som  han nu ska gå i  under tre års tid.

Ett år har vi lyft fram frågan, om hur det kommer att bli i sjuan.  Precis innan sommarlovet  just de där sista dagarna innan ledigheten. Träffade vi på människor som vi redan i början av samtalet  förstod att de skämdes,  för att de som arbetar över dem, inte gjort de som de skulle gjort!

Igår frågade  läraren som han nu ska ha, om det skulle kunna gå bra om de hade skola hemma hos oss.  I vårt hem vill de nu ha skola, för vår kille. ?!?!?!!?

Då har De verkligen haft  en genial lösning på problemet.  Vår kille Måste ha tydlighet, och struktur, Regler. Ordning är något som  måste vara till redan första dagen,  vuxnas arbete måste  vara genomtänkt innan. Regler går aldrig att ändra på i efterhand, utan framförhållning är A O i sammanhanget.

Hur tänkte skolan här?????

De har haft ett år  att förbereda sig, de vet om att det finns barn med speciella behov i denna kommunen. Ändå  så  finns det inte ens ett klassrum till dessa barn, de två första veckorna i skolstarten.  Vad prioriterar skolans ledning i denna kommunen?  Jo skolnedläggning och indragning av kostnader.  Det är just därför har de lagt ner  ett fler talet skolor i kommunen. Även en här i tätorten.

Mitt råd till  alla er som har barn som börjar skolan,  skulle ni sedan ha barn som är lite impulsiva mm. Så lyssna nu! Hallå……kom inte hit!!!

För just i Färgelanda  kommun, är det saker som inte  Färgelanda  kommunen bryr sig om. Mobbning till exempel är inte så noga med. Förr blundade de i frågor om  Mobbning. Idag efter flertalet domar har de nog blivit  lite klokare eller mera sparsamma på  sådana kostnader. Mobbnings domarna har ju kostat  dem en  del pengar.

De sätter inte barn med speciella behov  Jätte högt upp på Listan! För just nu,  har de inte ens ett klass rum.  Utan vill ha skolan här hemma hos oss. Funderar på om det var så Björklund menade då han vill att föräldrarna till coola barn skulle vara i skolan, så att  barnen skulle sluta upp med att coola sig?

Tänk jag till och med misstänker att om de kunde så hade de velat sätt dessa barn i särskolan, för då tas pengarna ur någon annans plånbok.

Nej  ve och fasa, fly fältet borde vi gjort för länge sen! Har ju erfarenhet av denna kommun sen  10 år   tillbaka,  nu blev det  lite mycket!

Skola hemma…..!?!??!?

Jag funderar på vilken klass som skulle varit till för mig  om jag nu  varit i skolåldern. Vilken klass finns för mig  Herr Björklund. Var  och i vilken del skall jag stuvas in kommer det finnas elit klasser för mig som inte kan sitta still. Jag kan vara en djäkel på att prata, avbryta då mina tankar  kommer i raketfart. Ha en massa frågor på sånt som jag inte förstår.  Ibland kan det hända att jag har  geniala ideér och lösningar på vissa saker,  men dagen efter kanske jag inte ens orkar andas utan att somna.  Fokus hos mig kan vara  på semester vissa dagar,  min  impulsivitet och motivation finns bara för vissa saker.

Herr Björklund!

Kommer det finnas en elitklass för mig, eller var  någonstans får jag bo. Är det så  att ni vill att man i skolan där jag passar, skall bli proffsig på att bli min diagnos.  Som det är nu är min diagnos en tillgång, det skulle den kanske inte vara i  er skola utan mera ett hinder.  Jag är duktig på att skriva historier och rita,  var är min elit klass där man inte behöver sitta still hela tiden.   I min elit klass hade det varit bra om  vi var färre elever och hade tydliga ramar  och massor av struktur  där fyrkantigheterna syns men  är tillåtande och  byggda av respekt.

Herr Björklund,  Respekt för mig  är inte  något som  kommer från rädlsa eller makt! Var finns din respekt  hur eller var bor  och föddes den?  Tillåtande och accepterande.  Jag vill inte bo i ditt samhälle herr björklund, Min mamma och pappa hade fått bo i skolan om det blev som du ville, Nej herre björkande lund inte alls vill inte bo i ditt samhälle,  vilken tur att jag  har rösträtt  jag hoppas  bara flera med mig  tänker med hjärtat i sin röstsituation.

Inte är det så att vi redan som små små barn skall ställas utanför samhället!  har vi då inte gått tillbaka  väldans långt tillbaka i tiden?

Jag tycker det är tragiskt, att Femåriga Mikael fick leva under sådana förhållanden som aftonbladet skriver om. Här prata man om att mamman är psykisk sjuk och  pappan  var missbrukare  och anmäld barnpornografi. Mikael har självklart inte fått rätt hjälp, inte den omvårdnad som han  behöver.  Självklart borde socialtjänsten varit mera  misstänksamma med tanke på  Mammans problematik.

Men mina tankar är även hos mamman.  Vem hjälpte henne? Depression och mytomani.  Var fanns det hjälpt till Henne?  Depression behöver tas omhand om, var eller vad för hjälp fick hon av psykiatrin, Mytomani om detta var en allmänt känd sak borde väl  utredarna varit mera misstänksamma då de undersökte fallet Mikael.

Vidare i artikeln står det om att barn som hamnar inom socialtjänsten och i LVU sammanhang oftast beror på sociala problem i hemmet. Varför låter man det gå så långt? Lvu är ju inte något som sker med en gång?

Jag har  arbetat i svängen med omhändertagna barn, även då  var min fråga född om varför gör man inte mera innan LVU.  Ett LVU är ett misslyckande, i att hjälpa familjen, LVU är ett innan och då  för långt lidande, för de inblandade.

Jag menar att samhället, vilka det nu är som är inblandade, borde gjort mera på hemma plan.  Mikaels mamma skulle ju redan som liten kanske fått hjälp med den bakomliggande orsaken till sin mytomani, kanske hade Mikaels mamma då sluppit depression. Vilket gjort att Mikael sluppit en arg, trött, ångest fylld mamma, som  lät sitt dåligmående gå ut över  sitt barn, vilket i sin tur gör att mamma mår ännu sämre.  Nej, för mig är varje LVU ett misslyckande, med en  massa Människor i sammanhanget, som lidit För länge, för mycket och helt i onödan.  Jag önskar  att man nu hjälper  Mikael, så att han slipper  leva sitt liv i lidande.  Men jag hoppas även att  mamma och pappa får den hjälp de behöver, för hur det än är så betyder föräldrarna allt för barnen.  Även om de inte kan bo tillsammans vilket jag inte ser att de skulle kunna göra just nu, så är det viktigt för barnet att träffa sina föräldrar.

Föräldrar ska tvingas till skolan om barnen är bråkiga och han är rätt övertygad om att kalle kommer att sluta vara cool om  mamma eller pappa är där.  Jo, Kalle kommer att sluta coola sig, han kommer vara utpekad och de dagar Kalles mamma och pappa inte är i skolan kommer hans trygghet bero på vuxna som redan innan erkänt att de inte orkar  inte kan ta hand om Kalle. Kalles identitet och hans känsla för sig sopas undan till inget värde.

Själv tror jag mera på att  Björklund borde lägga kraften på att utbilda alla lärare i bemötande och acceptans.

Bråkiga barn här borde skolan göra mera se bakom det bråkiga barnet.  Varför är Kalle bråkig, vad är det som gör att han har den bråkiga masken på sig, hur vad skulle jag kunna göra för att hjälpa Kalle? Vad är det jag kan göra som kan göra skillnad?

Nej Björklund, jag tror att du  är ute på fel vatten,du har även fel karta, du borde veta att du istället ska ha sjökort.

Lägg kraften istället på att ge lärarna mera tid för varje elev, sätt in en extra resurs för de barn som kanske inte fixar det riktigt.  Lisa som inte har kommit in i kamratskapen  behöver hjälp på sitt sätt, Kalle kanske behöver bli bekräftad mera i sina bra saker och ignorerad i de mindre bra. Förstärk det i Kalle som är bra och titta på  Kalles bra sidor, de dåliga  är han  fullt medveten om och de gör lika ont i honom som det gör i lärarensmisslyckande att fånga upp Kalle.  Ingen! Ingen vill misslyckas, vi vill alla duga och göra bra i från oss, men vissa av oss har en större sträcka att  ta oss fram  och den sträckan är full av gropar, fällningar.

Nej, Björklund borde lägga kraften på att resurserna hamnar i rätt händer. Kalles fröken har  kanske 32 barn och 4 minuter på varje barn om dagen. Det säger mig att fröken inte hinner se Kalles bra sidor, men de dåliga märker hon för de är i de stunder som Kalle med all säkerhet vet att han får  uppmärksamhet.

Gör jag någon skillnad, är en fråga som vaknade i mig, då jag läste en blog av Kristina Alexanderson.  Om lärarens ansvar att se och bekräfta…. frågan gav mig flera frågor.  Frågor som vi alla borde funderar på som vuxen.  Varje Lärare i skolan som möter elever. Varje behandlingsassistent, socialtjänsteman, polis, arbetsförmedling, vuxna över huvudtaget, borde ställa sig frågan:

Gör jag någon skillnad i mötet med människor?

Kan ju  till och med flytta det vidare till alla vi möter.  Vilken inverkan och vilken skillnad kan jag göra i mötet med en annan människa? Vilken sida av mig tar min mötande medmänniska med sig och gör till sin sanning?

Då jag  jobbade som behandlings assistent skulle jag velat  ta med mig den frågan varje dag.  Nu jobbar jag  inte längre i branschen, men ser viktigtheten i just de orden.  Vilken skillnad gör jag  just i detta möte.  Här skulle jag vilja göra skillnad genom bekräftelse,  att se och att lyssna. Vet om att jag då gjorde det men idag ser jag tyngden i skillnaden om den hade bott hos mig då. Skillnad.  Vilken skillnad gör mitt möte.

Jag får flytta det till  vilken skillnad kommer jag att göra som  Attitydambassadör?  Vilken skillnad skulle jag kunna göra i kampanjen  (H)järnkoll?

Tänk att   kan jag ta med mig  den kloka kvinnans ord, Skillnad,  kan jag göra någon skillnad?  Oj, det gav mig ansvar, det gav mig känslor om hur otroligt viktigt uppdrag vi  ambassadörer har.  Vi gör skillnad. Vi har  möjlighet att göra skillnad  och ge kunskap om psykisk hälsa  genom våra egna berättelser.

Genom ordet skillnad. Har vi  möjlighet att påverka.

Vi…….Måste fråga oss själva, på vilket sätt, vill… Jag…göra skillnad?

Idag skall jag smaka på ordet skillnad!

//©µ malix