Jag tänker prata om mitt ambassadörskap.  Eftersom jag har den formen av skap, i mitt uppdrag så är det självklart för mig att jag inte skäms för någon del av mig. Där till absolut inte för min lilla tillgångsgen. Igår fick jag känslan av det var så, att det var just det jag skulle göra.  På något sätt blir detta svårt att skriva då jag skriver om någon som har lite av makt i mitt liv. Denna människa skulle kunna bli sur ,grinig  och jag vet inte vad. För det jag skriver. Men det är så viktigt för mig att skriva om det, faktiskt mycket viktigare än dennes makt.  Det är så att det handlar om Attityder, fördomar och  okunskaper vill jag mena.

Det handlade om att jag inte skulle prata så mycket om adhd, och en liknelse gjordes om  en liten lever, här ser jag en skillnad en liten lever kan man opperera, det går inte att opperera bort adhd, om jag hade  sett sämre hade jag kunnat be någon att hjälpa mig läsa, eller om jag  var utan funktioner i mina ben och satt i rullstol så hade jag kunnat  be om hjälp för att ta mig upp för en tröskel eller  vad det nu kan vara,  inte någon hade tyckte att det var något konstigt med det.

Men MEN  med stora bokstäver, Här blir det konstigt snurrigt och  jag blir rent av lite arg, frustrerad och känner viktigheten i det hela.  När jag har adhd så syns inte det, för det är en osynlig funktionstillgång som för med sig lite mindre bra tillgångar.   Det syns inte på mig,  det står inte adhd i pannan på mig, inte heller behöver jag  några stora  hjälpmedel som gör att man skulle kunna se att jag  har dessa  tillgångar.  ADHD i mig gör att jag byter fokus, tappar koncentrationen och att mitt arbetsminne är lika med  1, det slutar liksom där.  1 sak kan jag hålla i minnet om det är så att det är en bra dag. Ibland glömmer jag saker redan innan jag tänkt klart dom, det gör att  människor ibland blir irreterade på mig för jag säger saker som inte har med saken att göra, jag avbryter och en massa andra ouppfostrade saker till.

Makt människan,  den som har lite makt i mitt liv  berättade igår att vi hade en sak att ta upp.  Det var att jag skulle vara tyst om att jag har ADHD,  för mig blir det  kaos på tvären och mitt emellan och lite där till!  För  i situationen handlar det om att förändra attityder i det stora och det lilla,  detta sammanhang är det lilla.  Skulle jag inte  våga gå ut med det, inte prata om det, dölja de som  finns lite grann av inom mig så kränker jag inte bara mig utan mina barn, min familj, människor med andra  funktionshinderstillgångar,  Det är inte så att jag skall skämmas på mig! Det är inte så att mina barn skall  dölja och gömma vissa saker, för att  omvälden har bestämt sig för att leva i okunskaper!!! Nej skriker hela jag, Nej,  jag bryr mig inte,  om  ifall någon  som väljer att leva i okunskap  och bo i sina fördomar väljer att se mig som en mindre värd eller mindre vetande bara för att jag har ADHD. Nej för då handlar det inte om mig, längre utan om den som har just dessa tankar.

Jag är så trött på att vi skall Skämmas,dölja samt ge föda åt dessa fördomar. Vi finns och jag är inte mera eller mindre människa än  någon annan bara för att jag har adhd, men jag behöver för att må bra, en omgivning och ett bemötande, där man ser mig där man hjälper mig när jag behöver hjälp. Mina oförmågor är osynliga det gör inte att de inte finns. Det gör lika ont i mig  då ni vill att jag skall skärpa mig och ta mig i kragen. Som om ni sa till en synskadad att han minsann kan läsa om han bara skärper sig och bestämmer sig för att använda ögonen!

Nu var det inte så att  maktpositionsmänniskan i mitt liv  sa att jag skulle skärpa mig, men denne  ville att jag skulle sluta med att berätta, om att jag har adhd.   Och de se ni, det lär jag inte  följa det rådet, för det handlar  om mera, än bara mig. Då handlar det om att jag  väljer att föda fördomar, som att människor med Psykisk-Ohälsa är mindre värda. Just här finns det viktigheter, just här är en av viktigtheterna i (H)järnkoll.  Jag, inte heller någon annan är mindre värda eller mindre vetande, för att vi känt på vad psykisk hälsa är. Vi har bara kommit längre, i vår personliga utveckling, vi vågar reagera på saker som vi inte klarar ut.

En av fyra vill inte arbeta med mig, det handlar om Okunskap

Ibland är jag inne i ADHD flyt, eller är det avsaknaden av ADHD? Nej,  det är ADHD flyt!  Synd bara att dessa flyt inte är  lika ofta, som innan min Lilla Concerta.   Men egentligen tror jag det är bra.  Igår var jag alltså inne i flytet, till min makes förtret kanske. Tvätt högen med kläder nere i gillestugan var inte nådig vill jag skriva.  Nu tänker ni kanske ja ja en sådan där liten hög efter vecko tvätten.  Nääää !!! inte en sådan där liten  plutt tvätt, utan  här pratar  vi tvätthög ala ADHD gånger 2 gånger mig.  Vill ha min göra saker hela tiden, tillbaka vissa dagar.  Fast det är klart, det var ju det jag hade  igår. Fick gjort en massa saker som jag låtit vänta på sig, i månader. Rensa papper som jag så heligt lovade mig själv  då jag sist rensade  högarna, att jag skulle göra med en gång, blev återigen gjort igår först. En hel stor papperspåse blev full med papper återigen, fast det var ju mindre nu än sist.  Återigen har jag koll på mina pärmar och högvisheten med papper.  Gillar sådana dagar när ADHD liksom spritter till i kroppen. Det blir så mycket gjort. Det negativa i det är att man dör, efteråt  när tröttheten slår till.  Helt nästan,  det blir liksom en  ljusknapp. En gäspning, är som att släcka ljuset, då släpar jag mig till toa för att borsta tänderna, en gäspning till och  ljuset är inte avstängt utan lampan är sönder, då ligger jag  redan i sängen och sover på två röda…….

Men  idag vaknade jag till vid 5:45, tog på kläder, satte på lite kaffe och gick ut en lång promenad med våran lilla hund.  Nu ligger Flappis som han heter och sover i sin lilla säng  utslagen med benen upp i luften…..

Även idag är det klarhetsluft ute. Mina andetag gav mig kraft av luften som  smakar höst. Det finns så många vackra  olika gröna nyanser ute just nu.  På något sätt känner jag mig lite piggare nu, än jag gjort på länge.  Är jag utanför  min depression nu kanske? Är det så att den är på nedåt sången nu? Är det så att jag  ska bli mig igen?  Mig, smakar på ordet känner hopp! Är det så att jag i mig är på väg tillbaka nu i den  jag egentligen är? Nej det blev fel för jag är ju även den som jag  nu varit så länge. Ska i stället ställa frågan  så som att:  Är det så att jag nu  hittat tillbaka till den kraft som vanligtvis finns i mig. Den mig som jag tycker så mycket om, den mig som jag alltid vill vara? Kan det vara så att jag  kanske är på väg tillbaka till att slippa mörkers tankarna nu?  YES! Ännu en seger blir till jag är på väg in i framtiden till livet igen.

igår var jag i Göteborg,  min underbara kvinna som hjälper mig att se,  var en jag träffade. Hon hjälpte mig att se och hitta strategier, för dagar där möten bara är fullbokade.  Fick strategi, för att slippa vänta in tiden. Just tiden är en svårighet för mig, i min ADHD. Jag blir stressad av att ha två möten på samma dag, även om mötena inte är på nära varandra i tid, så blir jag stressa. Vet liksom inte vad jag skall göra på mellan tiden. Vågar  inte  börja med saker, för tänk om jag glömmer av tiden.  Igår gjorde vi ett schema över dagen,  då dessa möten skall till.

Att bara titta på dagen, gjorde att jag blev avslappnad. Tänk vad enkla saker som hjälper!  Tänk om det var så att livet, redan hade sett ut så för mig. Misstänker att vi är många som skulle haft min  KBT terapeuts, kunskaper redan som små, då hade vi sluppit alla klankningar, som vi ger oss själva. Då hade jag sluppit träna in så mycket stress, i vissa situationer.  Då hade jag sluppit att ramla in i deprimering, slagit mig, lägga ner en massa tid på att träna mig  i tid.

Jag och min Kbt treapeuft skall föreläsa på Ågrenska i september.  Kolla in den här annonsen:

Gör jag någon skillnad, är en fråga som vaknade i mig, då jag läste en blog av Kristina Alexanderson.  Om lärarens ansvar att se och bekräfta…. frågan gav mig flera frågor.  Frågor som vi alla borde funderar på som vuxen.  Varje Lärare i skolan som möter elever. Varje behandlingsassistent, socialtjänsteman, polis, arbetsförmedling, vuxna över huvudtaget, borde ställa sig frågan:

Gör jag någon skillnad i mötet med människor?

Kan ju  till och med flytta det vidare till alla vi möter.  Vilken inverkan och vilken skillnad kan jag göra i mötet med en annan människa? Vilken sida av mig tar min mötande medmänniska med sig och gör till sin sanning?

Då jag  jobbade som behandlings assistent skulle jag velat  ta med mig den frågan varje dag.  Nu jobbar jag  inte längre i branschen, men ser viktigtheten i just de orden.  Vilken skillnad gör jag  just i detta möte.  Här skulle jag vilja göra skillnad genom bekräftelse,  att se och att lyssna. Vet om att jag då gjorde det men idag ser jag tyngden i skillnaden om den hade bott hos mig då. Skillnad.  Vilken skillnad gör mitt möte.

Jag får flytta det till  vilken skillnad kommer jag att göra som  Attitydambassadör?  Vilken skillnad skulle jag kunna göra i kampanjen  (H)järnkoll?

Tänk att   kan jag ta med mig  den kloka kvinnans ord, Skillnad,  kan jag göra någon skillnad?  Oj, det gav mig ansvar, det gav mig känslor om hur otroligt viktigt uppdrag vi  ambassadörer har.  Vi gör skillnad. Vi har  möjlighet att göra skillnad  och ge kunskap om psykisk hälsa  genom våra egna berättelser.

Genom ordet skillnad. Har vi  möjlighet att påverka.

Vi…….Måste fråga oss själva, på vilket sätt, vill… Jag…göra skillnad?

Idag skall jag smaka på ordet skillnad!

//©µ malix

Concertan hjälper nog inte idag.  Min son blir orolig för mig, känner att hans mamma kanske borde plockas ner till verkligheter igen. Har kollat arbetsförmedlingen.  Hittade lite behandlingsjobb, men började kolla till jobb i Norge. NU kollade jag inte sånt som jag jobbar med just nu, utan sånt som jag gjorde förr.  Hittade  ett ställe där de ville ha ett par som skulle  sköta om en anläggning av:  hotell, cafe och bar.  På sommaren även en campinganläggning.  Jag är perfekt för jobbet! Herre Gud, känner att det är mitt kall! Tänk ett par,  jag har för fan en hel familj.  Under mina ungdoms år arbetade jag som kock, under en period  hade jag eget.    Kan ju inte bli bättre. Maken får fixa det praktiska på anläggningen, jag fixar maten och sånt, ungarna hjälper till med det som de har lust  med.

D.v.s.  ingenting.

Jorå, det var i alla fall en rolig dagdröm så här på morgonen, ser det framför mig,  känner att det faktiskt hade kunna varit ett  roligt  jobb. Kreativt så det räcker tror jag med.

Nu inser jag att det Jobbet kanske inte blir mitt, mina barn gå ännu i skolan, jag kan inte norska. Fast det var inte heller ett krav, bara man kunde ett av det skandinaviska språken. Jag kan Svenska  riktigt bra till och med, så den kvalifikationen skulle jag klara av,  bara de inte  vill att jag skall stava det rätt!

Jo, ja,  just det, Flappen och jag var ute vid  halv åtta,  ösregn och paraply blev det.

I tanken hörde jag  Gessle sjunga :  jag vandrar i ett sommar regn………..

trivs i fyrkantiga miljöer som är skapade av husvagnsfyrkantigheter. Där har vi kontroll, där har vi koll på läget. Slarvar vi bort något så behöver vi inte leta på så stora ytor. Vi har koll och allt händer där man är, dessutom är ytan så liten. Så vi behöver inte få i gång allt omkring oss för att ha koll. Husvagn och ADHD mm hör ihop, i en husvagn har vi inte ADHD. Skulle det vara så att man  lider av lite hyperaktivitet går det hela tiden att göra något som tar bort den. Man kan kolla in alla nybörjare som skall sätta upp förtält, Lika roligt som nybörjarna på sjön.  Springa en runda går att göra för dem som  är roade av det, bada, duscha, diska kolla in människor skriva rita ja  allt går att göra.  I husvagnen tar rutiner kortare tid inte myckat att städa och hålla ordning på. Jag får tid till batteriladdnings saker.  Dessutom får jag lugn och ro i kroppen, blir trött av situationen och  kan sova gott.

Min nya tablett som jag ville ha, har jag just nu ändrat uppfattning om för den hjälper mig att sova på riktigt. Min ilska och ledsenhet Över att läkaren inte hjälpte mig utan bara gav mig tablett är över. Tror det var den bästa hjälp han kunde ge mig  två nätter i rad har jag sovit  som en stock. Inte varit så trött på dagen inte heller på morgonen.

Sömn mella 23- 7.30 klagar inte jag på. Så mycket har jag nog aldrig sovit. Som mest har jag sovit  6 timmar innan.

Lev idag Just nu, och  hallååå!!!!!

Kör försiktigt i dag, det är så många där ute som skall ut och åka för att fira midsommar ……..

Det räcker med att ungarna slutar skolan för mig, då intar ledighets-ledigeter i mig. Slipper alla lappar, som jag ändå inte kan hålla reda på. Slipper Tjatet om Läxor. Ungarna kan var uppe längre på kvällarna, vi har inga tider att passa.

Bestämmer vi oss för att campa, handlar det bara om hur mina pass ser ut. Inte ens det spelar någon roll, eftersom jag inte börjar jobba fråns klockan tre som oftast.

Semester… regnsmatter på husvagnen är musik för mig.

Att vakna klockan 7 i husvagnen gå ut i förtältet, fixar kaffe, smyga mig ut med solstolen för att möta solen, skriva puffen till fåglarnas sång.

Behöver jag mera?

Nej inget, bara vetskapen om att jag kan sitta här i solstolen skriva, njuta och bara vara, behövs det mera? Jo, ett hav, ett berg, solen, månen, fiskmåsarna, kluckandet emot berget, styvmorsviolerna, doften av tången som sakta ruttnar.

Då är jag där,  i just det sammanhangen som jag lever för.

Men även en tidig morgon, min lilla vita lilldatorn, markisen utdragen, kaffet på bordet, fötterna uppslängda på stolen bredvid.

En skrivpuff, kaffe dofter, fågelkören och trädens susningar, herre min skapare blir härligherskänslor av bara tankarna.

Just där ute på altanen under markisen tidiga morgonar, Blev ”jag föredrar att kalla mig impulsiv” född.

Ett år sen.

Jag saknar skrivandet just nu. Saknar altanen och dagarna då jag satt och skrev min debut bok. Tänka sig ett år har gått,  snart är det ett år sen som boken trycktes.  Ännu har jag boken  sparad på min dator även om datorn är en ny inköpt dator.

Semester, skrivpuff ser att det idag inte blev den vanliga skriften, utan en rent av ur personlig text om mig.

Textern borde inte få bo här på denna bloggen utan bara på Malix.se

Men idag får detta duga som pufferi. Det är sommar, härlighetskreativiteter till vänner som jag under året som gått och lite till lärt känna. Får jag plats med ett litet tack till er Här?

Klart jag får det är ju min blogg!!

Tack till er alla, för att jag fått förmånen att läsa av er och lära mig så mycket. Den största lärdomen är nog hur olika vi tänker, vilken tur att vi gör det. Ett ord och ibland  20 inlägg som skriver om samma ord, men ur 20 olika håll.

Tack för att ni finns och att ni trots min frånvaro från och till,  ändå tar er tid att läsa av mig.

Skimmer är någon som följt mig även på min andra blogg. Marmoria du vet själv vem du är och vad du betyder…… Tack!

Även om ditt namn nu inte finns här, tog bara två,  för dessa två är motsattser i skrivandet tycker jag.

Så även om ditt namn inte finns med här nu,  så är du betydelsefull för mig,  utan er hade jag inte haft modet att våga ge ut min bok.

Herre gud, vad mycket text det blev idag, jo klockan är bara åtta ännu och min lilla tablett är inte intagen.

Det är just det som gör alla orden, adhd och orden är många för mig.  Ni utan adhd kanske hade klarat er med 10 ord som sa mera tydligt än detta. Men se ni, en bok med tio ord den lär inte vara skriven av mig……

Äntligen har jag fått en mobil som funkar för mig, minidatorn visst funkar den och är bekväm att ha med. Men min lilla QTEQ, den är grym. Nu äntligen kommer jag säkerligen få koll på alla tider och planeringar. Få struktur över min dag, skulle kunna strukturera upp i oändlighet, men vem vill det? Inte jag, nej va tråkigt, vart skulle min impulsivitet ta vägen? Den som bor inom mig och gör livet lite mera spännande ibland?

Men att få koll, att ha koll över vad som ska hända, kunna tacka ja eller nej genom att kolla kalendern,ja bättre kan det inte bli. Det är mycket lättare att lägga in på datorn därefter synka den till telefonen. Mycket hellre än att sitta och pilla på den lilla skärmen. Alla som har ADHD borde få en sådan som hjälpmedel, men istället erbjuds man handi.
Tror att ungdomar hellre skulle vilja ha en QTEQ som sa till när de skulle göra saker.

idag har ambitionen varit att skriva ett inlägg, ser att jag är riktigt sent ute. Dagen har liksom flutit på, dessutom jobbade jag igår fram tills idag vid 10.00. Jobba betyder för mig energiavslag i massor, även inkluderar det en sömnlöshet under natten. Jag får sova har halvtids beräknad jour i mitt pass, vilket betyder att jag sover åtta men har betalt för fyra. Eller borde i alla fall för mig är det bra pass tvärt om sover fyra men har ej betalt för de andra fyra, vissa pass blir vaken pass där jag sorterar tankar, skriver listor komihåg lappar, funderar eller kanske till och med ritar. I natt gjorde jag nog allt förutom  att sova. Där till hade jag glömt min lilla tablett här hemma och utan concertan famlar jag i blindo. Då gör jag saker för att hålla mig vaken i den nivån jag måste på jobbet, munnen går i ett, när jag gick hem var det inte så snälla tankar jag tänkte om mig själv.

Fast efter ett tag kom jag på mig själv och kom ihåg vad jag lovat mig själv negativa tankar om mig själv är inget jag behöver tänka absolut inte om jag ska må bra. Bytte ut negativiteten emot en vilopaus hemma, därefter kom lillkillen som snart kan gå och lös upp min dag. I dag tror jag att han till och med lärde sig vinka hejdå för första gången.  En lite söt guldklimp är han och han förgyller mitt liv, och hjälper mig att hitta anledningar till att shoppa, nästa inköp kommer att bli halkisar från låtsas farmor. Så slipper han halka om han får för sig att ta sina första steg.  Hoppla vad adhd det blev i detta inlägget, min solstråle var inget som jag  hade tänkt skriva om utan mera om hur jag nu kämpar med strukturer så att jag ska få koll på mina dagar.  Hela kvällen har jag suttit och skrivit schema för hur dagarna ska se ut så det inte blir som det brukar. Som det brukar är gör allt samtidigt och över allt samt dubbelboka allt som går att dubbelboka gärna samma vecka dag och timme. Tyvärr så har jag nu två sådana veckor framför mig det för att jag inbillat mig att jag har koll och jag har minne till att komma ihåg uppbokningar som blir. Jag liksom glömmer av att jag inte kommer ihåg. Men kvällens arbete ger mig hopp om att efternästa vecka ska jag ha förmågan igen att ta en sak i taget, ett möte per dag inte möte läkarebesök och kvartsamtal samma dag och i direkt anslutning till varandra. Så är det just nu imorgon ska jag liksom vara i skolan och planera för  ett av mina barns hösttermin, en halvtimma snällt räknat av mig skall jag ta mig till enplats som jag aldrig varit på innan som ligger tre mil ifrån där jag är på mötet, går hem ifrån imorgon vid 10.00 lär komma hem imorgon vid sex på kvällen, det på en ledighetsdag. Det är min adhd i ett nötskal. Här är det som just är mitt problem. Planera, strukturera till sist prioritera. Det sista ordet är ett ord som jag itne ens har med på kartan….. Prioritera är det Ett svenskt ord? En svordom kanske? Eller är det ett skämt hmmm inte en aning i allafall inget som jag har förmåga till.

Hoppla inser att jag behöver boka in en sak till i mitt dagschema en halvtimmes träningsläger i att lära mig känna ordet prioritera. Fast nja en sak till i mitt schema just nu skulle göra det till en ADHD lista med optimistillutioner av ostrukurellt bifall av avfallsprognoser.

Skulle ni mot förmodan förstå den sista meningen i detta inlägg misstänker jag starkt att ni har lite av mina bokstäver i egenskapsenheten i er…..

Natt natt…..

Jag som skulle skriva om min steg-räknare och mindfullness gång. Min ursäkt, Concertan som jag tog vid 11 har flyttat ut från min kropp.  Så skriver jag mera nu lär det bli om både Aten, Anten och kanelbullensdag, samt lucia….. flyktighetstankar av flagor av strukturella ostrukturer misstänker jag ….

Rivstart på tv, maken sitter och väntar på nån hockey spelare som ska gästa dom. Igår målade jag min stora vita duk är nu full med färg, mina nya penslar är underbara att måla med. Har till och med redan tvättat de jag använde igår.

I går fick jag ett brev av någon som läst min bok. Vilken värme jag kände när jag läste, hon är en av dem som jag skrev boken till. Så många vackra ord samtidigt gjorde mig glad, varm.  Hennes brev ligger nu på sidan där min bok finns. Så mycket fin reklam har jag inte fått innan.

Det är lite spännande att få ta del av människor som läst boken, för det stillar min nyfikenhet. Den blir mera verklig då.