Fick inspirationen till att skriva detta just nu från ett forum på FB. Ambassadörer från (H)järnkoll är inspirationen.
Bemötande, upplevelser Psykiatrin vården. Jag har inte så mycket erfarenhet av den eller har jag det? Är det mina egna fördomar som gör att jag inbillar mig att jag inte har. Jag vet inte det är det som jag ska försöka reda ut i detta inlägg. Jag har aldrig varit frihetsberövad, är det en anledning till att jag i så fall inte ska uttala mig? Då ber jag i så fall om ursäkt men, uttala mig känner jag att jag vill göra än då.
För många år sedan, fem är det många? Kanske är det till och med sex år sedan. Mitt minne är bra, men kort så att säga.
Innan jag fick en diagnos fick jag träffa en fantastisk läkare som verkligen tog sig tid att lyssna till min historia. Efter timmen lång fick jag till mig att verkligen så skulle han se till att jag fick en utredning i frågeställningen “min ev diagnos” och som han då i slutet av timmen sa. Det är klart jag skulle kunna sätta diagnosen på dig nu. Men du är en av dem som verkligen skulle för din egen skull få nytta av att göra en utredning, Du har så mycket att förlåta.
Alla depressioner alla dessa perioder av Lyckliga piller som inte funkade på mig mera än till kg. Varje gång gick jag upp 5 kanske 10. Och jag må vara fåfäng men just dom kg gjorde mig inte mera lycklig snarare tvärt om.
Efter det långa samtalet med den där allra första läkaren så var det en väntan på minst två år. Just det kan jag idag säga är en lång väntat tror det även är mera ärligt att säga att väntan var i över tre år. Ringde till avdelningen som skulle göra min utredning flertalet gånger. Varje gång fick jag till mig att de förstår och det är fel att jag ska behöva vänta så länge, samtidigt som de i samma mening så att så jobbigt kan det ju inte va jag jobbade ju.
Som om det med jobb gjorde det så mycket lättare. Ett ordspråk som jag känner är bra här, är det om: att du inte kan döma någon som inte gått i dina mockasiner.
Väl i tiden då utredningen skulle till ,så var även det en jobbig period mest för att jag var rädd. Tankarna som malde i banor var liknade: men gud vad håller jag på med, du behöver ju bara skärpa dig lite till, men herre min skapare ta dig för fan i kragen va har du att klaga på. Du är bara så himla känslig. Du som till och med läst på högskola vad gör du här du är bara så Himla känslig och så himla fel.
Alla besök på avdelningen där utredningen gjordes. Var besök där det till en början var fördoms och attitydsskådespel av mig. Där jag nästan gömde mig, för att ingen skulle se och träffa mig i just dessa arenor som avdelningen var. Låsta dörrar sa mig att: oj, vilka farliga saker som finns här. I mig bodde så många fördomar, som jag nu så här i framtiden från då, ärligt kan säga att de flyttat ut från mig.
Många möten, många möten i mig där jag stod mitt emot mig själv och i fråga satte min egna livskompetens.
Tills en dag när hela teamet var samlat. Jag hade tagit med mig min make, för att han är det minnet som i bland ramlar bort från mig. Jag minns att ett fönster emot vägen var öppet. Det var fint väder ute, de första vårvindarna hade börjat värma oss alla. Det öppna fönstret gjorde att min koncentration, det fokus som jag behövde, flyttade ut och var någon helt annanstans. Efter en stund tog jag mod till mig och sa att jag skulle vilja att de stängde fönstret. Då hade de inte presenterat de små bokstäverna ännu.
Psykologen pratade om styrkor som fanns och att han var förundrad över hur det impulsiva i mig hade lyckats pricka in vart enda ett x som man egentligen inte skulle pricka in. OM MAN INTE VAR IMPULSIV.
(“ Jag föredrar att kalla mig Impulsiv”
Boken som jag sedan skrev.) Psykologen var även förundrad över alla orden som bodde inom mig, men även hur mitt arbetsminne liksom bara tog paus efter två steg. Adhd jo då det kunde jag få papper på. Det fick jag.
Där till fick jag ett litet gult papper på att medicinen Concerta, som skulle kunna vara något för mig. Hos mig ville de prova Concerta och det var ett bra prov, för i dag vill jag inte vara utan. Jag blir liksom mera kompis med mig själv, dessutom blir liksom världen så mycket snällare när jag har Concerta i kroppen.
Jag kan inte säga att jag någon gång blivit illa behandlad av psykiatrin. kanske så har jag under några gånger blivit bemött med att läkare har fördomar, eller satt mig i fack som jag inte borde vara. Men av 20 gånger så kanske jag blivit bemött mindre bra 1 gång. Den enda gången är då att läkaren varit inhyr, och inte haft tid att läsa min Journal. För jag tror att under de fyra år som jag varit i kontakt med Öppenvården inom Psykiatrin så har jag endast två eller tre gånger träffat på Läkare som berättat för mig att jag är missbrukare. Att jag bara för att jag har adhd är missbrukar eller kan utveckla ett missbruk. Det säger mig mera om dem än om mig. För missbruk nej kanske dricker jag ett glas vin var tredje månad. Migrän som jag lider av tar jag tablett för när det alltid är försent. Så just här kan jag se att jag kanske inte blivit sedd i mig. För jag har till och med blivit rekommenderad att Bli en större livsnjutare och ta mig ett glas rött lite oftare av andra kunniga personer.
Vad jag saknat inom psykiatrin är det glapp som blev mellan den utredande avdelningen och den avdelning som jag går till idag. Det fanns liksom inget färdigt koncept, den där dagen då jag fick den gula lilla lappen och vetskapen om adhd. Det skulle jag vilja haft, det vet jag att det blev en saknad, i mig. När jag sedan kom hem började jag leta på nätet, även andra instanser. Efter just vad gör vi nu? Hur går jag vidare? Vem ska jag vända mig med alla känslor som bubblar upp. Vem ska hjälpa mig härbärgera alla känslor? Alla automatiska tankar som blev. Just efter perioden skulle jag vilja haft annorlunda. Men jag vet även idag att jag var ju en av dom i början. Man trodde ju inte ens att vi fanns, den damp som vi skulle haft, var ju något som professionen på något sätt trodde vi vuxit ifrån.
Så har ju inte varit fallet, utan snarare så har ju människor efter att de läst om i tidningar artiklar mm. förstått att så illa som de just har. Kanske de inte behöver ha så. Det har gjort att de får hjälp.
Det jag har att klaga på tror jag till och med inte alls är som det var då när jag fick min diagnos. Jag tror det blivit en förändring, men jag vet att jag då det begav sig saknade just Vad gör vi nu? Hur går jag vidare? Vart vänder jag mig nu? Vad gör jag nu?
Idag och i flera år så har det glappet fyllts med Kurator tider, Jag lär honom lika mycket som jag lär av honom. Mest av allt lär jag mig nog att mina idag tillkortakommanden och saker som jag pratar med honom om är helt sunda.
Jag har sunda reaktioner på ett sjukt samhälle där vi alla inbillar oss att vi är lika vi ska alla bidra på lika villkor. Vi ska alla som inte passar in skylla oss själva och ta oss i kragen.
Det är det som är sjukt, sjukheten är i samhället. Sjukt sjukhet går att bota det är det jag tror att Just (H)järnkoll är en medicin på. (H)järnkoll är det som jag tror botar sjukheten. Jag däremot har en funktionsnedsättning, jag blir inte botad och frisk för jag är inte ens sjuk. Jag behöver i stället strategier som gör min vardag lite enklare. Samt lite Concerta då som gör min omvärld lite snällare lite mera som jag står ut med ……..
Lev idag just nu så ska jag packa ihop för ett arbetspass……….
Ja så är det. Jag har adhd men arbetar vilket ofta har legat mig i fatet.
