en resa till Stockholm där jag träffade min  vän Jenny.  Jenny hade  frågat mig om jag ville följa med på lunch i riksdagshuset.

Igår var en riktigt spännande dag, en dag då jag riktigt kände hur mina fötter steg in på ett golv, där maktens män och kvinnor  vandrat många steg. Det var även här jag upptäckte vart alla postkontoren tagit vägen. Eller i alla fall två av dem.  I riksdagshuset blev vi  bjudna på lunch av Mikael Damberg. Han hade bjudit in människor ifrån en FB grupp som heter vi som kräver mindre skolklasser.  Anders Nystedt som även har bloggen Andersblogg, Jenny mer om henne ser ni här: VillaVital och jag var på denna lunch.

När jag satt där, lyssnade på samtalet om skolan och de andras önskningar om hur skolan skall se ut.  Blev jag konfunderad av hur kunde det bli så här? Vad är det som gör att alla dessa fina avsikter, denna lust, till att få en skola som är till för alla, en skola där  lärarna ser varje elev mera än 2 minuter/ lektion. Hur, vad är det som gör att det blev så fel?

Det kan ju inte vara så att allt är Björklunds fel!?! Så inskränkt är inte ens jag, men hur, vad är det som gör att det blev så fel?

Var ligger problemet?

Vems är problemet?

Självklart är det vårt ”allas” problem, inte är det så att  Björklund och hans gäng, inte har samma avsikter som vi hade igår.  Självklart ser jag att även de blå herrarna har målet om en bra skola för sina ögon.

Ligger det hos oss föräldrar?  Är det så att det är hos oss problemet ligger?  Är det vi  som vill att ungarna inte ens skall klara av målen i grundskolan?  Är det ungarna själva som inte vill på grund av hopplöshetstron om framtiden?

Är det  Lärarna som inte vill, är det deras okunskap som gör att  ungarna inte kan lära sig läsa.

Jag tror att skolan är vårt problem, vårt som innefattar oss ALLA. Min uppgift som förälder är att motivera, inspirera, samarbeta med och ställa krav på skolan och på mina barn.

Skolans problem, för varje barn som går ut grundskolan utan att klara målen i skolan, är  ett misslyckande  för läraren, för skolan. Läraren har ju inte gjort ett fullgott arbete.

Kommunens problem. Själv bor jag i en kommun, där skolan ligger långt ner i prioriteringslistorna.  Vilket även visat sig i olika mätningar då  F-landa ligger långt ner på listor, över bra skolor.

Staten, även här  ligger problemet, vi kan inte längre rycka på axlarna, det går inte,  vi får inte längre göra det.

För  bakom varje del, av vårt problem. Där vi vuxna  inte klarat av att visa den unge, att du är värd att ha en bra och trygg skola. Du  som barn, är värdefull.

Du som barn är så värdefull att du inte ens  skall få komma i närheten av känslan, att du misslyckas i skolan.  Bakom varje barn,  som misslyckats i skolan. Bakom är fel ord, I varje del av barnet som vi vuxna låtit misslyckats i skolan, i det barnets minsta celler är det något som vi grusats sönder.

Här har barnet förlorat det viktigaste, vilket borde varit en självklarhet för varje barn.  Du duger känslan. Den känslan av att du duger! Är det vi med berått mord,  stulit och skänlat. De barn som går ut i vuxenlivet med ofullständiga betyg, Har många år av misslyckande i självkänslobyggande.   Här är det aldrig den enskildas problem, utan här  är det vi.  Vi i ett solidariskt samband, tillsammans, vi alla  som har ett ansvar.  Vi måste sluta leta fel, vems fel,  för det är ett problem som vi alla äger.

Just detta lärde jag mig igår av klokheterna Mikael, Anders och Jenny. I dag  är jag tacksam för att jag fick till mig den klokheten.

Självklart fick även ”Herr riksdagsledamot” med sig min bok ”Jag föredrar att kalla mig impulsiv”.

har  massor av pappillotter i håret kaffet står bredvid mig. Jag är hemma hos Jenny Ström, fick en nattsömn som faktiskt var natt sömn och just nu känner jag att livet är helt okey.  Nervös, nej inte särskilt, spännande jo lite. Det är ju inte varje dag man äter lunch i riksdagshuset tillsammans med Jenny och andra  intressanta personer.  Mikael Damberg är det som bjuder oss på lunchen här skall diskuteras olika områden  om skolan.  Ska bli så intressant att lyssna på dessa diskussioner.

Jag tänker prata om mitt ambassadörskap.  Eftersom jag har den formen av skap, i mitt uppdrag så är det självklart för mig att jag inte skäms för någon del av mig. Där till absolut inte för min lilla tillgångsgen. Igår fick jag känslan av det var så, att det var just det jag skulle göra.  På något sätt blir detta svårt att skriva då jag skriver om någon som har lite av makt i mitt liv. Denna människa skulle kunna bli sur ,grinig  och jag vet inte vad. För det jag skriver. Men det är så viktigt för mig att skriva om det, faktiskt mycket viktigare än dennes makt.  Det är så att det handlar om Attityder, fördomar och  okunskaper vill jag mena.

Det handlade om att jag inte skulle prata så mycket om adhd, och en liknelse gjordes om  en liten lever, här ser jag en skillnad en liten lever kan man opperera, det går inte att opperera bort adhd, om jag hade  sett sämre hade jag kunnat be någon att hjälpa mig läsa, eller om jag  var utan funktioner i mina ben och satt i rullstol så hade jag kunnat  be om hjälp för att ta mig upp för en tröskel eller  vad det nu kan vara,  inte någon hade tyckte att det var något konstigt med det.

Men MEN  med stora bokstäver, Här blir det konstigt snurrigt och  jag blir rent av lite arg, frustrerad och känner viktigheten i det hela.  När jag har adhd så syns inte det, för det är en osynlig funktionstillgång som för med sig lite mindre bra tillgångar.   Det syns inte på mig,  det står inte adhd i pannan på mig, inte heller behöver jag  några stora  hjälpmedel som gör att man skulle kunna se att jag  har dessa  tillgångar.  ADHD i mig gör att jag byter fokus, tappar koncentrationen och att mitt arbetsminne är lika med  1, det slutar liksom där.  1 sak kan jag hålla i minnet om det är så att det är en bra dag. Ibland glömmer jag saker redan innan jag tänkt klart dom, det gör att  människor ibland blir irreterade på mig för jag säger saker som inte har med saken att göra, jag avbryter och en massa andra ouppfostrade saker till.

Makt människan,  den som har lite makt i mitt liv  berättade igår att vi hade en sak att ta upp.  Det var att jag skulle vara tyst om att jag har ADHD,  för mig blir det  kaos på tvären och mitt emellan och lite där till!  För  i situationen handlar det om att förändra attityder i det stora och det lilla,  detta sammanhang är det lilla.  Skulle jag inte  våga gå ut med det, inte prata om det, dölja de som  finns lite grann av inom mig så kränker jag inte bara mig utan mina barn, min familj, människor med andra  funktionshinderstillgångar,  Det är inte så att jag skall skämmas på mig! Det är inte så att mina barn skall  dölja och gömma vissa saker, för att  omvälden har bestämt sig för att leva i okunskaper!!! Nej skriker hela jag, Nej,  jag bryr mig inte,  om  ifall någon  som väljer att leva i okunskap  och bo i sina fördomar väljer att se mig som en mindre värd eller mindre vetande bara för att jag har ADHD. Nej för då handlar det inte om mig, längre utan om den som har just dessa tankar.

Jag är så trött på att vi skall Skämmas,dölja samt ge föda åt dessa fördomar. Vi finns och jag är inte mera eller mindre människa än  någon annan bara för att jag har adhd, men jag behöver för att må bra, en omgivning och ett bemötande, där man ser mig där man hjälper mig när jag behöver hjälp. Mina oförmågor är osynliga det gör inte att de inte finns. Det gör lika ont i mig  då ni vill att jag skall skärpa mig och ta mig i kragen. Som om ni sa till en synskadad att han minsann kan läsa om han bara skärper sig och bestämmer sig för att använda ögonen!

Nu var det inte så att  maktpositionsmänniskan i mitt liv  sa att jag skulle skärpa mig, men denne  ville att jag skulle sluta med att berätta, om att jag har adhd.   Och de se ni, det lär jag inte  följa det rådet, för det handlar  om mera, än bara mig. Då handlar det om att jag  väljer att föda fördomar, som att människor med Psykisk-Ohälsa är mindre värda. Just här finns det viktigheter, just här är en av viktigtheterna i (H)järnkoll.  Jag, inte heller någon annan är mindre värda eller mindre vetande, för att vi känt på vad psykisk hälsa är. Vi har bara kommit längre, i vår personliga utveckling, vi vågar reagera på saker som vi inte klarar ut.

En av fyra vill inte arbeta med mig, det handlar om Okunskap

ett nytt inlägg skall till försökte redan i morse, då var jag för nervös. Hade ett möte med min chef och F-kassan. Visste ju inte vad som sker på sådana möten men det gick bra. Ena biten av mig är rädd för att den inte orkar med att arbeta som vanligt, den andra biten av mig blir att WOOOOHOOOO kul, spännande vi skapar ett skrivarrum ger ut en tidning så som de gör på Inre-rum i GBG. tankar i  kilometersträckor med en gång och nästan så att jag  är på väg att ringa upp min chef för att berätta om mina planer.  Här sansade min man mig, här fick jag till mig verklighetstankarna igen.

Jag är inte där jag skall arbetspröva, inte mera än så och bara lite grann.

En delen av mig är rädd vill inte förstöra det pigga i mig som varit här lite grann. Vill inte ramla in i sömnlösheten igen.

Den andra delen av mig vill ge sig ut på nya vägar nya mål…

Kanske handlar det bara om att jag skall våga tänka tanken…

Ibland är jag inne i ADHD flyt, eller är det avsaknaden av ADHD? Nej,  det är ADHD flyt!  Synd bara att dessa flyt inte är  lika ofta, som innan min Lilla Concerta.   Men egentligen tror jag det är bra.  Igår var jag alltså inne i flytet, till min makes förtret kanske. Tvätt högen med kläder nere i gillestugan var inte nådig vill jag skriva.  Nu tänker ni kanske ja ja en sådan där liten hög efter vecko tvätten.  Nääää !!! inte en sådan där liten  plutt tvätt, utan  här pratar  vi tvätthög ala ADHD gånger 2 gånger mig.  Vill ha min göra saker hela tiden, tillbaka vissa dagar.  Fast det är klart, det var ju det jag hade  igår. Fick gjort en massa saker som jag låtit vänta på sig, i månader. Rensa papper som jag så heligt lovade mig själv  då jag sist rensade  högarna, att jag skulle göra med en gång, blev återigen gjort igår först. En hel stor papperspåse blev full med papper återigen, fast det var ju mindre nu än sist.  Återigen har jag koll på mina pärmar och högvisheten med papper.  Gillar sådana dagar när ADHD liksom spritter till i kroppen. Det blir så mycket gjort. Det negativa i det är att man dör, efteråt  när tröttheten slår till.  Helt nästan,  det blir liksom en  ljusknapp. En gäspning, är som att släcka ljuset, då släpar jag mig till toa för att borsta tänderna, en gäspning till och  ljuset är inte avstängt utan lampan är sönder, då ligger jag  redan i sängen och sover på två röda…….

Men  idag vaknade jag till vid 5:45, tog på kläder, satte på lite kaffe och gick ut en lång promenad med våran lilla hund.  Nu ligger Flappis som han heter och sover i sin lilla säng  utslagen med benen upp i luften…..

Även idag är det klarhetsluft ute. Mina andetag gav mig kraft av luften som  smakar höst. Det finns så många vackra  olika gröna nyanser ute just nu.  På något sätt känner jag mig lite piggare nu, än jag gjort på länge.  Är jag utanför  min depression nu kanske? Är det så att den är på nedåt sången nu? Är det så att jag  ska bli mig igen?  Mig, smakar på ordet känner hopp! Är det så att jag i mig är på väg tillbaka nu i den  jag egentligen är? Nej det blev fel för jag är ju även den som jag  nu varit så länge. Ska i stället ställa frågan  så som att:  Är det så att jag nu  hittat tillbaka till den kraft som vanligtvis finns i mig. Den mig som jag tycker så mycket om, den mig som jag alltid vill vara? Kan det vara så att jag  kanske är på väg tillbaka till att slippa mörkers tankarna nu?  YES! Ännu en seger blir till jag är på väg in i framtiden till livet igen.

igår var jag i Göteborg,  min underbara kvinna som hjälper mig att se,  var en jag träffade. Hon hjälpte mig att se och hitta strategier, för dagar där möten bara är fullbokade.  Fick strategi, för att slippa vänta in tiden. Just tiden är en svårighet för mig, i min ADHD. Jag blir stressad av att ha två möten på samma dag, även om mötena inte är på nära varandra i tid, så blir jag stressa. Vet liksom inte vad jag skall göra på mellan tiden. Vågar  inte  börja med saker, för tänk om jag glömmer av tiden.  Igår gjorde vi ett schema över dagen,  då dessa möten skall till.

Att bara titta på dagen, gjorde att jag blev avslappnad. Tänk vad enkla saker som hjälper!  Tänk om det var så att livet, redan hade sett ut så för mig. Misstänker att vi är många som skulle haft min  KBT terapeuts, kunskaper redan som små, då hade vi sluppit alla klankningar, som vi ger oss själva. Då hade jag sluppit träna in så mycket stress, i vissa situationer.  Då hade jag sluppit att ramla in i deprimering, slagit mig, lägga ner en massa tid på att träna mig  i tid.

Jag och min Kbt treapeuft skall föreläsa på Ågrenska i september.  Kolla in den här annonsen:

är inne i bloggläsar period just nu. En bloggare som jag  ofta läser är Tankarilösvikt, hon e fantastisk skribent,  har så många klokheter som jag vill ta del av.  Idag var det ett sånt där höjdar inlägg, som jag bara måste läsa. Har redan läst det två gånger, den andra gången blev jag gladare än första.  Mitt humör fick sig ett uppsving  av hennes inlägg, jag ser även att det inte  bara är jag som har en neråt dagar, varpå jag  måste kämpa mig upp igen. Här är det självkänslan som arbetas med. Vet inte hur andra löser det, men själv måste jag riktigt kämpa ibland med att se min duglighet. Även om jag vet teoretiskt att jag duger, så  finns den där  otrevligheten  ibland i mig. De dagar behöver jag liksom  kämpa mera för att bli glad, känna och må bra. Idag var det Vickeys inlägg, som fick mig uppåt. Kanske är det så att jag blir lite extra glad, eftersom jag känner igen mig så mycket i det hon skriver, Är det så att du inte har ADHD,  kanske du inte  ser känslan som bor i hennes ord.

Idag är en ny dag.  En blå himmelsdag, luften är riktigt höstlik, härligt  klar luft.  Daggen behöver solen, efter det tror jag solen till och med, kan värma mig en stund.

Vilka kloka ord jag hittade på denna sidan, var finns alla dessa klokheter till lärare och andra vuxna som möter våra barn?

Just dessa som behövs, tänk om vi stället för  att trycka ner misslyckanden i halsen. Visst känns det igen:  Varför gjorde du så, hur kunde du göra så där, titta vad du har ställt till med, mm.

Det är ju så enkelt i hettans stund att vräka ut sig.  Men tänk om jag istället för säga så väntade  en liten stund tänkte  två sekunder till.  Jag som är så impulsiv behöver säkerligen vända om och tänka i minuter istället. Det gör ju inget att sansa sig, att inte reagera med  blixtar. Skulle det vara så att jag ändå gör det, så är det ju inte heller så att allt är försent och förbi. Utan det går ju att be om ursäkt, vända om och berätta att tanken inte fanns med mig, jag reagerade fel. Jag borde istället vara intresserad av, hur du tänkte då du gjorde så vad va det du ville att det skulle bli…….

Kvinnan på bloggen som har klokheterna verkar så innerlig verkar vara en lärare som har  den lärande rollen som sitt kall. Ni vet det där som var mera förr.

Idag är det en ny dag nya vindar flyger och far,  inte många kvar nu snart vet vi.

Om min farmor måste välja vem som ska laga mat, men jag tror nog det är viktigare för Farmor att veta om det kommer någon från hemtjänsten över huvudtaget.

När min mormor var vid livet  lagade hemtjänsten och mormor mat tillsammans för det  gjorde att min  mormor kände sig självständig.  Idag kommer  maten i Pkt till min farmor.

Min kompis Jenny hittar alltid så bra och intressanta bloggar som jag slukar. Idag har hon  lagt en länk till en lärares tankar om  klassrums möblering.   Det är inte mycket av hennes tankar som fanns på min tid då jag gick i skolan.

Min förhoppning är att det finns  mera av det idag, Jag gillar hennes tankar om cirkulärt,  kanske för att jag själv ofta är i cirkulationstankar.  Cirklar är för mig något frisk överhuvudtaget.

Hennes cirkulära tankar var att det  var svårare att göra fula miner när någon pratade, om  de kunde se varandra i ögonen.  För mig låter det helt rätt, tror mycket av mobbning skulle kunna undvikas om  vuxna runt omkring barn tänker några extra varv. Om barnen och läraren sitter i en cirkel. Är det ju även lättare för läraren att upptäcka, om det är någon som är  ledsen. Även om  det är någon som liksom jag, kanske sitter  och tittar drömmande  ut genom fönstret.  Jag satt ju längst bak, och närmast fönstret. Tänk så många drömmar jag drömde just vid  dessa fönsterbord.  Tänk om någon varit klok nog att se just varför jag inte hade skrivit klart, varför sitter hon där och tittar ut genom fönstret.

Tänk om klassrummen hade varit mera möblerade, så att det var mera tillåtet att röra på sig.  Idag hoppas jag att mitt tänk som jag har  nu, är verklighet.

Idag om jag skall utbildas eller vara på föreläsning, uppskattar jag att sitta längst fram detta för att kunna vara koncentrerad, då behöver jag bara ha koll på vad som sker framför mig. Dessutom hör jag lite mindre bra än vad jag borde göra, för att höra bra.

Ler minns en gång jag gick på en utbildning i MI motiverande samtalsintervju.  Vi  som skulle utbildas stod på led, fick en skyllt där det stod olika strategier för att bjuda in till samtal.  En lärare stod bredvid och hjälpte till, om man fastnade och inte kom på  något att säga.  Självklart viskade han till mig, då jag  glömt av.  Självklart viskade han i mitt öra som jag inte hör på.  Där  hittade jag  sedan en aldeles egen strategi.

Där blev  det sant att: På det örat hör hon inte, nej.

När jag sagt så skrattade alla. Mina dåvarande arbetskamrater tyckte det var ganska kul.  Just då fattade jag själv inte det roliga, för det var ju sant för mig.   Idag  när min dotter ska viska i mitt öra,  så  frågar hon ofta om vilket öra som jag hör på, beroende på vad hon vill.

Lite teckningar som jag  gjort nyligen

Jag fortsätter i samma anda.  Är det, detta ”Samma anda” som är ADHD just nu? Jag tror inte det, utan det har med tidsandan just nu, att göra. Det är inte många dagar kvar nu, det är inte många dagar kvar, tills vi återigen vet hur Sverige skall styras.

Om ett kort tag, vet vi om vi kommer att ha en regering som kommer att påverka, istället för att göra  åverkan. Kommer det att finnas mera tid. än 4 minuter om dagen, till barnen som har samma tillgångar som jag har? Kommer det att finnas utrymme, till att ta reda på om dessa barn är stökiga, för stökandets skull, eller om de febrilt  egentligen försöker visa på alla sätt som går, att de inte har förstått.

Eller kommer det, om jag är lite  yvig, impulsiv och har lite svårt med fokusering, fortsättas att erbjudas hemundervisning, eller är det så  mina föräldrar är tvungna att sitta med i klassrummet, för att jag istället skall fokusera på sådant som gör att jag absolut inte lär mig. (sitta och låtsas att jag är fokuserad,att jag Förstår mm).

Jag har blivit erbjuden en möjlighet,  av en vän vid namn Jenny Ström.  Att få vara med och delta i en lunch, med en av riksdagens ledamöter i utbildningsfrågor.

Aj, inser viktigheten, inser att jag inte får  fram mitt budskap,  om jag är frustrerad eller förbannad.  Aj inser att jag måste lära mig att prioritera, P-R-I-O-R-I-T-E-R-A!

Hjälp!

Hur gör jag det?

Nej, tror att jag  måste göra som jag alltid gör, se människan och inte titeln, se mötet för vad det är.  Kommer jag sedan  på någon klokhet eller  bra fråga, så är det ju bra. Prestationsångest är aldrig bra för mig, så det blir bäst om jag bara landar och är tacksam över att få vara med och delta.  Skänker en tacksamhet till henne just nu. Tack vännen för att du tänkte på mig, ser viktigheten i lunchen. Ser min chans till att kanske kunna få fram saker som är viktiga för mig, så att andra skall slippa få  samma upplevelser,  som jag och mina barn fått från skolan.

Barnen är vår  framtid, även dessa barn som är lite lika mig  och har liknande tillgångar som jag. Det är vi, som kommer på de mest spännande upptäkter, det är vi som vågar prova, inte en,  utan  kanske tio gånger, om det funkar. Och tänka dig,  även om det inte funkade,  de nio första gångerna, så tror det eller ej,  den tionde gången, då  funkar det.

Ibland!

Det är då vi går framåt!

Nu Kommenterade min make detta inlägg genom orden:

Jag tror att man måste ha dessa tillgångar eller i alla fall leva bland dessa för att förstå att det är så att det funkar. Den sista meningen skall nog  skrivas kursiverad och stil  som är : I vissa fall…..

Lite sommar finns det kvar…..