Malixskrivpuffsblogg
Utmaning 2010:57 – 26 februari
Skriv om att vara efterfrågad.
livskriserna raduppställning finns där, kraftpaketen av orkeslöshet anas. Kroppen pratar till henne ett språk som hon inte vågar lyssna på. Hjulen snurrar runt, hjärtklappningen inom henne är vanligtvis rytmen av snurp, men för henne den rytm hon valt att leva med. Likt autobans dunkan i hastigheter slår hjärtat, tanken är inte där hon är utan i nästa möte.
Kaffet tas på språng, blusen byts på den allmänna toaletten, deo och munspray, armen värker, gör förbannat ont. Huvudet talar om för henne att de mötet hon ska till efter nästa möte kanske blir sent för sent. Läpparna svagt rosa, håret fortfarande som det ska, armen gör så förbannat ont, trycket över bröstet säger henne att hon behövs och är bra. Stillar sig en stund, vilar fötterna lutades emot handfatet. Tiden har tickat, låser upp toalett dörren klistrar på sitt leende, stänger dörren tyst och ordentligt. Klackarna säger omgivningen att detta är en upptagen och efterfrågad kvinna, en kvinna som har ont om tid. Mobilen ringer, hon tittar på den, det är skolan hon knäpper av den, går in i konferansrummet ställer sig längst fram, svettpärlor anas av deltagarna, själv känner hon bara hur torr hon är i halsen, om hon inte dricker nu så kommer orden inte fram. Lutar sig över bordet når flaskan med Loka, tystnaden skapas av ett omkullfallande. hon undrar vem som faller. Hon slutar att undra, omgivningen skyndar fram nån ringer ambulansen, någon bankar sönder hennes revben. Fast det känner inte hon.
Utmaning 2010:55 – 24 februari
Skriv om att öppna.
Innan långt, Innan jag träffade just dig, så var alla hopplösa minnesluckor rofyllda med terpentin. Ångorna öppnade sinnen av rofylldhet. Terpentinen hjälpte även till att tunna ut färgen på tavlorna som öppnade sig för mig i hjärtat. Inte ett spår av skönhet fanns i penseln, skönheten satt i färgen, även där kunde terpentinen öppna upp och skölja bort all ångest i pensel-dragen. Ångesten som skapades med den vita duken, krypningarna i kroppen som ville ut öppna upp kanalerna till ro. Här var ron pensel drag, vanmakten satt i den totalt vita duken. Tröstlösheten stillades av terpentinet öppnades av den tunna tråden färg.
Utmaning 2010:53 – 22 februari Skriv om att trolla.
Vissheten
Nu låg han där och blundade, grimaserade med hela ansiktet för att slippa vara med. Raket tankarna inom honom gjorde mera ont än slagen av kofoten. Saliven i pappans mun sipprade ner i nacken på honom. Ångorna vittnade om fyllerislag av dagar i sorgevattnet, som hans pappa oftast la sin lön på. Kofotenslandning mitt på hans rygg gjorde små stumma läten av den inre trumman i honom. Slagen kändes inte längre, de gjorde inte ont men ljudet av slagen gjorde honom mera sjuk än själva slaget. Plötsligt slutade pappan slå svetten av pappas skjorta avtog, ljuset i rummet släcktes. Inga tårar hjälper för att hela, han hade inga tårar kvar, de hade tagit slut för flera år sen. Han måste ha somnat för en stund, tystnaden var fortfarande aktuell, kroppen kändes inte längre. Sakta och försiktigt försökte han resa sig upp. Stelheten i kroppen var inte där, slagen av pappan kändes inte.
Vasken i köket luktade spy, och gamla fimpar. Hallen var mörk som den alltid var, inne i soffan satt pappa med en flaska i handen och sov. Han satte sig brevid pappan rädslan för pappan fanns inte längre.
- Nu du pappa nu kommer du slippa känna sådan vanmakt nu har jag trollat bort det onda i mig, sa han högt för sig själv. Pappans snarkningar kändes trygga för honom, trygga och vackra som stråkmusik. Du gjorde ditt bästa pappa, nu slipper du mera. Befrielsen i tanken gav honom modet att lämna rummet lämna situationen. Inom honom grodde fröt som gav han styrkan att få tag på vissheten, han fanns inte längre. Rädslan över hur pappa skulle klara sig var inte där han var sig själv nu. Livet hade trollat bort det onda i honom. Det vackra flyttade in utan att han gjorde något åt det, nu skulle han bara ta hand om sig själv.
Utmaning 2010:52 – 21 februari Skriv om att bli
portad.
Otrohetsporten….
grinden är stängd, ljuset i fönstret säger mig att skuggorna lever och är. Ljuset och skuggorna säger mig att kärlek vilar i rummet. Kärlek med känslor av hetta. Hettan mellan två människor som lever i kärlekens näste.
Nästet är stulet och förljuget av mannen som ger och kvinnan som får. Kanske får hon inte utan tar, från mig stjäl hon kärleken av mannen som är far till mina barn. Skuggorna och de fladdrande ljusen säger mig att min kärlek är inte där, den är borta, förljugen och sträv, honungen som jag känt, har stelnat. Min själ bor inte längre i mannens kropp. Mina känslor och år har han portat motat ut och bränt upp.
Utmaning 2010:12 – 12 januari
Skriv om en nykomling.
Hon står där i hörnet intill toaletten. Hennes första dag, vågorna i magen gör nästan ont. Magen riskerar att göra henne till toalett besökare. Just nu vågar hon inte gå på toa, hon känner inte de andra barnen, vet inte om killarna på denna skolan, är likadana som på hennes förra skola. Då var de hejjare att låsa upp toalett dörrar om hon fanns på insidan. Detta ville hon inte utsätta sig för redan första dagen. Därför gjorde det onda mera ont, alla de andra barnen i korridoren verkade känna varandra, alla verkade vara kompisar med alla.
Tiden gick i snigelfart, om bara fröken kunde komma tänkte hon, om bara alla kunde gå in i klassrummet, så skulle hon slippa stå här i hörnet och känna sig dum. Tröjan började visa hur nervös hon var, stora ringar runt armhålorna visade på nervositeten. Det hade ringt in för tio minuter sen, men ännu hade ingen fröken kommit. Nu hörde hon att någon med klack-skor skyndade fram i korridoren, nu skulle hon för första gången se den människa som skulle hjälpa henne under denna terminen.
Sen visste hon inte var vägarna skulle bära henne och hennes pappa. Redan innan skolan börjat kände hon till mönsterna i deras flyttar, ett halv år sen bar det av, nya ställen och nya platser. Redan nu visste hon att det inte var någon ide att lära känna någon mera än till ytan. 7: an gick hon i nu, Det var många flyttar, många nykomlingar varje halvår. Dessa första tre månaderna skulle vara de bästa månaderna. Sen skulle nyfikenheten på henne som person inte spela in i alla kamrater. För henne var hon aldrig nykomlingen men alla hon träffade var nykomlingar, Var sjätte månad, nya ansikten, nya lokaler, nu var det bara fem månader och 29 dagar tills den nya platsen skulle ses av hennes ögon.
Utmaning 2010:11 – 11 januari
Skriv om att sätta ihop.
Tiden, ämnet och rummet som vi befinner oss i, lägger jag ihop med känslorna som brusar i mig. Pusselbitarna stämmer inte din förklaring håller inte, den duger inte för mig. Kanske för att min historia visar mig på små bitar av stundens allvar. De sanningar du serverar mig nu var då lögner. Den sista spiken i din sanning gör att lögnen blir total för mig. Du, jag känner igen dina lögner, jag känner igen din historia, kanske skall jag påminna dig om att jag levde i din historia med dig, det gör att vi liksom delar den.
Dina ögon delar historikens ord, mina historiska känslor påminner mig om fallgroparna, i sanningar. Likadant som man nubbar fast takpappen omlott, på liknade sätt glömmer du av att din säkerhet avslöjar lögnerna. Du gömmer dig bakom din säkerhets fasad, den fasaden som bleknar av solen, bitarna som jag sätter ihop, faller i sär av mina inre bilder av dig i mig. Denna gången ska jag lita på mig i mig, jag har ett ansvar över mig jag har ett val att göra utifrån mig.
Utmaning 2010:10 – 10 januari
Skriv om nya friska tag.
Lika friskt griper den nya ivern mig, i mitt nya projekt. Alla dessa vindar, alla nya tankar som flyttar in och bosätter sig för ett kort tag. De bara bor där, helt plötsligt finns de. Ivrigt hittar jag roligheter i dem, ivrigt vill jag prova på göra och lära. Tills nästa vind flyter in, fläktar bort den ny-gamla, pluttar ut och sopar ren, en ny tavla blir klar i tanken, den gamla tas ner. Ställs undan. Mina halvfärdiga projekt stannar upp, står still och flyttar bort. Långt bort, inte här.
Vindarna ute är nya vindar i ett ekologiskt system. Mina inre vindar är nya i mitt ekologiska system. Friskheten är impulser av oförberedda otänkligheter i nyfikenhet. Rikedom i tusen mils-tanks-sekunder.
Utmaning 2010:8 – 8 januari
Skriv om att sända ut signaler.
En liten ilning cementrerar den så sköra tråden, här gäller att agera. Ilningen är knappt märkbar, sökandes till en del av sidan på huvudet. Den sköra tråden för med sig små rykningar ovan för ögat, flimrande synrubningar. Nu genast, nu måste den lilla vita tabletten tas. Här får inte signalerna ignoreras, då är ödet redan förutbestämt. Tillsammans med den lilla vita tabletten berörs kroppen av mörker, behöver mörkret för att kurera sig. Om kroppens ägare inte lyssnar på de utsända signalerna. Kräver den ut sin rätt genom långa timmar av vila, illamående och domningar även trötthet. Att lyssna till de utsända signalerna gör kroppsägaren en vinst i ett förlorat migränanfall men långa timmar kanske till och med dagar. Av dessa hotfulla, skrämmande attacker.
Utmaning 2010:7 – 7 januari Skriv om att orsaka.
Hon orsakade alltid ångest, Nu var hon inte längre säker på att paddlingen och fisketuren, var orsaken till nej angående syskon träffen. Hon ville helt enkelt inte ,orkade inte, var inte intresserad av syskon, som hon aldrig hade träffat. Vem eller vad ville de egentligen?
Varför skulle hon vilja träffa syskon som hon inte visste något om?
Ingen hade varit till för henne under de långa åren, som hon bodde hos familjen Granlund, ingen hade någonsin berättat för henne att hon hade någon annan mamma eller pappa.
Nu infann sig en lättnad över paddlingen och fiskedrag. När hon fick reda på att hon inte tillhörde familjen, då hade frågorna funnits. I dag fanns inga frågor, inga frågor som behövde svar . Nej, inte en fråga fanns om varför eller inte, men det fanns en rädsla inom henne om att få veta saker, som hon kanske inte ville veta.
Visste att detta samtal skulle upprepas, om någon månade eller så,då kommer kvinnan åter igen ringa och presentera sig som hennes syster. Kanske lika bra att förklara för henne nästa gång, att hon inte är intresserad. Då slipper hon ursäkta sig, eller hitta andra undanflykter. Eller var det kanske så att hennes handlingar visade henne att hon inte vågade, eller vad hon ville. Nej, bestämde sig att det som var mest farligt för henne, var att hon var rädd för att hennes ord skulle orsaka tårar, för de okända människorna som ville träffa henne.Ville inte göra någon ledsen, ville inte orsaka andra lidande. Men genom dessa viljor och rädslor, orsakade hon sig själv lidande.
Utmaning 2010:6 – 6 januari
Skriv om friluftsliv.
Genom att titta i kalendern så hittade hon en tid som skulle kunna passa in. Det var i och för sig mellan två pass av frilufts dagarna på hemmet. Ena veckan var det kanot och tält läger som hon hade lovat att ställa upp på. Veckan efter var det tre dagars fisket.
Nu så här i efterhand förstår hon att hon kanske kunde tagit en av sakerna, inte två. Hon ville så väl och ville så mycket att dessa resorna skulle bli av att killarna på hemmet skulle bli fyllda med upplevelser. Hade inte hon ställt upp så hade ingen av resorna blivit av. Hon och föreståndaren skulle ge sig av. Den första veckan var något som hon såg framemot, tänk att få ta med sig dessa tuffa killar i kanoter. Tänk att få göra upp en lägereld och sätta upp tältet efter en lång dag av paddling. Hon visste hur det skulle bli, killarna skulle innan lägerplatsen göra planeringar om att de inte skulle sova på natten. Sen när lägerplatsen var i ordningställd skulle de små gossarna vara så trötta och hungriga, så att mätta magarna och sova skulle förvandlas till mål som de ville uppnå. Fiskelägret skulle vara fyllt med flugor, och fiskedrags snack, grillade fiskar på kvällen skulle då fylla de små pojkarnas magar. Det kändes viktigt för henne att killarna skulle få uppleva dessa dagar, dessutom skulle det vara en viktig del i deras behandling. Efter dessa veckor skulle relationerna bli starkare, skalen som ungarna nu hade som sköld skulle skalas av. Hon kunde inte fatta att ingen av hennes kolleger ville följa med, varför tog de inte chansen.
En titt till i kalendern så ryckte hon på axlarna, kände sorgen över att behöva tacka nej till syskonträffen. Nej, till att träffa sina syskon som hon aldrig hade haft en relation med. Kvinnan i luren, svarade henne att det går flera tåg, och att hon förstod om hon ville ha mera tid, att vänja sig vid tanken på att hon hade en syster och två bröder.
Utmaning 2010:5 – 5 januari
Skriv om att få dispens.
idag lever jag på dispens, undantag i undantagsfall. I undantaget, finns det ett undantag av ett tag, kring varv och om varv i cirkuleringarnas cirklar. Att ena foten sätter sig framför den andra foten är ett under, mina trötta fötter, mina trötta tankar, ger mig dipens igen. Genom en dimma av slöjor i vanmakt griper ångesten tag i mig i varv efter varv. Skulle du komma tillbaka så hade dispensen även gällt dig. Jag vänder mig mot framtiden med vanmakt i känslan. Framtiden som är så beroende av tiden innan. Historiska upplevelser som gör sig påminda i framtida upplevelser. Jag tillåter min mun att le, men gudnåde ögonen om de skulle visa leendets känslor. Min blick är stel, vägrar ta in mera av livet. Tunnelseende är livskrisernas seende. Tankarna sinar, sipprar ut fylls på igen av samma tankar, inget nytt inget friskt kommer till mig. Livets dispens gör ont. Tar ut sin rätt, kräver sina offer.
Utmaning 2010:4 – 4 januari
Skriv om ett falsklarm.
Allt tydde på att det var något som var fel. Känslan som bodde inom mig gav mig ett tryck över bröstet, ett tryck som krampaktig tog tag i mig. Mina ögon såg inte det som jag innerst inne visste fanns där. Tungden över mina tankar sa mig saker larm system som jag vägrade lyssna på. Kraften inom mig försvann. Kvaliteterna fanns inte det visste jag, ändå körde jag loppet.
Ändå tog jag dig och dina sanningar till mina. Inne i min kammare, då jag var själv. Gnagde känslan om vissheten, som jag själv gjorde om till ovissheter. Alla dina lögner blundade jag för, alla dina egenheter och små bevis som jag hittade kastade jag bort. Alla larm alla klockor som ringde i mig gjorde jag om till inbillningar och fantasier. Jag orkade inte lyssna på dem, jag valde bort dem.
Jag var så rädd för ensamheten, rädd för mörkret som fanns i ensamheten. Dessa rädslor gjorde att jag svalde allt du sa, nästan själv serverade fram dina lögner åt dig. Mitt egna larmsystem monterade jag ner i delar, del för del, till atom status. Livskunskaperna jag frenetiskt samlade på om dig var högar av aska, och grus.
Dessa gjorde att mina livskrafter dog tillsammans med mina klokheter.
Utmaning 2010:3 – 3 januari
Skriv om att kopiera.
Jag tar hennes rörelse då hon precis ska börja le. Jag gör hennes leende till mitt. En liten del av min kärlek dör.
Jag träffade en kvinna, hennes ord om instabiliteten. Gav mig styrka i tanken. Jag lånade orden från kvinnan och gjorde dem till mina. Genom att låna hennes ord, inbillade jag mig att jag var mera intellektuell. En liten del av min klokhet försvann.
En man på min arbetsplats var en form av säkerheter som jag saknade, säkerheten blev ett fodral till mig, som gjorde att jag tappade tryggheten i mitt hjärta. En liten skör flicka hittade jag i en kö till systemet, hennes skörhet bodde redan inom mig, men hennes väg till trygghet tog jag och gjorde till min.
Den vackraste äldre damen visade mig, en egenhet i sig, den egenheten hade jag redan förlorat då jag lånade kvinnans leende.
Mina tuschade ögon mina röda läppar, och mitt färgade hår. Tog bort den sista gnuttan av mig bara för att tilltala dig.
Du är kär i en kopia, en kopia av mina möten i livet. Inget av det du ser är jag, utan kopior av det som jag vill och beundrar. Kärleken i mig finns inte, kärleken till dig är inbillad. Genom att låna av andra, är mitt liv en kopia, av inget men delar av andra. Vem är jag? Finns jag? kommer jag någonsin hitta mig själv?
Utmaning 2010:2 – 2 januari
Skriv om att vara utvald.
en liten del, en liten liten del, ser att du står där. Ögonen pratar med dina ögon, dina ögon talar till mig. Gnistan glimmar till, ett kort ögonblick ger mer eld. Det glimmar som diamanter, rör till och ställer mitt inre i kaos. Som Honung lenar dina händer mina värkande muskler. Din röst är min tröst. Dina andetag är syret i mig, ditt syre i mig ger mitt liv en mening. Elektriskt, statiskt, enormt, i mig vilar tacksamhet. Tacksamhet av din närhet, kärlek och inlevelse. Trotts min egen mening, blir din mening min, genom kompromisser ger kärleken mig val. Jag valde att välja dig, du valde att välja mig. Tillsammans gjorde vi ett urval, vilket gör oss till utvald.
Utmaning 365 – 31 december
Skriv om förväntan inför ett nytt decennium.
2010. Vackert formade siffror. Tänk att tiden går så fort. Om bara 8 dagar fyller jag år, 45 år där finns både fyrkantigheten och rundhet i siffrona. 45 år, så många år som jag funnit till om åtta dagar. Tänk va mycket jag har lärt mig, så många insikter, så många erfarenheter. Förväntan, har jag förväntan?
Jag förväntar mig vackra vårar, sommar och dagar vid havsluft och i kärlek.
Jag vill utvecklas leva må bra.
Jag vill fortsätta vara en positiv glad kvinna, som ser möjligheter i det lilla.
Jag vill att den satsning som nu håller på att bli till, ska ändra på attityderna i samhället. Attityd uppraget ska ge utdelning för mina och andras barn i skolan. Jag skulle önska slippa vara medveten om de höjda ögonbrynens lag.
Jag skulle och vill önska mig mera acceptans för alla i samhället som vi lever i, att respekten bodde inom alla. Att vi alla insåg att respekt inte krävs, utan förtjänas. Att vi alla blir medvetna om att vi är olika och duger ändå. Att olikheter i människor glänser och accepteras i härligheter, istället för skalas av och hyvlas till fyrkantigheter.
En förändring tar långtid, oftast är vi rädda för förändringar, men jag tror och misstänker att vi snart är där, en början på något nytt. Där det nya är att vi vågar vara oss själva, där vi alla får plats, vi alla vågar vara de gudomligheter vi egentligen är. Att vi tillåter oss själva och andra att vara de unika underverk som alla vi är. Att du är du och jag är jag. En mera tillåtande attityd i oss, vi, och i alla. Att vi och dom har lika värde.
Gott nytt år
Lev idag just nu……
Utmaning 363 – 29 december
Skriv om den som bestämmer.
Tummen sätts emot den andra tummen, naglarna vitnar av trycket. Nej är ett ord som denne man kan. I sitt nyktra tillstånd är det inte ett ord som finns. Mannen är vaken, Naken och skör, tillsammans med groggarna fylls han med styrka. Klunk för klunk, renar och förgiftar hans kropp. Humöret flödar tillsammans med yrseln. Nejet blir starkare, muskler spänns, Maken och Pappan försvinner tillsammans med alla tömda flaskor, kärringen blir en ragata, barnen horungar.
Klunk för klunk, den tomma flaskan är beviset, för Kvinnan nu gäller det djungelns lagar. Barnen tystas för att inte störa djävulen i fotöljen. Mamman springer runt och ställer ordning. Allt för att inte djuret i fotöljen ska vakna till liv, klunk för klunk, smygande pysande ångor väcker odjuret i mannen, ögonen blir svarta, dimman är tät.Musklerna spänns och ilskan växer, han måste få mera.
Människorna omkring honom är irriterande bevis, på vem i familjen som bestämmer i sina klara stunder vaknar han till, en klunk till och djuret tar över. Kärringen har horat, ungarna är skitungar inte hans barn. Djuret inom honom, är utanför, i honom med honom och bestämmer över honom. Han piskar upp horan, horungarna får regält med stryk. Sen tar han det kvarvarande i påsen går ut, sparkar till en cykel, gråter och spyr. Vaknar till hos Janne, spyr ut sin ångest, fyller på och super bort all skam. Kärringen där hemma ska få se, Janne sover, Jannes hora till flickvän delar flaskan med honom, kyssar och välstånd flyller honom. Några dagar efter kärringslagen, vaknar den sköra och osynliga pappan upp i ångest ångor. Med staplande steg, och skrapande oro går han hemåt. Väl medveten om att den bestämmande flaskan igen vunnit. En flaska av genomskinligt vatten, har visat sin makt, våldtagit honom med sin kraft. Skövlat hans heder.
Utmaning 362 – 28 december
Skriv om att behöva.
allt jag behöver är bekräftelse, bekräftelse på att jag är bra och att jag duger. Nej det handlar inte om att du säger det till mig. Så är det inte nej det funkar inte. Men allt jag behöver är bekräftelse, bekräftelse på att jag är bra och att jag duger. Nej det handlar inte om att du ska berättar för mig om alla de bra saker jag jag har gjort. Nej så är det inte, nej det funkar inte så!
Allt jag behöver känna är en ärlig känsla utifrån mig själv där jag i mitt hjärta känner inifrån med mina rena tankar känner att jag är bra, jag duger. Jo så funkar det, det är så man gör. Du skulle kunna stå här i timmar dagar och år. Det hade inte funkat en enda gång om jag själv inte kände det på insidan. Då hade jag varit som en bottenlös sjö, dina ord hade inte nått min botten i grunden i mig.
Allt jag behöver är bekräftelse, av mig, i mig. Känna på riktigt att jag duger, jag är verkligen bra. Jag gör mitt bästa. Mitt bästa, duger för mig det handlar inte om dig.
Utmaning 361 – 27 december
Skriv om en ring.
Runt, runt i en ring står alla. Alla står runt omkring. Ögonen på människorna i ringen lyser, blickarna är stålblickar. Innanför ringen finns det två, två kumpaner, två ärkefiender med hat som bottnas i rädsla. Ringen kommer närmare, ögonen och svettlukten sticker i ögonen, spänningen som ringmedlemmarna känner, kan tas på. Något glittrar till, något som kan släcka liv. Lika glittrande är ögonen på glitterinnehavaren, lika glittrande av rädsla är ögonen på den som saknar glittrandet i handen. Det kokar av känslor, känslor som kokar av hat, och makt.
Ingen ser att den lilla pojken som är utan glittret i handen, är en älskad liten pojke. Ingen tänker på att den lilla pojken har en kärleksfull mamma, som just nu står i köket och lagar mat. Ingen vet om att pojken, har en syster som går sönder, om pojken inte finns mera. Det glimmar till, ringen tystnar, glitterinnehaveren blir kall ilskan byts ut till kyla, tomhet. En pöl av röd sörja samlas, på den markliggande pojken, Mamman i köket har ingen son, systern är ovetande om att brodern inte finns mera. Livet stannar inte, livet tickar fortfarande men, inte för den markliggande pojken. Glitterinnehavaren är nu ensam, ringen har skingrats, ingen vill vara kvar pojken med glittret är rädd, ångrar sekunderna innan, kan inte vända om, inte dra tillbaka. Han näsborrar drunknar i en doft av blod. Ingen slår eller dunkar pojken i ryggen, ingen säger till honom, att nu fick du han. Ingen vill eller orkar vara kvar, glitter pojken går ensam hem.
Stegen hem är tunga, stegen är långsamma utan tankar och känslor, lika död som den markliggande pojken är, lika död önskar glitterpojken att han var. Den markliggande pojkens mamma, är ännu inte vetandes inte ens anades, snart kommer hon att ställa fram tallriken på hans plats, ett glas kommer också stå där. Livet går sin gilla gång, ringen runt pojkarna finns inte längre, ringen runt pojkarna är nu hemma hos sig. Ringen runt pojkarna har tankar någon annanstans, skam oro sköljer över ringen, som inte finns.
Utmaning 352 – 18 december Skriv om julstress.
å han kommer bara hemåt. Skinkan in, ljusen fram, för han kommer om en timma. Sillen dit, servetter där, Julmusten är inte hemma. Springer dit, handlar sådant som, vi glömde sist. Hunden ut, tomten fram och han kommer om en timma. Runt i huset, bort med dammet, för han kommer att inspektera. Smöret fram, Osten här, för han kommer om en timma. Assietter fram, tiden bak. För han kommer om en timma. Godis fram, förklädet av, tomten har redan kommit.
Tack för en fröjdefull jul, tack för att timman var lång.
Tack till alla fina klappar, och han kommer nästa jul igen, för det har, han lovat.
Utmaning 351 – 17 december Skriv om att ta emot.
slag för slag, ord för ord. För varje ord blev slagen ett snäpp hårdare, för varje slag blev orden vassare. Hon var inte värd mera, inte i sina ögon, inte heller i hans ögon. Varje slag som slogs var hennes bekräftelse, på deras syn på värdelöshet. Vad fick henne att tro, hur kunde hon inbilla sig, det är klart att han slår.
Allt var ju hennes fel, hon hade ju gjort sig till, mera än vanligt. Vem inbillade hon sig att hon var? Han var ju hennes karl, han var herren i sitt eget hus. Hon missade tömma soppåsen idag, hade bränt vid såsen. Det är klart att han är förbannad, det är klart att han slår.
För varje slag blev hennes syn starkare, tankarna mindre och mindre. Sparkarna i sidan gjorde mindre ont, ju fler sparkar han fick in, blodsmaken i munnen var varm och lite sötaktig. Snart hade han bestämt sig för att det skulle räcka för denna gången, det viste hon.
Hon ser att han rör på munnen, men hör inte hans röst, hon ser att han ruskar om henne men känner inte längre hans kraft tag. Hon vet ser den glasaktiga blicken, den tomma livlösa kroppen inom henne känner hon frid, Han kommer aldrig någonsin mera, kunna ge henne heta illröda kroppsmärken. Hon ser den tomma blicken, blodet som skvätt upp på väggen, blodpölen på golvet.
Mannen som skakar den livlösa kroppen. Hon är lugn och ser med sorg på den sorgliga solikiga bilden, skådespelet av en torftig man och en torftig illa slagen kvinna.
Tryggheten gror inom henne, denna golvliggande kvinnan kommer aldrig mera ta emot slag, av denna vildsinta man. Hon vill skrika gapa och slå mannen, för att han ska inse att hon inte längre känner slagen, men hon når inte fram till mannen.
Hon lever i en annan värld, mannen lever i en annan värld.
Hon kan bara beskåda detta spel, hon känner sorger som mannen i vetskapen känner. Hon ser honom, hon ser hans kärlek, hon ser att han tillslut upptäcker och ser sin kärlek ,men nu har han ingen längre att ge sin kärlek till. Hon känner vanmakt över att kvinnan på golvet inte någonsin kommer att se den kärlek som hon ser just nu. Hon vänder sig om går bort, inser inte att kvinnan på golvet är hon…….
Utmaning 349 – 15 december Skriv om att ta vara på ett tillfälle.
ljuset fladdrade till en vindpust, grep tag i lågan. Som just hittade gardinen som lyckades sätta fart på den torra o vattnade pelagonian. Denna var torr som fnöske slog gnistor till en lilla högtids prydnaden av ett Jesus barn i en krubba. Jesus barnets säng brann, gjorde den röda fina duken svart, bordet av glas blev för upphettat och exploderade till ett fyrverkeri av splitter. Här blev det sedan ett musikstycke av krossat glas i ett tillfällighets spel. Lågornas kraft och sprakande var ett öronbedövande läte av rädslor, julen , Jesus barnet och Den fnöskiga pelagonian var nu en brinnande,sprakande värmande Färg hägring. Ångest, vanmakt var skådespelet av glömska. Livskrafter brann ut, pelagonian i himmelen tillsammans med ett Jesus barn och krubba. Det blev jul ändå utan Jesus barn, utan den vackra röda duken. Idag använder de tärnljusen som lyser upp i luciatåg. De funkar med batterier, och tänder inte eld på vare sig Jesus barn eller gardiner.
Släck ljuset!
Utmaning 348 – 14 december Skriv om att smyga.
tyst så tyst, utanför håller månen vakt medan jag smyger omkring i huset, för att inte väcka någon så hoppar jag över tredje trappsteget som knakar annars. Jag behöver bekräftelse på att allt är som det ska. Ner i källaren känner jag på källardörren blir trygg i att den är säkert låst, vidare till pannrummet där tickar pellets pannan på det säkrar min dusch i morgon. En liten gläntan vid sonens dörr hans andetag berättar för mig att han är i djup sömn, även en lystring vid dotterns dörr även det ger mig tecken om att sömnen har infunnit sig. Upp för trappan igen stannar till i hallen för att ännu en gång försäkra mig om att även den dörren är ordentligt låst. Släcker lyset på toan, kollar balkongdörren och smyger mig försiktgt ner i min säng igen tyst för att inte väcka maken. Förundras över hans andetag, så lugna hans små lätta snarkningar som inte stör utan mer inger mig med trygghet. Varför vaknar jag mitt i natten, för att smyga runt i huset? Vad är det som gör att jag kontrollerar det kontrollerade ? frågor som inte får svar utan konstaterar faktum att det bara är så ibland vaknar man mitt i natten
Utmaning 347 – 13 december Skriv om att bära ljus.
min känsla är vacker, min tänkande tanke är fin. Den lyser upp det mörka inom mig, den blir mitt ljus. Livsvattnet blir flytande och klart, ger mig ett flöde i min själ. Den mörka natten omsluter mig men ljuset inom mig vaggar mig till sömns. Min vila inom mig är trygghet till att vila i ro, ron blir tryggheten. När mina steg blir tyngre och backen brantare lyssnar jag på mina tankar och letar efter ljuset inom mig, genast är stegen lättare, mera svävande. Allt detta finns inom mig, allt detta finns inom dig. Den enda eller det enda som kan släcka ljuset är jag i mig, du i dig. Jag är så rädd om mitt ljus, du är så rädd om ditt ljus, låt oss bära och lysa upp våra egna vägar i våra liv.
Erotiska strofer av franska melodier….
Han har är i drömmarnas värld. Fransyskor som bara genom att prata blir erotiska upplevelser för honom, ord som han inte förstår gör honom exalterad. Vackert det är vackert alla ord där han inte känner till ordets betydelse. Men klangen, rytmen i orden är en puls i kärlek. Han sitter där på cafét, kaffet smakar franskt, damerna vid bordet bredvid, små pratar. Den rutiga duken vid där hans kaffe kopp står har en vin fläck. Fläcken blir vacker för honom, atmosfären, pulsen dofterna balsamerar hans tankar, tankarna blir franska tankar. Damerna småpratar, ur deras läppar kommer det franska små oförståliga ord som ger honom kärlek. Gatan utanför fönstret är fransk, kaffet i hans kopp är franskt kaffe. Kaffet smakar kärlek. För bara några timmar sen var han i ett annat land,där klangen inte var en klang av ord i kärlek. Han måste bara lära sig språket blev tanken i honom, Men i samma sekund misstänkte han att kärleken skulle försvinna. Nej han behöver inte kunna språket, han vill bara känna kärleken i det, oui oui, vackert som en blomma. Désolé, expliquer, l’amour, avenir, belle ordmelodierna av kärlek kommer till honom. Franskan är kittlingar i hans själ…..
Utmaning 339 – 5 december Skriv om ett bidrag.
Present givande pappan
Fattigdomsbidraget, är inget kärkommet bidrag utan bidraget i ännu mera förnedring. Dessutom, sa den giriga glösögon kärringen att det blev gratis soppa på frälsköket, den veckan. Kärringen har till och med mage på att bjuda på sina egna värdelöshets lösningar. Horriabel kärring den där. Tror till och med hon e kåt helvetet.
Inte konstigt ,det finns väl ingen som vill stoppa pinnen, i en sådan skinntorr kärringskräk. Det slog honom ganska snart att situationen var horribel, inte kärringen, hon, kåt-kärringen, utförde bara beslutet. Djävla ” fittakärring” hon kunde väll hjälpt honom, med ett par hundra till. Så att han kunde köpa den där sminkväskan, till Sofia. Sofia, ja, tänkte han, den vackraste drömmen som fanns att uppbringa. Skamsen saktade han ner fotstegen, när han närmade sig systembolaget.
Skammen riktigt kokade inom honom, tankarna flög runt, drickan eller flickan. När tankarna på drickan kom bubblade glädjen inom honom upp, en glädje av det kallare slaget, än den mera varmare, varmare, glädjen av tankarna på Sofia, Flickan, som är beviset på att han är en fader. Den glädjen bor inom honom, men inom den glädjen finns där även så mycket andra känslor. Det är bara det att den glädjen brukar bryta upp en del skamliga samvetstankar med. Flickstackaren som älskar sin fader över allt. Men flickstackaren, har en alikis till far. Fadern är han, som just nu går och tänker på fitt kärringen som pratar om gratis soppan. Han hade gång på gång tagit upp, att sofia fyllde år, kärringen bakom skrivbordet med kåtögonen, sa bara att Sofia fyllde år varje år, förra gången hade han fått födelse-pengar till sin dotter, men de pengarna hade istället gått till systembolagets kö, för att döva sorg och ångest tillsammans med tirnave och bengan.
Nu stod han där utanför, inte fan kan han ta sina hundringar och käpa öl för dem. Han som lovat Sofia en sminkväska. Nu blev det krångligt. Det hade börjat att regna lite, regnet hade hunnit ner till kragen några droppar hittade sig ner till ryggen. Inne i huvudet försökte han lösa problemet så att Sofia skulle få sitt, men även så att djävelen inom honom skulle få sin del. Ett steg till nu bort, från glasbankens dörr. In till torget, en undran sprang förbi om Kalle satt vid 10:an eller om han var kvar på torken. Kalle hade just nu varit bra att ha, han hade sporrat honom till att se till Sofia.
Magnus råkade han på under tunneln vid ån, han satt där och sov. med påsen brevid sig, Konstigt klockan var inte mera än tio Påsen med öl var brevid den sovande Magnus, Nu stöps stupen ihop, Blixsnabbt torkade halsen igensig och lika snabbt kände han hur djävla mycket han skulle vilja ha en öl, hjärtat bankade ,slog volter, rusade i galopp. Han försäkrade sig om att Magnus sov på en tiondels sekund råkade två burkar pripps. hamna innanför hans jacka. Konstigt att Magnus hade pripps, han gillar ju inte ens pripps. Han måste ha snott dom av någon, förlät han sitt dåd med. Det blev på så sätt inget tjuveri. Innan för jackan fanns där nu två stycken snodda pripps som Magnus måste ha stulit från någon. Dessa pripps som nu han lånat av Magnus, stegen nu till centrum. Till Kicks en lite finare salong, med små unga vackra flickor som antaglien inte hade en pappa som var tvungen att låna öl från Magnus, som troligtvis själv snott ölen som han inte gillar. Begär gör än mindre nogsmaklig, blev klokheten för honom.
Sminkväskan mötte honom vid ingången, en egenhylla hade den, så ingen skulle kunna missa den. En avtorknings sermoni av sina nävar emot byxbenen, en lite rörelse sen vart sminkväskan i hans hand. Innanför jackan, utan att han ens viste om hur den kom dit. Tjejen i kassa höll på med en inte så ung tjej, men som klädstilen och sminkandet visade på en äldre tjej, som inte fattat att hon vuxit ifrån 17 år för länge sen. Han iaktog dem, en stund. Ett steg bakåt, snabbt som ögat sprang han ut från affären, som vid utgången spelade en symfoni av larm. Då vart han redan runt hörnet. Ingen hade fattat, ingen fattade att det vart han, runt två hörnen till, bakom posten där gick han över cyckelbanan ner för slänten, utan att snubbla hittade han in till sin viadukt koja. Satte sig till rätta, öppnade en av de två lånade ölen, tittade på skrinet. Hans lilla Sofia ,skulle inte bli besviken på honom, denna födelsedag. Denna födelsedagen skulle Sofias pappa, vara en pappa med present. Den lånande ölen tog slut för snabbt, så är det med lånande öl, de rinner fortare ner.
Som ett under hittade Den present givande pappan, ett under. För kåtkärringen hade gett han det vanliga veckobidraget, en öl uppdruken och en i och för sig stulen sminkväska, till sin Dotter Sofia, en öl innanför jackan och veckobidraget kvar.
Vilken härlig dag, bidraget kvar, en tripp till frälsis och ett gratis mål mat, blir mera värme innan för jackan. Han reste sig tog tag i smink väskan, la den i en påse, ut på vägen, om en kvart skulle nu hans lilla sofia få en riktigt fin födelsepresent. Ännu hade han en öl kvar, den skulle han ta efter Sofia besöket. Glasbanken var ju öppen i så många timmar till.
Utmaning 337 – 3 december Skriv om en explosion.
inte långsamt, inte alls långsamt närmar sig den krypande smygande känslan. Den anas inte ens, till en början bara som en lite smygande frustrerande krypning, jag känner inte till den, inte att den finns där just då. Ett lite steg ett ynka steg, ett ord, ett obetydligt ord. Gör att det lite vågigt smyger sig fram och tillbaka, just här om jag stannat, just här just nu, då kan jag backa tillbaka, mota bort, de rullande sekunderna, som känns lite, bara lite mera än vanligt. Vanligtvis ser jag inte det, känner det inte, är inte medveten, min son känner det, därför gör han lite till och lite till om ingen, hjälper honom att stoppa upp det.
Min make har sett det, redan innan jag och min son ens fattat vad som är på gång,vi vet bara att det bara hände. Vi har inte dessa små tecken synliga, för oss. Dessa små grus korn, av tecken. Bara de som står utanför oss som känner oss, vet om våra ramar och mjuka kanter, om oss. Bara våra nära vet när vi hamnar där. Det är här vi kan bli hjälpta, det är just här! Innan bägaren rinner över, som vi kan slippa de mera färgstarka och sprakande explosionerna, som ibland visar sig av oftast små små missförstånd i oförstånd. I stunden när vi visar de mindre bra sidorna, när den färgspraknade ovackerheten är, är inte vi ens där. Vi är långt, långt borta. Vi är inte ens vi, utan ursprunglighets indivder som missat, tappat fokus som åter igen lurats oss själva att nu, nu måste jag explodera ut i raserier och vansinnes dåd. Det vackra och sköra i oss blir fult hårt och kallt. Samtidigt som kylan inom oss, värmer upp tankarna som kokar över.
Lika snabbt som explotionen exploderar, lika snabbt blir vi sedan små hjälplösa, skam fyllda, offren som igen, åter igen, kommit på att denna gången, glömde jag av vilka val, som jag kunnat välja.
Utmaning 336 – 2 december Skriv 5 favoritord på I och en
berättelse där minst två av dem är med.
Ivrig, ingenting, irrationell, irritabel,innanför.
Ivrigt innanför skalet rusar tankar i kilometer, den tidiga morgonen gör att tabletten inte hunnit med. Slinga på slinga, tråd för tråd. Tanken blir inte klartänk, men det säger mig inte att jag är trög-tänkt, utan mera snabb-tänkt. Irritabeliteter i massor styr min morgon, om jag glömmer av mig hamnar jag i snabbt i irritationernas högtids-stunder för att bete mig irrationellt, gång på gång visa mina irriterande känslor sig, innanför mitt skal. Ingenting, Ingenting gör mig så glad, Ingenting gör mig så glad som att slippa den irritabla, irrationella innanför känslan, som ivrigt hittar mig, av just ingenting.
Utmaning 333 – 29 november Skriv om alla goda ting är tre.
lika lite som vatten renar min själ, lika mycket kan livets goda ting ta död på kärleken till mig själv. Livskriser och livkrafter drivs av den inre motorn av kaotiska rytmer av mina tankar. Ni kan skära av mina armar, stympa mina ben. Men mina tankar lär jag ha i fred. Livskunskaper av mig är mitt livs strofer, kärleken till livet i mig är kärleken till allt. Jag lever och jag andas, jag andas och lever. Varje andetag av mig är andetag av livsnödvändigheter som föder mina tankar, den dagen mina tankar blir era tankar, den dagen är tankarna döda, där blir , min kropp eran, då har kärleken i mig dött. Ett, två tre steg för steg, andetag för andetag. Ett, två, tre rytmen i pulsen är energin som föder mina tankar. Mina tankar är livsnödvändigheter i mig av mig. Varje penseldrag i mitt liv är penseldrag som influeras av mina tankar, formade av mig i min livstakt. Färgen som ger mina skuggor är färger som jag färgats med, min färg är blå. Alla livsnödvändigheter i krafter av mig är färgade av krafter av urkrafter i mig, där färgas krafterna blått. Penseln färgar mitt liv, färgen ger penseln liv, livet är min tavla./Malix
Utmaning 329 – 25 november Skriv om att fördela.
en del av en annan del blir en del av en hel, en hel som fördelas för att delas upp så att andra får för att överleva. Ska vi dela den på tio så att alla får, eller ska vi dela den på fem som blir mätta? Vilka är i så fall de fem? Vad är att vi väljer just dessa? Ska vi ge alla tio lite så att ingen står utan, men ingen får det som de behöver? Hur fördelar man lika, var i ligger rättvisan? Vilken sak är det som gör det rättvist? Vad är rättvisa? Vem bestämmer vad som är rättvist?
Är det rättvisa att alla får lika, eller är det rättvist att alla får det som de behöver? Vilket gör mig utan och du får dubbelt eller tvätt om. Ligger rättvis fördelning i politiska uppdragsgivares goda vilja, eller ligger rättvisa i nöden. Är det nöden som ska visa på en rättvisare fördelning av tillgångar. Nu är det mera snurrigt än jag orkar, ser rättvise ord mera en fördela ord , är det samma innebörd eller är det olika, för mig ligger rättvisa i olikheter, för mig ligger fördelning i delning av tillgångar, men mina tillgångar går inte att delas. Men studeras.
Klicka på länken så kan ni läsa min text av ett ord från skrivpuffen.
Malixskrivpuffsblog
Utmaning 327 – 23 november Skriv om något fiffigt.
Jag satt och klurade och lurade, funderade på hur och när. Inga svar fanns ingen fråga fick ett svar. Lika många kluriga kluringar fanns kvar då jag reste på mig, gick ett varv utan att fatta. Inga svar inga konkreta raka påståenden fanns där ute. Inte ett enda, nej inget fanns kvar. Jag skulle kunna sitta här i timmar dagar och år men idag gjorde jag inte det. Utan i stället la jag mig ner blundade, kände efter om det var så viktigt. Det var inte det inte för mig i mitt jag. Min fasad ville något annat men inte jag. Jag blundade, somnade och drömde mig bort. Vaknade med klokhetsminnen och tankar om att min själviska fasad är gammal och sliten den behövdes inte mer. Behöver istället en ny frisk färg där mitt jag syns mera kanske behövs det inte ens målas utan bara slipa bort alla flagor av den gamla slitna fasaden.
Utmaning 326 – 22 november Skriv om en ritual.
genom att skrapa fotsulan emot andra trappsteget två gånger med vänster fot, därefter hoppa över det näst sista trappsteget. Klarade hon sig. Det var tyst i hyreslägenheten. Ner släckt och tyst. Hon andades ut. Somnade tvärt utan att ens segla inte på toaletten och frenetiskt borsta bort alla bakterier i munnen.
Dagen efter gjorde hon likadant, men redan på dörrhandtaget kände hon att ritualen nog inte var riktigt gjord. Det gick inte att göra om en ritual, nej aldrig inte samma dag. Nyckeln passade i dörren även idag, händerna var svettiga, darrningarna kändes i hela armen. Låset krånglade inte, det sa henne att något skulle hända. Inne i hallen tog hon försiktigt av sig skorna, ställde dem på samma plats, två centimeter innanför kanten. Jackan hängde hon prydligt upp på galje nummer två, den rosa.
Två sekunder, två djupa andetag som slutade strax nedanför halsen. Luften gick inte in, två steg till,nu stod hon vid köksöppningen, mammas kinder var illa röda ögonen glasaktiga. Hej, sa hon tyst till sin mamma. Mamma var fullt upptagen med något viktigt vid köksbordet. Genom att backa ut ur köket, tänkte hon att hon kom undan. Snabbt in till sin lilla vrå som egentligen var en klädkammare där inne hade hon en madrass på golvet. Hennes rum. Madrassen och täcket var hennes trygghet. Under madrassen hade hon en nyckel, så att hon kunde låsa dörren om mamma blev för tokig. Ännu hade mamma inte hört henne, det var hon säker på. Genom att räkna till tio tre gånger och därefter 3 gånger baklänges, så skulle hon säkert vara trygg, så brukade det vara. Fast baklänges räkningen fick inte bli fel, det viste hon, då var hon inte säker. Redan den vanliga räkningen stakades. Hon insåg att något skulle hända idag. Något skulle få mamma tokig. De ringde på dörren.
-Anneli Heikki vill du vara vänlig och öppna dörren Hörde hon sin mamma sluddra.
Långsamma steg tyst, smög hon sig ut till ytterdörren. Utanför stod en gubbe i fin kostym och en liten handledsväska. Hon kände inte mannen, så hon försökte stänga dörren. Men innan hon fattade vad som hänt var mannen redan inne i hallen.
- Min mamma är hemma, sa hon tyst. Ute i köket, hörde hon mamma säga nått om att det var okey. Mannen gick ut i köket med skorna på. Mamma reste på sig, kom ut i hallen grep tag i sin flickas arm. Hon kände igen sin mammas kraft i armen, detta sa henne att det var illa. Nu var det illa. På vägen till mammans sovrum skymtade hon mannen hänga upp sin kavaj på en stol i köket.
Mamman viskade till sin flicka att sköta sig, göra det snyggt, inget gnäll då djävlar skulle det bli annat. I sovrummet slet mamman sönder sin dotters blus, byxorna åkte av fortare än hon fattade. Helt plötsligt låg hon i sängen. Mannen som innan vart i köket, stod nu naken över den lilla. Mamman var också naken.
Den lilla flickan vaknade igen, kroppen mörbultad varje rörelse gjorde ont. Då hon försökte nå till nattlampan, insåg hon att hon inte var i mammans sov rum utan i skrubben igen. Det var tyst, mörkt. Även om hon hade vågat så hade hon inte kunnat röra sig hon bara låg där. Genom att räkna till 10 tre gånger fram och baklänges utan att staka sig viste hon att det var över för denna gången.
Utmaning 325 – 21 november Skriv om att falla.
i rasane fart, slår mig kraften av att allt bara försvinner. Jag hinner inte stanna upp, på ett underligt sätt är tiden stilla men springer förbi. Jag kan inte hindra det som sker det bara sker. Rädslan för att bli medveten om vad som kommer att ske när jag landar är bara där. Men ovissheten om vad som kommer emot mig är stor. Kommer det att göra ont eller landar jag mjuk. Kommer saker att hamna på rätt plats eller blir det ett kaos i kaoset? Den hårdare lite mörkare delen som kommer emot mig, skrämmer mig, gör mig liten. Jag behöver hålla någon i handen, ha ett stadigt tag för att ta mig upp igen. Men min hand är tom, min hand har ingen hand att hålla i. Jag är ensam, liten och rädd. Jag är liten, rädd och ensam, Jag är rädd, ensam och liten.
Utmaning 323 – 19 november Skriv om något klibbigt.
Runt om i köket finns bevisen utspridda, En mamma som inte varit hemma på dagen visar dessa misstänksamma tecken på. Vid frånvaron av mammor i ett kök, lyckas trollen tjuvarna och de små dvärjarna smyga omkring, tomtarna och trollen finns inte, förutom i mitt kök. De är ganska duktiga på att rumstrera fritt, bland skafferiets förnödenheter. Men de är mindre bra på att sopa igen spåren igen, sånt har inte tomtar och troll tid med, nej de måste ju skynda sig så att inte husfolket ser dem. Eftersom barnen är helt uppslukade av läxor och datorer då mamman är borta, då vågar sig tomtarna fram. Då rumstrerar de sirapen åker fram smöret och kokosen. de bunkrar verkligen upp där i köket. Helt utan att de små läxläsande barnen ens hör deras stökerier. När mamman kommer hem, då hon går ut i sitt kök ser hon att de små trollen vart framme igen. Redan vid tröskeln klippar strumpan fast på golvet. Då hon slitit bort strumpan från den klibbiga sörjan lyckas hon slå sig fram till den överfyllda diskbänken, lyckas leta reda på disktrasan som är fylla av en klippig klisterlig deg, fastnar hennes byxben emot slaskskåpet, sirapsspåren ett faktum. Mamman är trött efter dagens uppgifter på jobbet, hon känner hur tröttheten kokar över ett illtjut hörs över det bombaderade köket, lyckas nå barnens rum. Barnen smyger sig ut, står i köksöppningen, storslagna ögon. Men mamma, va e det med dig varför är du så arg? Mamman hinder räkna till 100 på två sekunder, samlar sig och stirrar vilt omkring sig. Samtidigt som hon säger: – men ser ni inte? Ser ni inte allt stökeri som de små tomtarna ställt till. Barnen tittar på förödelsen och skäms, tittar på sin mammas vilda ögon. Nej inte nu igen, hör mamman de små barnen säga tar sedan två nya trasor var sin liten spann och torkar upp alla små bevismaterial av tomtar och nissar. Mamman själv säger att hon är trött hon går och vilar sig medans de små ljuva barnen städar. En dag kommer barnen att inse att mamma inte ens tror på tomten…..
Utmaning 322 – 18 november Skriv om ett smultronställe.
en bit lite längre bort, lite nedanför slänten vid slånbärs buskarna, du vet de där buskarna med de vassa taggarna. Där bakom, lite snett nedan för ligger klippan. Den klippan som jag ser som min, inte så att jag äger den. Men ännu är det ingen som hittat dit. Där kan jag ligga hela dagen, njuta av solen, salt stänket och vågornas brus. Hela jag blir ett med klippan, tiden står still och jag blir hel, varm och fantastiskt underbar. Långa många avkopplande timmar i harmoni. Jag, min kropp även mina tankar får härlighetsendrofiner som räcker hela vintern lång. När vintern är som längst, kallast och mörkast då lyser min lilla klippa bakom slånbärs buskarna. Den värmer mjukar upp mina leder utan att jag ens är där. Mitt paradis i underbarheter, mitt egna lilla smultronställe.
Utmaning 321 – 17 november Skriv en berättelse som innehåller orden själ, skäl och stjäl.
lika ont som det gjorde då hjärtat gick sönder som grusade korn. Så pratade hon till sin själ, om att det fanns sina skäl till att stjäla lite lycka. Lyckan i form av att ge en annan själ mera skäl till att av ren självbevarelse drift stjäla det av någon annan själ. Ett hjärta går sönder och samman. Det faller isär. Ett annat blir helt och vackert en stund, för att orka gå sönder igen. Olyckliga själar som livnär sig på egoistiska livskonster, visar sig i skäl som stjäls av andra för att hela sig själva.h2>
Utmaning 320 – 16 november Skriv om ett flertydigt ord: Banan.
Steg efter steg, fötter som är skosulornas ägare går framåt.
Vissa kanske stannat upp, vissa trillar av, går bakåt, irrar runt. Pigga, trött, ömma och seglande. Fötter som återvänt till banan, vissa som hoppat av för att inte följa samma spår igen.
Andra trillar av, halkar omkring, snubblar i oändligheter för att inte stå still, Vissa halkar in på banan lika lätt som man halkar på en banan. En snittslad bana där vissa går vilse, andra hittar hem.
Några få gillar läget, andra går för att det inte vet om vilka val, som bjuds till dem. Andra går där för att deras släckte har har vandrat där i hundratals år.
Den krokiga slingriga banan upplevs rak, svår, gropig. Beroendes på vilka mockasiner eller vems ögon som ser, är banan olika lätt och svår. Fötternas storlekar varierar, skorna lika så, vissa fötter har skor som klämmer, skaver, är förstora, hala,bastanta, nätta.
Vissa fötter har ärvda skor.
Vissa skor är inte till för banan, kanske är skorna inte ens gjorda för fötter, men används ändå.
g
vuxen
Stora steg framåt, kontroller av kontroll. Tråkigheter görs alltid när det ska göras. Med ett leende som förvandlar solen till sot. Klarar allt har koll på alla detaljer och missar inte det minsta mötet. Ler alltid gulligt till sina barn, har alltid tålamod, och tid. Är vänligheten själv, vacker , aldrig stressad lagar alltid näringsriktig kost och har alla rätta svar. Orkar jämt, stryker, tvättar med ett leende på läpparna super sig full om kvällarna, känner sig som en bluff, tröttheten syns inte men känns.
Vilken djävla tur att jag inte är vuxen. Jag har ingen kontroll men jag låssas inte heller ha de. Tråkigheterna görs en vecka försent men då med ett leende som dammar bort sotet på möblerna. Detaljer är saker som bara finns inget jag behöver lägga på minnet. Ibland blir jag sur på mina barn har inte alltid tålamod inte heller tid, är ibland otrevligheten själv. Är oborstad, ostruken och stressad, glömmer av att laga vettig mat, men jag behöver inte supa mig full för att ha ett leende på läpparna, jag känner mig inte som en bluff utan ärlig, min trötthet syns och känns de hjälper mig att visa min omgivning att även jag är en människa som behöver omtanke och kärlek. Kanske är det så jag är mera vuxen än den som jag skrev om i första stycket.????
Utmaning 319 – 15 november Ett flertydigt ord att skriva om: Under.
Under dagen hör jag hur tröskverket till datorn frustar, det är ett under om denna underbarhet ännu är min kompis om ett år.
Denna maskin är ändå inte så gammal, endast ett halv år ännu.
Under våren och sommaren skedde det under i denna apparat, den tillverkade en bok där jag fick förmånen att stava alla orden. Men inte för utan min underbarhet till vän som finns där ute, hon som hjälpte mig med det lilla sista i bokskriverierna.
Även hon har ett under som sin vän utan hennes under hade boken inte funnit.
Det var ett under att jag ändå lyckades hitta detta underverk till vän, eller kanske var det så att hon hittade mig.
Under många långa samtal i telefonen, fick jag till slut min bok, som jag ville ha den. Det är ett under att denna bok blev till, det är under denna tid jag hittade denna vän. Som jag under hela mitt liv kommer känna tacksamhet av att känna till.
Under konstiga former och formuleringar väcker hon, mig med ord. Jag förundras över hennes konstnärskap. Hon är en människa som jag beundrar. Under ett kort tag har jag utan att se, insett att jag har en underlig undran av hur under blir till.
Skapar vi under, under olika perioder i livet.
Ligger det under där ute och väntar på oss?
Eller letar vi upp under, då vi är mogna att se dem som under?
Utmaning 318 – 14 november Skriv om något helt.
Vi skrev inget kontrakt, inte heller något kompakt eller integrerad klasul av impakta lakejer. Nej vårat avtal syns inte på de sättet, eller det syns inte alls. Ändå står jag här med hela paketet av något oförklartbart osynligt nästan heligt innehåll. Av kärlek, kärlek till de vackra, det ofula och hållbara. Det vackra i oss är tvåheten som enhet. Den silkeslena ytan av två som just nu i oss är en helhet. Det är vackert, det är helt oförklarligt tydligt osynligt och endast vackert. Jag vet inte var det vackra är, hur det skapas eller vart det finns. Det bara är där, det bara finns. Min härlighet i dig, är härlighet i allt, din härlighet i mig, är härligheter i ett liv utan fruktan, där fruktan ändå finns, tillsammans möter vi framtiden och lägger timme efter timme i baktiden. Baktiden blir helheter av olika enheter i vishet. Det är kärlek!
En ny dag och en ny siffra framför. För vissa spelar siffran en roll, för andra inte. För mig har jag inte bestämt mig, jag glömmer ändå av det under dagen, just nu, kom jag på att det är den otursturliga dagen med 13 framför, där till fredag.
Hjälp vågar jag leva idag? Konstig fråga, jag lever ju ändå. Nej, misstänker att jag inte har någon relation till denna dagen. Kanske är det just idag, jag kommer att få det. Kanske inte, kanske kommer denna fredagen med den 13 siffran framför sig, inte heller lägga någon form av mörkare skimmer framför mig. 13, är det Jesus lärjungar som är det oturliga i 13? Eller är oturssiffrona äldre än så?
Vem bestämmer eller myntade oturs siffran 13?
Är den farlig?
Ska jag vara rädd?
Vad är det som gör den farlig?
Eller är det så att den symboliserar den inträdande förändringen, som sker i våra barn just runt denna ålder, vissa blir rädda för dottern, som spökar ut sig, vissa rycker på axlarna. Min far var just en axelryckare och mumlade det går över. Tänk va rätt han hade, inte sitter jag här med spikar i håret, säkerhetsnålar i kinden, mitt hår är inte ens grönt. Det enda gröna just nu är teet och Ebba gröns Thåströms röst, som ibland gapar ut i högtalarna, inte ens han är som då. Inte är han ung och kåt, i alla fall inte ung. Idag klättrar han på höghus, läser bilbel för barnen, funderar på Vem som är normal. Just nu kom jag på att denne man och jag, ska vara på samma plats samma kanal den 4 feb, det gör fredagen den 13 till en bra dag, för den tar mig närmare den 4 februari. För nu är det bara runt 80 dagar kvar …. 80 dagar jorden runt, nej cirka 80 dagar tills Thåströms röst ska lägga balsam om min själ igen.
Utmaning 316 – 12 november Skriv om en plantering.
Jag sitter i funderingar och klurar, genom tanken vill jag ge mig ut, för att så. Jag vill plantera ett frö.
Jorden är viktig, näringen likaså. Livskunskaper och harmonier behöver balanseras, kanske till och med trancheras.
Finfördelas och klippas ner. Eller är det tvärt om, att jag rent av kastar ut, lite överallt låter världen och jorden göra sitt, vila mig, vänta och se?
Låta tiden ha sin gång, låta livet göra sitt.
Min plantering kanske sköter sig själv, det onda äter kanske upp det goda, kanske är det tvärt om.
Mina funderingar sår inte fröt, mina tankar får inte fröt att gro men någonstans måste man väl börja?
Då är tanken en början…..
/malix
Utmaning 315 – 11 november Skriv om något trasigt
det ligger utspritt hela golvet är fyllt, inget kvar att laga. Sönder är ett snällt ord som inte finns i sammanhanget. Livskris i trasigheter är friskt. Mina skärvor, mitt fall är din uppgång. Genom att vandra omkring i oaser av världskatastrofer är oaserna viloställen i att härbärgera det trasiga i stillhet. Stillheten behövs för att reparera det minst trasiga i förfallet. Kärlek, hat, krig eller fred vem vinner? Vem har den största vinsten av freden. Vems heder,seger och kraft bor i krigets förlorare. Livet går bara vidare sorgen glädjen skymtas däremellan.
Utmaning 314 – 10 november Skriv något modigt
Jag går nu, inte för att du ber mig. Utan för att jag äntligen insett, att jag inte behöver dig. Dina slag, dina ord, är mera än vad jag orkar med. Alla dessa ord, alla dessa sparkar gör dig så liten. Jag inser att din kraft och litenhet, bor i din vanmakt. Trotts alla ramsor och alla förlåtelse böner, så inser jag, att jag har ett värde. De värdet ligger inte i dina muskler, Innan trodde jag att det var mitt fel. Jag insåg inte att älska är kärlek utan rädsla.
Då innan jag blev stor i mig, inbillade jag mig att din svartsjuka sjukhet, var kärlek, dina slag, slog du för att du älskade mig. Idag ser jag att slagen inte var kärlek, utan bara litenhet och rädsla. Jag har kraften nu, kraften har fötts av alla dina slag. Min kraft tar mig just nu, ut från dessa väggar, jag lever, överlever allt. Jag ville dig inget ont, jag ville bara vara nära dig, men sjukheten och litenheten i dig, Gör att jag inte får plats.
Nu äntligen kan jag stå på egna ben, äntligen ser jag livet, äntligen vågar jag älska mig, för den jag är. Jag behöver inte längre din kärlek, din sjuka kärlek. Mitt mod, min sorg, min kärlek ligger bortom dig. Du behöver hjälp, du behöver växa i dig. Det enda ärliga och riktiga, är att jag går.
Jag måste gå, för att rädda mig och för att ta ansvar över mig. Genom att där till vända mig till samhällerliga tjänster tar jag ansvar och hjälper även dig. Jag älskar dig för mycket för att stanna kvar och se på din förintelse, du är värd mera än att slå. Jag tänker se till att det aldrig mera kommer att finnas en kvinna till, som får uppleva dina slag. Där i ligger mitt mod. Ingen inte ens någon, skall någonsin mera få känna på dina krafter i litenhet.
Utmaning 313 – 9 november Skriv om något skört.
Med varsamma händer håller jag din sorg, Jag skulle önska att jag kunde ta ut den och lägga vackra band runt din sorgsenhet. Genom fönstret ser jag sorgen glimma, den tunna tråden skimrar, glimrar och är vacker. Likt ljuset och vattnets spegling skymtar jag de tårar som inte syns. Livet är skört, så otroligt vackert, men så ovisst.
Ett steg, ett andetag, ett ord, ett beslut ger ringar i resten av livet.
Det steg som du tog gav dig sorgen, de steg som du inte steg i. Visar inte vad som skulle kunnat vara.
Det spelar ingen roll, de är ovisst och inte här. Din sorg, din lycka, ditt liv, dina val och alla de små sekunder av beslut är skört och ovisst.
Vi kan inte förutse, vi kan inte ändra.
Av historian kan vi lära och ta andra beslut i framtiden. Att sorgen finns nu, är där för att du senare skall se tillbaka, för att du senare ska uppleva lycka
finns även på malixskrivpuffsblogg
utmaning om förtrollning
En liten stund, funderade jag på om det var sanningen, du berättade. Bara några få sekunder, där efter såg jag, jag såg och hittade härligheternas härlig-heter. I ditt svar, så fantastiskt vackert, så vackert att den vanliga vackerheten inte längre fanns. Likt sagornas skimmer, la sig en slöja runt mig, mitt jag och mitt. Dina ord gjorde mig vacker, dina ord som formades av dig om mig, förtrollade världen runt oss. Med oss och Gjorde livskampen till Livsluster av formade Vissioner. Krafter utan former, Krafter utan muskler, blev krafter av hållbara livsmönster……
