Det här är JAG, så som jag är:

Jag är en kvinna, på  45 år. Gift med min kloka eftertänksamma man, vid namn Tommy. Våra  4 tonårsbarn, bor även här.  Ibland blir det spännande, mera än vi vill. Något av det modigaste jag  gjort i mitt liv, var när jag gav ut min bok. Där berättade jag  hur det var att ha Diagnosen ADHD,  på insidan. Ännu idag känner jag hur modig jag var, i dag är jag bara stolt! Att våga gå ut och berätta att jag är en av de kvinnor som har lite mer rörliga tillgångar i mina egenskaper, var också modigt, för mig.

Idag ser jag det viktiga i att gå ut och berätta, det gör att andra kan bli bemötta med respekt och kunskap. Istället för okunskap och rädslor,  för det som är lite annorlunda. Jag gillar mig, jag gillar att ha lite tillgångsgener av ADHD.

En av tillgångarna är att jag är Väldans bra på att inte ljuga. Fast riktigt så ärlig som jag är ibland kanske inte alltid är bra, men det gör livet mera spännande. Jag har åsikter och tycker saker. Och tänka dig ibland tänkte jag inte på det, det bara blev så. Det bara blev så  jag tänkte inte på det är en ganska vanligt återkommande rutin i min vardag. Ibland kan jag tycka att det är ganska trevliga rutiner.

I oktober 2009 gav jag ut boken ” Jag föredrar att kalla mig impulsiv”som är min stolthet och  därför fått en egen flik.

Jag föreläser och utbildar inom ämnet NPF i från ett innan-från perspektiv.  Om hur det är som förälder Att inneha alla dessa tillgångar som innefattar de mera lite rörliga och kreativa.  Har under mitt vuxna liv haft ett speciellt engagemang för Ungdomar  och då Gärna ungdomarna som  har samma funktionstillgångar som jag själv har. Självkänsla är viktigt för dessa ungdomar särskilt viktigt, då det är  just självkänslan som får sina törnar av det ovala sammanhanget, i den första arbetslivserfarenheten som jag ser det så är det skolan som är det.

Det är i skolan det gör mest ont att ha Några och tillgångarna inom NPF. Oavsätt om du som jag  är dysletiker eller inte så vill skolan att vi skall vara som alla andra.

Vi brukar uppskatta  fyrkantigheter, men tyvärr orkar vi inte  alltid ända fram, mera ärligt borde jag skriva tyvärr är det svårt att nå ända fram, då  vi fokuserar på så mycket olika saker hela tiden.  Här gäller det att kämpa, stödja, be om hjälp  och respektera.

Är engagerad i det kunskapshöjande uppdraget (H)järnkoll.

När jag var 42år, visste jag att jag hade  A D/ H D.

Under 42 år hade jag levt i o-vetskap.
Men med vetskap om, att jag är lite annorlunda.

Det vi fruktar mest är inte att vara otillräckliga. Vår djupaste rädsla är att vi har omätliga krafter. Det är vårt ljus och inte vårt mörker som skrämmer oss mest. Vi frågar oss: Skulle jag vara lysande, fantastisk, begåvad och förbluffande? Egentligen-hur kan vi undgå att vara det? Du är ett barn av gud. Världen är inte hjälpt av din småbarnslek. Det ligger inget stort i att krympa så att andra människor i din närhet skulle slippa känna sig osäkra. Vi föddes att förverkliga guds härlighet inom oss. Den finns inte bara i några av oss. Den finns i alla. Text av Nelson Mandela