vill du lämna en kommentar på mina texter gör det här malixskrivpuff

Utmaning 2010:240 – 1 september Skriv om att hålla ihop.

Utmaning 2010:239 – 31 augusti Skriv om oljud.

Utmaning 2010:228 – 19 augusti Skriv om ordning.

ett steg hälen ner, sen rullar  fotsulan fram till tårna ett steg till samma process.  Stegen blir till en vandring av ordningen. Stegen ,vandringen gör att mina känslor kapitulerar, accepterar till slut tolererar.  Står ut med tanken som jag har inom mig. Stegen ger min kropp harmoni efter toleransen. Jag kan återigen svälja, se mig som värdig.  Stegens vandringsled ger mig kraften tillbaka att stå upp klara av ännu en dag. Känslornas utlopp blir  till steg, steg och steg. Jag är en kvinna oavsett om du lämnar mig för en annan, ordningen är återställd av stegen. Stegen är ordningen av vandringen.

Utmaning 2010:225 – 16 augusti Skriv om flärd

Tanken stör ploppar upp och tar död,  genom cirklar onödiga fackel-tåg av ororsmoln  blommar upp. Här  flyger du runt och  gräver fram diamanter, syrener av högklackar  och läppande glans. Puterier med mun och byst. Vinkar fint, dammar bort och ler så smått.  Här är det jag som står för sorgen  för realiteter och kadaveri.  Du tycker jag  är naiv, torftig och inte nog så fin. Men med dina puterier så  kommer vi lika långt  den dagen, vi står  på vår ramp, de sista steget blir till för oss båda. Mina  viktigheter ligger i upptäckter av vackerhet i narturlighet.

Mina vinkningar blir till då jag genom mina känslor blir glad över din visit,  mina vinkningar är  yviga och själsliga,  mina puterier är inte till  av  glamorens flärd.

Nej, mina puterier är där av en blöt kyss av kärlek.

Min första tanke  på morgonen är till i tacksamheter och glädje över ännu en dag.  Det kan vara den sista,  till och med mitt sista andetag,  så här gäller det att andas.   Vilken tanke finns hos dig, då du samlar  på diamanter,och klackar och glans?

Gäller det då att  puteriandet blir det sista du gör?

Utmaning 2010:223 – 14 augusti Skriv om något ursprungligt.

Utmaning 2010 221, 12 augusti
Skriv om att sopa under mattan.

jo hon skulle inte visa någon, inte en av hennes vänner skulle få se eller veta. Därför lät hon svararen på telefonen vara som det var, hans röst var ännu kvar.  Det var även därför hon istället för att gå ut med vännerna stannade hemma och låtsades att det var hon och han där.  Hon köpte  färska blommor varje dag, i fall om att någon skulle komma och besöka henne.  Hennes leende visade inget. En dag efter alla ensamma dagar stod han åter i hennes hall, tröjan var smutsig och jeansen hade varit rena för länge sen. Hans ögon visade henne att livet utan henne inte varit lätt.

-Förlåt, är det ett ord som passar in här, sa han och la huvudet på lite på sned.

-Förstår inte vad du pratar om, svarade hon, honom, I samma sekund fortsatte hon ” jo,, du vet mammas stuga på Tjörn” skulle inte vi kunna åka dit i helgen?

Precis som om han inte varit borta i  två månader och supit. Som om allt var som vanligt.  Som om han  hade skött firman och alla räkningar, varit hemma varje kväll och älskat med henne passionerat.

Han visst hennes olater, vågade inte störa hennes sinnesro. Så han lät henne hållas. ” Jo, visst kan vi det älskling, men vi kan ju bestämma det lite närmare fredagen.”  Svaret var hans, redan här innanför tröskeln kände han gnagandet,  redan nu visade sig den där  äckel-känslan över hennes förmåga, till att välja att inte se, inte visa  och inte ta in. Han visste inte hur han skulle få denna kvinna som var hans kvinna, förstå att de måste prata om det mörka.  De skulle vara, eller är tvungna att prata om det svåra. Men just nu höll  ölen på att göra sig påmind, just nu ville han bara  ta en dusch, därefter lägga sig i sängen för att sova några dagar så spriten och ångesten  försvann lite grann.  När hon tittade på honom  kändes det som om  han såg sanningen i hennes ögon men snabbt suddades det ut av hennes ord:

” Nej, älsklingen inte nu. Vi bestämmer senare du är trött av allt jobb, så  ta du dig en dusch och gå in i sängen. Säg till om du är hungrig, senare,  så fixar jag det.  Nu  tar jag över jobbet en stund i några dagar för du orkar inte mera.”

Hennes ord gav honom  kramper i magen, så han var tvungen att rusa in på toa för att spy.

Kvinnan däremot,  gick in på kontoret och plockade fram  sin älskades tröja, la sig i soffan som var där.  Somnade med doften av han som nu duschade.  Dropparna vaggade henne till sömns. Nu slapp hon åter igen jaga tag i saker, som var till för att inte ta in, inte se och inte  höra.

Utmaning 2010:219 – 10 augusti Skriv om att öppna en dörr.

Utmaning 2010:218 – 9 augusti Skriv om något minimalt.

Utmaning 2010:202 – 22 juli

Skriv om ändrade planer

vi skulle sitta här och titta varandra i ögonen, pust. Vi skulle känna av varandra i händerna, leta efter varandras gömmor. Men det var inget som du och jag var överens om. Inte jag bara du. Dina planer var de vi skulle följa sa du. Mina planer skulle ändras. Du ändrade mina planer utan att fråga om lov, jag ändrade inte dina. Jag gick min egen väg, för det är du i hat av mig. Är det verkligen hat som du känner?

utmaning 2010 199 19 juli skriv om att stå ut

Nu gäller det liv och död, livet gäller mig och åter igen mig.  Inte ens en hasch pipa till skall finnas i mina händer. Nu är det ju det som jag använt mig av de senaste tre veckorna för att slippa texet och tjacket. Jag tänker inte  leva mitt liv som  den missbrukare jag är. Varför i hellvete missbrukar jag allt? Tjejer, piller, droger, träning, sundhet, osundhet. Varför kan jag inte hitta balanser? Min son, honom har jag missbrukat genom att inte vara där. Min son och hans knubbiga små ben, hans leende och hans vackra ögon,doften av honom när han sover. Hans mjuka härliga  skinn då vi kramas. Herregud måst raka mig mjuk om i fall att han vill krama mig. Herregud hur tänker jag? Han har inte sett mig de senaste  månaderna. Han minns säkert inte vem jag är.  Min lille söte parvel, nej jag kan inte möta dem i de skick jag är. Behöver något  bara en liten  så jag känner mig lite säkrare. Fan en liten Djävul, så jag klarar av att möta de människor som jag älskar mest. Några propavan eller ett par valium, och några öl, hon kommer inte att märka det.  Behöver det för att stå ut  för att våga möta dem, för att våga titta min son i ögonen. Några sobril skulle också sitta fint, men varför tänkte jag inte på det innan. Det är ju inte ens knark. Av lite sobbar blir jag ju inte snurrig av bara lite lugnare. Får fixa lite  sånt innan jag dra. Eller fan ska jag inte för en gång skull fan stå ut, göra upp med all skit jag orsakat dem. Jo fan, nu djävlar,  ska det vara slut med missbrukaren i mig!  Nu lämnar jag det här bakom mig, ser vad som finns någon annanstans.
Utmaning 2010:198 – 18 juli Skriv om något akut.

Akut, AAAkuuuut!!! Hela mitt liv brinner upp. Allt alla mina förhoppningar tar du död på. Alla år av passningar på dig, alla år av inget gjort ger mig rysningar i själen. Själen  min själ gör ont av min tanke på dig. Du, och du och du, dig har jag andats tillräckligt med, inte mera nu! Nej aldrig, mera nu. Ville du bli gammal med mig nej, inte mej. Aldrig mig, jag är den jag är och den jag är  har försvunnit.

Jag som hade ansvaret för mig. Det ansvaret glömde jag bort, bland min omtanke om dig.  Var ju tvungen att ha koll, se till, krama om. Vem ska krama mig?  Vem skulle se om mig? Nej det var du, du, du hela tiden. När får jag möjlighet att vara liten? Jag behöver en man, man, man där jag kan få stöd, stöd, stöd.  Jag orkar inte vara stor, stor, stor,  utan nu är det min  tur att få vara mig  i liten och i storheter.

är det det här du kallar förhandling? Är det det har du kallar lika för alla? Jag går från hem till hem, för att jag måste se till att din son ännu har en mamma?  Människor som vanligtvis var runt oss, kämpar för fullt med att hjälpa mig till skydd och stöd, då du tagit till din jungfrulika stål fru igen.  Våran lilla prins, som just  lärt sig att säga pappa, vet inte längre var pappa är.

Det finns ingen pappa som kramar honom längre, den pappan som  faktiskt fanns, är borta och förbi han försvann med din första sil.  En natt till, en natt till med samtal och polis. Nu är jag rädd. Rädd för att dina förhandlingar blir verkligheter för oss, som är din lilla familj.

Din faderskapslöshet, skull du förhandla dig fram till föräldralöshet till ditt barn. Snälla försök förstå, jag du vi, vi dog och du och jag blev vi och dom, där du tillhör dom. Då du tog fröken sil i din arm. Förhandlingsläget finns inte kvar, det är inte något kvar. Förhandlingen  är inte att diskutera, då du avsa dig din familj genom en stilla stil av sil. Din kvinna är inte jag längre, din  titel som pappa är försvunnen, vår son är min son. Min son är utan pappa, min son som just lärde sig att säga just det.

Pappa, Pappa jo du förstår lille vän, pappa är inte något som vi känner till just nu, han dog och kommer troligtvis inte tillbaka i det skick han gick.  Förhoppningsviss blir det några år på vilohem i Kumla. Men dit går inte vi. Förhoppningsvis, annars lär vi snart ha en pappa som bor i det blå, i en himmel där förhandlingar inte finns, utan där vi här nere bara minns.

Du lilla söta du, dina ögon är vackra och du är så fin. Din väg i livet har bara börjat, det är en väg som inte kan vandras av någon annan än dig. Än så länge får jag gå bredvid dig, än så länge finns jag till för dig. En vacker dag kommer du vandra utan mig, en dag ska du sträcka dig upp emot mål som jag inte kan se. En dag skall du se på saker ut efter dig. Min gud vad jag vill dig gott, det är nu jag har chansen att leda dig fram. Genom att lyssna på dig, genom att hjälpa dig fram till dig. Inte ett hår vill jag kröka på din hjässa, jag vill leda dig i dina fotspår, få dig att stå på egna ben. Få dig att se dina underbarheter, sträck på dig min lilla sparv, gå ut i livet och se med dina ögon använd din klokhet. Vandra på vägar som du vill vandra på, låt inte någon någonsin bestämma över vad du vill. Gå din egen väg, sträck på dig sikta på dina mål och du,  sikta så högt du bara kan, för jag vet att du kommer att klara det. Var i din storhet, den kommer att hjälpa dig fram.

Redan på  morgonen visste jag att tiden inte var knapp. Tiden var min, inte ens bråttom. Packade in allt lugnt om metodiskt. Husvagnen skulle bli enkel att ställa i ordning när vi kom fram. Klockan 12 skulle dottern sluta sommarskolan. Då skulle vi ge oss iväg, Tio mil bort.

Denna gången har vi valt den lite dyrare campingen, detta för att alla barn skulle följa med.

Klockan blev tolv, om en kvart skulle dottern komma hem.  Hon hade  tjatat mest om att åka ut. Redan efter fem minuter dök tösabiten upp. Då gav vi oss iväg. Så som alla bilturer körde maken, lillkillen tittade på sin dvd och spelade på sitt nintendo DS, döttrarna lyssnade på sin musik. Fast  efter bara några minuter sov mellan tjejen. Själv satt jag och stickade på något projekt som aldrig skulle bli klart.

Det var då det hände, två eller tre bilar fram såg vi hur en last bil körde rätt in i räcket mellan körlederna. Vi var en bit ifrån men  det fyra bilarna innan  oss körde rakt in i lastbilen. Den första bilen trycktes längre och längre in under det största schabraket.  Vi stannade vårat ekipage för att se om vi kunde hjälpa till på något sätt.

Det blev kaos, killen i den fjärde bilen var den som var mest hysterisk.  Bil nummer två vågade vi oss in i, jag  fick ut flickan i baksätet, maken fick ut både mamman och pappan.  Den lilla flickan tittade på mig  med en glasartad blick sa inget överhuvudtaget. Jag tog mig ann den lilla flickan, maken fick ta hand om de andra.  På något sätt visste jag att flickan inte blivit sådan av själva krocken utan hennes blick sa mig att hon befann sig i sin bubbla redan innan.  Vi gick en bit bort från själva olycksplatsen. Filten la vi på en gräs plätt vid en fordons-kontroll plats, jag satte mig mitt emot henne. Hennes ögon tittade på mig, men det var inte mig hon såg.  Jag vågade inte röra henne för jag visste inte hur hon skulle reagera.

Helt plötsligt började hon hma  och vagga fram och tillbaka. Instinktivt gjorde jag likadant.  Fast jag lärt mig att jag inte skall göra så med autistiska barn. Men här kändes det rätt.   Mellan dotter kom fram till oss och berättade att ambulans och polis nu var på platsen.  Jag sa till henne att de  fick fortsätta ensamma, att jag kom när jag visste att flickan hade det bra och var på en trygg plats.  En polis kom fram till oss och sa att de skulle köra flickan till ett jour hem, jag sa då att jag följer med flickan. Polisen frågade vad jag hade för annknytning till flickan.

Jag berättade att jag inte visste vem hon var men att min kompetens sa mig att flickan var autistisk.

Instinktiv visste jag att Campingen och jag inte skulle träffas i dag.  Min på började semester var redan avslutad efter en halv dag, Jag var åter på väg in i arbetet.

Jag som trodde att jag skulle hinna med att ha semester…..

Öppnar ena ögat, känner efter med en lite del av ögat. Vågar jag öppnadet andra ögat med?  Är jag ensam i sängen? Eller ligger  aset bredvid ännu?

Lyssnar efter flera andetag än mig, hör inget men stanken av en spya börjar bli outhärdlig.  Kanske därför käften torkat ihop och läpparna spruckit. Måste upp, måste upp på toa.

Redan innan tanken är färdig tänkt, så  delar en bakfylle spya och jag säng.  Krampar nästan,  ut uttorkningen i kroppen  när mera vätska kramas ut ur min arma kropp. Nej, detta får bli min sista fylla, den sista fyllan i mitt liv. Jag orkar inte  längre, att dag efter dag krampa ihop och försöka överleva.

Stanken och jag står inte längre på samma nivå.  Fan hela rummet är en kvart,  hur i helvete kan det få plats så många saker på ett och samma ställe?  Ölburkar fimpar, fy fan nån djävla ordning borde det bli.

Inne på toa möts jag av ännu mera fimpar, kläderna på min kropp åker av spy, öl och annat har bott på byxorna länge nu.   Plånboken är bort-söpen sedan länge.  Men jag  visste att det ännu fanns två hundra spänn kvar av bidraget sen igår. Två hundra, en vecka till utan sekiner, en vecka till med slattar och besök hos Höken.  Min högsta innersta önskan nu,  är att ett par droppar av en öl skulle kunna  skölja bort lite av torkan i mig.

Redan nu, insåg jag att nån djävla ordning får bli en annan dag, min innersta önskan och mitt innersta jag är inte överens.  En fylla är det enda som hjälper nu, en liten djävla sup till är det som ännu kan göra nytta, flytta min ångest göra mig till människa igen.