Då för några år sedan, när det var mera yrt här hemma. När explosionen mera var en vana än ovana.  Idag är explosioner mera ovanliga inom dessa väggar. Förr la jag skulden på mig, dåligheter i mig, gjorde att jag tog på mig skulden om  krigshärden som var här hemma. Skuld är aldrig bra. Men skuld är något som vi som har  till och o-tillgångar inom NPF ofta känner. Tror inte det är så att alla lägger skuld på oss men, vi är ofta i situationer där vi är en del i det som sker som är mindre bra. Ofta eller i alla fall ibland är det så att vi får stå med hundhuvudet om att det är vårt fel.

Även  misstänker jag att vissa av oss är mera känsliga och tar åt oss skuld och skam som egentligen inte är vår. Känsligheten, dålig självkänsla  och historiska episoder gör att vi liksom suger i oss dåliga vibbar och vi villigt tar på oss “ Mitt – fel – känslor “. Även då vi inte ska göra det när det inte handlar om oss. 

Åter till det jag tänkt skriva om idag som liksom även idag  kom på villovägar.  Explosionerna som idag är mera ovanliga i vår familj.  Hur blev dom ovanliga? Vad är det som vi förändrat här hemma för att vara utan  Explosioner.

Inser att det är många olika saker som gjort att krigen inte är lika många i dag.

• Jag har blivit äldre, allt är inte lika viktigt.
• Jag vet om att jag har ADHD.
• Jag har mera självinsikt.
• Äter medicin och är mindre krävande av mig själv i min roll som mamma.
• Barnen har blivit större, även de har mera insikter, de har lärt sig att ta ansvar fått rutiner som mera automatiserats.
• Vi har alla fått insikter och vet konsekvenserna om vad och varför.
• Rutiner har blivit vanor som är bra för oss.
• Jag tror att vår familj har blivit äldre, fått in mera självinsikt i hur vi vill att det ska vara. 
• Men inte att för glömma så är ju självklart vår medicin en del i det som är bra. Den gör ju att vissa av oss saktar in och blir mera i takt med livet själv.

Idag  gick jag och vovven i mina vilande tankar om tacksamhet. Egentligen är det kanske självklarheter för vanliga människor utan våra små egenheter. Men för mig blev det stort.

Vår familj har saktat in, fått rutiner. Självklart hörs och syns vi, men inte lika mycket idag i våra svårigheter. Utan idag är vi mera en familj som bor i sina tillgångar, det är allt som oftast som vi bor i våra tillgångar idag.  Känner att vi liksom låtit o-tillgångarna bli synliga, gjort dom till våra tillgångar. Provat på att lära oss att leva vårt liv. Istället för att leva ett liv som andra människor förväntar sig att vi ska leva.  Just det sista här, i  just det, bor det tacksamhet, vi är liksom de människor som vi  är ämnade att vara och just det gör oss vackra!

Tack, för denna klokhetsmorgon, när jag fick vandra i varma kärlekstankar tillsammans med mig själv och vår lilla Vovve. Så flyttade det in värme där ute i alla minus grader.

Andra kanske tänker att men hallå, det är ju så självklart vad har ni åstadkommit? En lugn morgon?  För oss har det inte varit nått självklart innan. Men idag är vi en familj som tillsammans kan sitta och äta frukost i lugn och ro. Sitta tillsammans och små prata om ditt och datt utan att vi kryper ner i skyttegravar. Inga bomber som skjuts, utan en trevlighets stund, så att dagen blir bra.

^{Snart kommer vi återigen kunna beskåda de små vackra vitsipporna som bjuder på vår,värme, och fågelkvitterier.}

Lev idag, imorgon är till för att levas i morgon!!!!!

Hela dagen har jag vilat mig i tacksamhetstankar och blir alldeles varm i kroppen av tanken på denna vänliga själ. 

Kanske är det en händelse som andra tänker att ja och varför så glad. Eller kanske tänker någon  ja men va då spelar roll.

Men för mig är händelsen stor. Varför? Jo, för att jag själv är handikappad i just läs och skrivsituationer.  I och för sig så har jag ju sedan länge haft förmånen, att ha  olika program så gör mig o-handikappad.  Men en talbok, då är det minsann på riktigt! Inte en så att jag bett någon göra det, och inte är det så att jag tjänar en massa pengar på det.

Men hela grejen.  Är stor någon har tyckt att min bok är så viktig, att denna någon sett eller hört sig för. Om den kan bli inläst av tal-bok och punktskriftsbiblioteket.  För mig är det stort  till och med vackert. Nu kan även människor som är som jag själv, läsa  eller i alla fall lyssna till boken. Någon kan ha den i bilen och lyssna eller på datorn. Jag blir  tårögd av tanken.

Vill någon läsa eller lyssna på min bok så går det att göra  genom att kontakta www.tpb.se Men jag tror det är så att du måste ha någon form av handling som visar på din funktionsnedsättning.  Tänk att människor  som är som mig,  vi som ibland inte orkar eller  har ro i kroppen, vi kan ha den i lurar i öronen och istället lyssna på min bok som heter “Jag föredrar att kalla mig impulsiv”. köper du den från denna sida så får du ett signerat ex. Men självklart finns den även på liten upplaga som vanligt.

Visst blev det en fin layout på min blogg, Den som jag ska tacka är min Äldsta son.

Tack för allt arbete du lagt ner  tack!

De tio oskrivna reglerna ger mig en större förståelse för människor med asperger.  Ger mig insikter om hur vissa stunder kan undvikas. Reglerna visar på storheterna i att undvika bråk.  Efter som boken är skriven till människor som har olika till och O-tillgångar inom autismspektrat så är det regler de kan ta till sig,  i olika sociala sammanhang.

Enkla levnads regler.

• 1. Regler är inte absoluta. Utan de är beroende på situation och av individen.
• 2. I det stora perspektivet är allt inte lika viktigt.
• 3. Alla människor gör fel. Det behöver inte förstöra din dag.
• 4. Att vara ärlig är en helt annan sak än att vara diplomatisk
• 5. Att vara artig är lämpligt i alla situationer.
• 6. Alla som är trevliga mot en är nödvändigtvis inte ens kompisar.
• 7. Människor beter sig annorlunda privat än de gör offentligt.
• 8. Lär dig att förstå när du får människor att tappa intresset.
• 9. “Att passa in” handlar ofta om att se ut  och låta som att  man passar in.
• 10. Människor  har ansvar för sitt eget beteende.

Vissa av reglerna är svårigheter jag själv ibland brottas med. Regel nummer  6 är en regel som jag borde träna på allt som oftast. Skrivas med stora bokstäver och den borde glimma förbi mig när jag är i sådana situationer.  Till och med så att kanske den borde omskrivas i regel nummer ett, men då borde regel nummer 1 skrivas så att det blir mera absolut. Ändå har jag inte asperger utan ADHD. Regel nummer 4 även den en regel som jag  enligt vissa borde träna mig i allt som ofta.  till viss del kan jag hålla med. Men jag tänker även att diplomatiska människor utan ärlighetsnormen borde träna lite mera på att vara mera ärliga så att jag mindre  ofta slipper gissa mig till.

Man säger ofta att människor med ADHD uppfinner hjulet igen. Min son frångår denna företeelse, för han uppfinner inte hjulet en gång till. Han ser till att använda det hjul som finns, men, på många olika sätt. Som vanliga människor,  utan våra tillgångar, inte ens hade haft tanken på att använda det till.

Facebook lär ju även de ha en massa oskrivna osynlighetslagar, som vi bara förväntas att kunna. Lisa har en del tips där

Idag är det en thåströmsdag, en konstighetsdag där det är ovanlighets-thåströmar även om det inte är så konstigt för det känns ändå igen.  Thåström är thåström hur det än blir.

Nu är jag ledig ett tag, semester kallas det men den semester som jag skulle behöva finns inte. För det känns som jag skulle behöva semester från mig själv ett tag. We are happy here sjunger thåström. Nä happy va fan är det? Just nu bor den happyheten någon helt annanstans. Morgonrocken är ett skydd för framtiden och morgonrocksjaget är skulle vilja att det var hela dagen. Men tror grannar behöver skonas då hunden behöver ut senare.

Nej ska sluta skrivandet för idag  ser jag är inget som är positivt, behöver leta efter positiva energier så jag behöver nog rymma fältet leta efter nya omgivningar.

Eller så kurar jag ner mig i källaren vid min dator och skriver idag.

Hur som helst, här satt jag och kände mig ledsen för att jag fick inte  med allt jag skulle fått med. Men ska jag vara det? Kan jag verkligen kräva det av mig själv? Kan jag kräva att  jag skulle få med allt som jag brukar säga när jag är ute och pratar,  det tar en  till en och en halv timma  i vanliga fall. I går  skulle det högst ta en halv timma. Jag är inte inte rättvis emot mig själv om jag kräver det av mig. För jag skulle inte kräva det av någon annan.

Nej som jag sa till de som lyssnade igår, så Skriver jag och dom historia som  i och för sig är nyhetshistoria men som är en mall som de sedermera kan ta med sig till sina kolleger vidare ut.  I våra händer har vi en liten flicka som vi ska bära fram till framtiden till en framtid där hon ska få hopp och en tilltro till sig och sitt vuxenliv. 

Nej min insatts igår får jag vara nöjd med. Jag skulle vilja fått  med tusen saker till, men, tiden var som skrivets innan knapp och på en knapp tid får jag bara med en knapps ord.

Lev idag det gör att du påverkar framtiden. Den framtids som är din…….

I går Gbg för utbildning på familjestödsenheten tillsammans med Bräckediakoni. Utbildningen igår var fantastiskt givande och återigen vill jag slå ett slag för det med delandets tecken.  14 deltagare var vi som var där och så fantastisk spännande att få ta del av andras erfarenheter.  Att se vilken kraft som bor i sådana sammanhang. 

Även det med hur lika vissa erfarenheter är, hur lika våra rädslor ibland är. Men framför allt vilken kunskap som växer fram i just dessa sammanhang.

Jag vill passa på att tacka för att jag fick ta del av denna utbildning. Vill passa på att tacka för att jag att jag fick vara i sammanhang där kraft växer fram och hur det liksom bara bor förståelse i sammanhanget.

Tack!

I kväll är jag redan i Gbg i morgon är det utbildande igen denna gången är det Ågrenska och  Svenny Kopp, Annika Bengtner , samt Johanna Björk som står för all kunskap. 
Det ska bli spännande att får ta del av all denna kunskap, som bor hos dessa människor där ska jag bara sitta och lyssna hela dagen. 

Men nu ska det först sovas lite grann.  Lev idag just nu så …….. ska det sovas.

Men jag ska börja från början, för redan i onsdags kväll blev det fantastiska till. I onsdag jobbade jag med föredraget som jag skulle hålla, kände oro i magen.  Självklart ska du stå och prata inför människor så tror jag det ska till lite oro för att det ska bli bra. Men för att göra det säkra för det osäkra så tänkte jag att jag tar till alla medel för att det ska bli så bra som möjligt.

Visualiseringseffekter gör mina dagar till lite bättre dagar när jag tar till de medel. Det var just det jag gjorde för visualisering var det jag gjorde. Satte mig och skrev ner allt på ett papper som jag läste en gång innan jag somnade samtidigt som att  bra bilder flimrade förbi som en film framför mig.  En läsning och fokusering till innan jag åkte iväg i går morse.  

Självklart så  är det helt normalt att vara lite orolig när Jag ska stå framför en massa okända människor och prata om min funktionsnedsättning.  För mig är det i alla fall normalt.  Innan vi började så var fjärilarna i magen i krig med varandra och självklart för att likosm  dra ut p det så väntade vi en extra stund då vissa inte hade hunnit dit. Oro det gör att jag blir lite bättre tror jag. Igår var jag en av mina bättre dagar. Igår fyller mig idag med att jo jag dög allt till igår.  Det funkade allt.  Nu surfar jag lite runt på gårdagens minnen. Böcker sålde jag.

Idag har jag fått ta kontakt med förlaget så att de trycker upp mera.  Bara några få finns där just nu och mina här hemma är på upphällning ja till och med så att de tog slut.  

Boken

Jag föredrar att kalla mig impulsiv som den heter.

Som ett brev på posten kom i dag alla mina saker som jag beställt till företaget. Lite olika självkänslo- boster saker  ligger framför mig, visar mig att det här har jag verkligen gjort. Saker som liksom blev klart, samt ännu är aktuella. En T-shirt med en bild  av min bok ligger framför mig. Den ska jag rama in och hänga här vid mitt kreativitetshörn. 

Tankarna seglar förbi om hur det var den där kvällen, när jag kom hem till min make och sa att:  Jo, förresten så ska jag skriva en bok. Varpå maken som är van vid mina påhitt sa: Ja jo visst gör du det…….. han hade en liten speciellt himlande blick som sa att ja, ja, staflit bor i källaren penslarna ihop torkade mm. Han är ju  lite van vid mina små påbörjingsprojekt…….

Tänka er att igår kom det fram två kvinnor till mig och frågade om jag sålde mina tavlor.  Jag har ju liksom inte ens tänkt tanken och hmm….. Jo, det gör jag väl  blev mitt svar….. Och det är ju självklart skulle bli hedrad om det var så att någon av mina tavlor skulle bo hos någon helt annan tänk så det kan bli ……

Thåström får lite plats här just nu.  Känner hur det nästan bor elektricitet i luften…..

mina nya visitkort,inte så brokiga som de andra.

Innehåll:
Detta är en påbyggnad på steg 1 utifrån frågeställningar och önskemål från deltagare på steg 1 utbildningarna. Eftermiddagen är indelad i tre stationer/teman, 1 timma på varje. Deltagarna blir uppdelade i tre grupper och går igenom alla stationer under eftermiddagen. Det ska även beredas tillfälle till frågor på varje station.

Teman/stationer:

1. Föräldrarollen, föräldraperspektivet. Hur upplever föräldrar till barn/ungdomar med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar sin situation i mötet med skola, fritids, socialtjänst, BUP och LSS? Hur kan vi som personal underlätta?

2. Förhållningssätt – Bemötande – Strategier riktade mot förskola, skola.
Mer redskap och verktyg.

3. Om OCD, tvång, tvångstankar, tvångshandlingar och Tourettes syndrom.

Föreläsare:
Johanna Björk, ADHD konsulent, Ågrenska, Annika Bengtner, pedagog,
Familjestödsenheten och Carina Ikonen-Nilsson, förälder.

Målgrupp:
Alla som har gått Steg 1 ”Varför blir det som det blir”.
Tid:
15.00-18.30.
Pris:
375:- + moms. I priset ingår fika.
Anmälan:
www.agrenska.se/kurser

Tabletten som jag borde tagit i morse gör sig påmind i gäspningar, det gäller liksom att hålla sig i skinnet idag. Att ta tablett nu  skulle göra mig sömnlös i natt……….. Möte till och med då jag intar tablett så är möten jobbiga.  I dag  utan, så är det som jag kastas tillbaka in i historiska tider. Som det var innan jag viste om att jag hade ADHD.  Minnet nu av mötet som var bara för en timma sedan är som fragment av små flagor av färg, De liksom singlar förbi som suddiga flagor, bilder utan motiv, bilder med motiv utan förstånd. Tagna ur sitt sammanhang så att förståelse och aha bor på andra sidan av havet eller i en annan världsdel……

Jag som skulle så mycket idag får göra  det en annan dag. Det kommer inte att bli, inte att funka, inte idag……..

Vill tillägga så här i sista meningarna att jag haft funderingar om att jag nog inte behöver Medicin längre. Har liksom inbillat mig att jag lärt mig så många strategier och sånt så att jag nu skulle få livet att funka helt utan tablett för min Adhd liksom inte är en så stor påfrestning för mig längre.  HAHAAA HAAAAA en insikt rikare av denna dag.  I mötes tider är tablett nått som är ett måste!  Jag kan till och med erkänna så här i efterhetestiderna att nja Concerta är nått som jag ska ta även hur många strategier jag än har…..

Den gör inte om mig men, den hjälper mig stanna upp filmen lite. Gör så jag hinner med att hitta tankarna och känslorna till varje bild i filmen.