läste en artikel igår som den 70 åriga barnmorskan skrivit. Cristina Wahlström menar att det är diagnoshysteri och en lysande affärside. Hon förstår inte att det kan vara så, att jag vill att mina barn ska slippa alla frågetecken som jag själv haft under mitt vuxna liv. Då innan jag fick min diagnos så bodde känslor av Värdelöshet, du duger inte, du kan inte ens läsa, gud så kass du är, inte ens en almanacka kan du sköta. Inte klarar du av att vara allmänt hövlig och inte avbryta. Ett helt liv eller i alla fall ett halv liv, har det bott en massa frågetecken och misslyckanden i mig. Inte vill jag att mina barn ska gå igenom livet med alla dessa frågor och misslyckanden.
Då vill jag hellre att de ska känna att dom duger, att det handlar inte om o-intelligenser eller Lathet. Att dom kanske inte får med sig busskortet, plånboken. Jag vill hävda att ju mera du lär dig om dig själv och dina egenheter i till och o-tillgångar så får du ett mera fungerande liv. Du kan lättare be om hjälp med sådana egenskaper som inte bor inom dig. Hemma hos oss vet vi vilka svårigheter vi kan behöva får hjälp med av andra. Men framför allt vet vi vad vi är bra på. Andra vet också vilka styrkor vi har för en av våra ostyrkor är ju att vi är lite otänksamma och saknar eftertänket tills det är försent. Vilket gör att när vi visar styrkorna inom oss så tänkte vi inte på att det finns en jantelag. Vi bara gör för att vi kan.
En av mina söner fick igår i skolan till sig ett sådant beröm, då lärarna pratade om att han ställer så många frågor som ingen annan frågar. Alla fick ju ta del av svaren han fick av sina frågor. Att ställa frågor är en styrka. Att vara envis och fråga tills jag förstår, är en styrka.
Christina, jag kan hålla med dig, min önskan är oxå att vi alla ska få vara oss själva och bli bemötta utifrån oss själva. Men inte behöver vi uppfinna Hjulet gång på gång! Att någon tagit sig tid att hitta små likheter i till och otillgångar i vissa människor ger mig en förklarings modell och karta. Adhd är små små bokstäver som gör att jag liksom kan få en större förståelse för mig själv och tänk dig i vissa sammanhang så får jag även där en större förståelse och en stund i acceptans.
Jag kan förstå att du inte fattar vad jag pratar om i dessa ord. Men jag lovar dig att det finns människor som har samma tillgångar som jag själv har, som faktiskt också då dom är i dessa sammanhang känner att herre min skapare vad skönt jag behöver inte just nu skärpa till mig och ta mig i kragen som jag inte har. För Alla som är här har liknade svårigheter som jag själv har, just svårigheterna ser vi bortanför och pratar om det som är bra med just våra diagnoser. Men även om hur man kan göra istället, ta del av sånt som funkar och inte funkar så bra. Dela med sig eller hur jag nu ska förklara det.
Jag kan förstå att du inte heller här fattar vad jag pratar om. Det är för att du i ditt liv kanske mera varit i sammanhang där du fått lysa och vara i dina tillgångar. Du har liksom inte lika ofta som jag fått möta höjda ögonbryn viskningar och himlande ögon och ord som : att du aldrig lär dig……
Jo, du det ska du veta att jag gör, jag lär mig varje dag. Vi är alla olika och det är i våra tillgångar vi ska vara. Just mina tillgångar är mera inom de bokstäverna som du menar är stämpla i pannan. Jag ser det inte alls som några stämplar, utan som ett sätt för mig att Få en karta att gå efter. Jag är till och med riktigt djävla stolt över mina egenskaper och tillgångar. För mig skulle det vara en seger om alla dessa barn med liknande tillgångar som jag själv har, att även de fick utrymme och vara i sammanhang och upplevelser av att de kan vara stolta över sig själva. Tyvärr så är det så Christina, att jag tror det är en vision ännu så länge. Men det kan genom att vi som själva har tillgångarna och otillgångarna, att vi går ut och visar att visst fan duger vi till. Då kan min vision bli en verklighet. Jag tror även vi måste sluta vara så djävla rädda för unik-iteten. Sluta vara rädda för diagnoser sluta vara så rädda för olikheter. Jag ser min diagnos som en tillgång, och jag är glad att jag fick uppleva den dagen då jag kunde sätta små bokstäver på mina små egenheter. Som idag kan beskrivas i formen ADHD.
Vad beträffa Mobbning så går det att läsa i andra inlägg här kände jag det viktigt att prata om själva diagnosrädslan.
. Även här bor tacksamhet i mig, tacksamhet att min son förra året hoppade av skolan han vantrivdes på, chansade på att bli målare i stället. Vilket han verkar trivas med…… Han har inte långt kvar heller, även i det bor tacksamheten. 
Just den här lille kommer en dag gå i skolan, och då vill jag att skolan genomsyras med respekt, empati och förståelse för alla som går i skolan. Och att mobbing bekämpas för att lidande inte skall behövas kännas. Inte som idag då skolan här hemma bekämpar mobbing för att det blir så dyrt för skolan då de får betala massa pengar till den som blivit mobbad. //Malix.