Tänkte jag skulle skriva lite om ”mobbning”.

Efter att ha läst på Marlenes blogg, lite grann. Så har hennes ord berört mig, Hon och jag är med i samma förening Compassen Göteborg.  Hennes flicka är utsatt i skolan, Marlene och  jag har lite samma upplevelser. Min lille guldklimp hade svårigheter i två år, som kulminerade förra terminen. Detta gjorde att jag valde att vara hemma under vår terminen. Många gånger fick min lilla kille hämtas i skolan,  för att vara hemma, efter att han fått  tjuvnyp av sina klasskamrater. Redan här vänder sig magen på mig, vill egentligen inte skriva klasskamrater, för kamrater är något helt annat än illa sinnade kumpaner som gör dagen omöjlig att stå ut med.

Det gör ont, när ens barn blir illa behandlad i skolan. Ofta blev det även så att min son blev mycket medveten om sin egen del i mobbningen. Det blir oftast så. Men om du inte gjort så eller om du inte bryr dig……. med mera.

Hur ska man som mobbnings offer inte kunna bry sig, om man dag efter dag blir retad, knuffad och slagen, hur ska man då  sluta med att bry sig?

Detta är även en sak som gör lite extra ont i mig, för jag var själv ett utsatt barn, vissa dagar var det lättare att inte bry sig, vissa dagar var det inte många ord eller knuffar som behövdes för att jag inte skulle kunna inte bry mig.

Det som gör ondast i mig i mobbningshistorier, är att alla säger att de gör va de kan. Här menar jag att man inte gör tillräckligt!  För de barnen som blir utsatta, är barn som mår riktigt illa, får en bild om sig själva att de inte duger, att de är fel. Har man där till någon form av funktionshinder, så vet man redan innan dessa mobbande situationer att man är annorlunda, konstig och fel.  Det är ju inte så att jag väljer att ha min diagnos. Den fick jag på köpet, fast jag inte ens valde att köpa den. Jag har i hela mitt liv känt mig annorlunda, gjort flera misstag i livet än jag borde, min kropp har tagit mycket stryk, av att jag inte kan, har förmågan att stanna upp, stå ut, göra alla de där sakerna i rätt ordning.  Jag glömmer, blir ilsken i vissa situationer, slarvar bort, missar möten tider och glömmer av att ringa viktiga telefonsamtal mm.

Livet blir ofta så  för oss som har eftertänksamheter i konsekvenser, vi  har mera tillräckligt i våra bokstäver än människor,  utan dessa speciella små kombinationer.  Mobbingen som vissa av oss får lära oss att stå ut med är lite grädde på moset. Men den grädden är för längesen sur, utgången och illa smakande. Moset är till på köpet pulvermos med för mycket eller för lite vatten, med lite extra kryddning. Där det i omgivningen visar sig i höjda ögonbryn och attityden skyll dig själv.

Jag anser att när barn i skolan blir mobbade, gör inte skolan tillräckligt!  De tror att de gör va de kan kanske, men det är aldrig tillräckligt om någon annan människa blir utsatt.

För då var det inte tillräckligt, eftersom någon liten kille eller tjej mår dåligt kanske till och med tillslut,  inte orkar vara kvar i livet.  Skolan skall vara till för alla, men jag upplever inte det som att den är det. I dessa situationer.

Nu vill jag även visa på att skolan  som våran lilla kille går i har ansträngt sig, gör allt de förmår för att dessa barn som har speciella tillgångar.  De går i en lite mindre klass med mera vuxna omkring sig. Här är det övningar och livkunskaper som är tagna på allvar. Här tränar det genom teater, värderingsövningar, och diskussioner dagarna i enda. 5 elever  tre klassrum och tre lärare.  INGA LÄXOR!!!!!  För Läxor, gör man i skolan.  En sådan klass skulle alla barn  ha möjlighet att välja om det inte funkar med den vanliga klassen.