Det här är ett inlägg om födelsedag minnen son och hur tiden bär med sig det som en gång var början.
🎨 När färgen tar all tid – och minnena kommer ikapp
📅 Ursprungligen publicerat: 30 augusti 2009 kl. 09:04
🇬🇧 Read this post in English below
🌿 Förord – om tid, minnen och det som lever kvar
Det här är ett gammalt inlägg.
Men känslan i det är fortfarande levande.
Ibland räcker det med något så enkelt som att måla väggar
för att minnen ska börja röra på sig.
Och plötsligt är man där igen.
🎨 När färgen tar all tid
Jag lägger tydligen ner för mycket energi på att måla.
Det är ju det enda jag gjort de sista veckorna.
Och ja… jag tror det kommer bli skönt när det är klart.
Fast samtidigt – vad ska jag då fylla mina dagar med?
Kanske blir det mer bokarbete.
Eller en helrenovering av insidan av huset.
Tiden brukar fyllas ändå.
Den gör ju det.
🎂 Två dagar kvar
Om bara två dagar är det min stora sons födelsedag.
Och plötsligt är jag där igen.
17 år tillbaka i tiden.
Gravid.
Lycklig.
Och inte riktigt klar.
🌞 Sommaren som satt kvar i kroppen
Jag minns värmen.
Den satt kvar i mig de sista dagarna.
Hormoner, kanske.
Jag var som ett ångstrykjärn.
Just den här dagen var jag hos min kusin och plockade äpplen.
Tre påsar fyllde jag.
Jag trodde att jag hade minst tre veckor kvar.
📚 Planer som inte visste bättre
Dagen efter skulle jag:
- städa huset
- plugga inför engelskaprov
- ta mina blodprover
Den här graviditeten följdes noga.
Efter många försök var det här ett under.
🍎 Dagen han kom
Allt hanns med.
På morgonen hade jag både mattelektion och engelska.
Hemma gjorde jag tio äppelkakor.
De stod redo att sättas in i ugnen när telefonen ringde.
Barnmorskan ville att jag skulle komma in till Östra sjukhuset.
📞 Det där samtalet
Jag åkte dit.
Allt var bra.
Jag fick åka hem.
Jag satte in kakorna i ugnen. Började städa.
Telefonen ringde igen.
👉 Jag skulle förbereda mig på att föda barn dagen efter.
Jag frågade om det gick att vänta.
Jag hade ju prov.
Svaret var enkelt:
Det går inte att planera en förlossning mellan lektioner.
🚗 Vägen dit
Smärtan kom.
Jag ringde min svärmor.
“Packa väskan.”
Min man var på träning.
Men han kom. Vi åkte.
Och halvvägs…
…kom jag på att jag glömt min engelskabok.
Vi vände.
📖 Mitt i allt
Så där satt jag sen.
Med värkar.
Och pluggade.
Jag lärde min man engelska.
Vi tränade glosor och grammatik.
Barnmorskan sa att hon aldrig varit med om något liknande.
⏳ Idag
Herregud… vad tiden går.
🥪 Smörgåstårtan
Min son har bestämt sig.
Smörgåstårta.
Det har varit hans val sedan han var tre år.
Så imorgon gör jag en igen.
Med räkor och lax.
Hans favorit.
💬 Fråga till dig
Vilket minne dyker upp i dig när du minst anar det?
🌱 Reflektion
Tiden går framåt.
Men kroppen minns.
Och ibland räcker det med en doft, en färg
eller en tanke
för att allt ska kännas nära igen.
🌿 Mellan raderna – min röst
Jag bar honom långt innan han fanns i mina armar.
Och kanske bär jag fortfarande den dagen i mig.
❤️ Stöd mitt skrivande
🔔 Prenumerera
⏳ Idag
Han är 33 år idag.
Livet blev inte som jag en gång trodde.
Allt blir inte som man tänkt sig.
Just nu har vi ingen kontakt.
Och jag vet inte hur framtiden kommer att se ut.
Det gör ont.
Det får göra ont.
Men jag vill vara sann mot mig själv.
Inte dölja det som är.
Och samtidigt bär jag det som alltid funnits där.
Graviditeten.
Födelsen.
Kärleken.
Den finns kvar.
🌱 Mellan raderna – min röst
Jag kan sakna och ändå stå kvar i mig själv.
Jag kan älska, även på avstånd.
✨ Avslut
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien.
Morgondagen väntar längre fram.
Men just nu –
det är här livet händer.
Läs även den engelska versionen nedan.
🎨 When Painting Takes Over – and Memories from 2009 Return
📅 Originally published: August 30, 2009 at 09:04
🇸🇪 Läs detta inlägg på svenska ovan
🌿 Preface – about time and what stays
This is an old post.
But the feeling in it is still alive.
Sometimes something as simple as painting a wall
can bring memories back.
And suddenly… you’re there again.
🎨 When painting takes all the space
I seem to be putting too much energy into painting.
It’s all I’ve done these past few weeks.
And yes… I think it will feel good when it’s done.
But then again – what will I fill my days with?
Maybe more work on my book.
Or a full renovation inside the house.
Time tends to fill itself anyway.
It always does.
🎂 Two days to go
In just two days, it’s my oldest son’s birthday.
And suddenly I’m back there.
17 years ago.
Pregnant.
Happy.
And not quite ready.
🌞 The summer that stayed in my body
I remember the heat.
It stayed with me those last days.
Hormones, maybe.
I felt like a steaming iron.
On this very day, 17 years ago, I was at my cousin’s place picking apples.
Three bags full.
I wanted to make the most of the time.
I thought I had at least three weeks left.
📚 Plans that didn’t know better
The next day I was supposed to:
- clean the house
- study for an English exam
- take my weekly blood tests
This pregnancy was closely monitored.
After many attempts, this was a miracle.
🍎 The day he arrived
Everything got done.
That same morning I had both a math lesson and English.
Back home, I made ten apple pies.
They were ready to go into the oven when the phone rang.
The midwife wanted me to come in to Östra sjukhuset.
📞 The call
I went in.
Everything looked fine.
I went back home.
I put the pies in the oven and started cleaning.
Then the phone rang again.
👉 They wanted me to prepare to give birth the next day.
I asked… carefully…
if it could wait.
I had an exam.
The answer was simple:
You can’t schedule childbirth between lessons.
🚗 On the way
The pain came.
I called my mother-in-law.
“Pack your bag.”
My husband was at training.
But he came. We left.
And halfway there…
…I realized I had forgotten my English book.
So we turned back.
📖 In the middle of everything
So there I was.
In labor.
Studying.
I was teaching my husband English.
We practiced vocabulary and grammar.
The midwife later said she had never seen anything like it.
⏳ Today
Seventeen years.
How fast time moves.
🥪 The sandwich cake
My son has decided again.
Sandwich cake.
It has been his choice since he was three.
So tomorrow, I’ll make one.
With shrimp and salmon.
His favorite.
💬 A question for you
What memory comes back to you when you least expect it?
🌱 Reflection
Time moves forward.
But the body remembers.
Sometimes all it takes is a smell, a color,
or a thought
to bring everything back.
🌿 Between the lines – my voice
I carried him long before he was in my arms.
And maybe I still carry that day within me.
⏳ Today
He is 33 years old today.
Life hasn’t turned out the way I once imagined.
Right now, we are not in contact.
I’m learning, slowly, to accept that – even though it hurts sometimes.
But I still carry what once was.
The pregnancy.
The day he was born.
The love.
That stays with me.
🌱 Between the lines – my voice
I carried him long before he was in my arms.
And in some quiet way, I still do.
Lämna ett svar